bis die nacht sich erhellt, bis der letze regen der welt über uns zerfällt. irgendwie schlagen uns die herzen durch die nacht.

Det är konstigt. Trots att konserten i Göteborg var min tredje under kort tid, så kändes allihopa som helt olika konserter. Att jag stod på en annan plats den här gången kanske också spelade in. I vilket fall som helst var konserten minst lika underbar som de andra. Det var mer drag i publiken under denna och sådant höjer ju alltid stämningen en hel del. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här konserten, som jag inte redan sagt om föregående. Precis som vanligt fick de mig att känna mig så levande som det bara går. Och precis som vanligt rann tårar samtidigt som läpparna log, trots att jag hela tiden hade den där rösten i bakhuvudet som talade om för mig att det här var sista konserten jag hade inbokad.

Finaste stunden på hela konserten var då jag fick en lång (för mig kändes den lång iallafall) ögonkontakt med Bill under "Shadow". Kändes som att tiden stannade, och det var precis vad den gjorde för mig.



Jag har många videos som faktiskt är väldigt bra från den här konserten.
För att titta på de, klicka på låtnamnet här under:

Bill pratar om Humanoid City
Human Connect To Human
Break Away
Pain Of Love
Hey You
Phantomrider + Tackar fansen
Dogs Unleashed
Automatic
Darkside Of The Sun
Alien
Zoom Into Me
Monsoon Part 1
Monsoon Part 2
Forever Now Part 1
Forever Now Part 2
Forever Now part 3
Forever Now part 4
Forever Now Part 5

Efter konserten i Stockholm fick jag och Zara stressa som idioter för att hinna med en buss som skulle ta oss till Göteborg. Trodde ett tag att vi skulle missa den, men grymma som vi är hann vi med den iallafall. Meningen var att vi skulle få våran nattsömn under resan, eftersom den gick vid elva och skulle vara framme vid sex på morgonen, men någon vidare sömn blev det inte. Snubbarna framför kunde aldrig hålla käften och ombord på bussen var det så kallt att man låg och skakade. Hemskare bussresa har jag inte varit med om, men det var värt det.

Runt sex på morgonen var vi framme. Vi drog och låste in våra väskor på centralen för att sedan dra direkt till Scandinavium. Pga ett litet missöda med spårvagnarna var vi framme lite senare, men vi var iallafall de enda som kom från Stockholmskonserten som fick nummer. Kassa nummer dock - 102 och 103.

Under dagen hände inte alltför mycket. Vi träffade kompisar, åkte hem till mig och duschade och lämnade saker, chillade och lite sådant. En stund innan insläppet kom pappa och hämtade våra jackor och dylikt. Första gången jag köar någonstans där mina föräldrar faktiskt kan hämta sakerna. Kändes gött att slippa stressa för att låsa in de någonstans. Insläppet var organiserat. Man skulle bli insläppta ett par i taget i nummerordning. Jag och Zara, framförallt jag, lyckades dock hamna alldeles för långt fram i kön, vilket gjorde att jag blev insläppt väldigt tidigt. Jag tog en plats längst fram vid staktet igen, fast den här gången lite mer på sidan och inte rakt framför catwalken. Väldigt bra platser!



På denna konserten var allting väldigt sent, så vi fick stå ett bra tag där inne och vänta på att konserten skulle börja. Men vi stod och roade oss på eget vis. Hade bland annat väldigt kul åt brudarna som stod längst fram vid mitten av catwalken, som stod och whinade som idioter över att folk trängde, och ville att vakten skulle få stopp på det. Sånt är alltid kul. Vad förväntar man sig när man står långt fram på en konsert? Att folk står glest och trevligt och bara tittar? Ack ack, svenskar alltså..

Konserten i Stockholm kändes helt annorlunda gentemot den i Danmark. Jag kände en lycka jag aldrig tidigare känt. Jag stod och log så att det värkte i kinderna hela konserten och jag tror aldrig att jag känt mig så levande som jag gjorde då. Allt som hände på scen var exakt likadant som i Danmark, förutom det faktum att de tråkigt nog sjöng på engelska istället för tyska.

Det spelar ingen roll vad som hänt innan eller vad som skall hända efteråt - tiden då de står framför mig helar som ingenting annat. Det är som att alla sår jag någonsin haft läker inom loppet av en sekund, och plötsligt bleknar allting runt omkring.

Jag fångade Gustavs flaska i slutet av konserten, efter ett slagsmål där de andra gjorde allt för att jag skulle släppa taget. Men jag fick den iallafall, och nu ligger den i tryggt förvar i en plastficka här hemma!









Klicka på låtarna här under för att se mina andra videos:

Noise
World behind my wall
Ready Set Go
Humanoid
Phantomrider
Shadow
Automatic
Screamin'
Zoom Into Me
Human Connect To Human

Dagen efter konserten i Danmark tog jag och Zara ett tidigt tåg till Stockholm för att börja köa till konserten där. På tåget mellan Köpenhamn och Malmö träffade vi en knepig snubbe som berättade hela sin livshistoria för oss, samt blev utfrågade av tullpolisen. Väl framme i Stockholm drog vi direkt till Globen där vi skaffade könummer. Blev inte riktigt lika bra den här gången - nummer 52 och 53, men det dög. Vi träffade Johanna och umgicks med henne hela dagen plus en hel del andra kompisar. På kvällen kom Gabriel till Globen och hämtade oss eftersom vi skulle sova hos honom. Vi åkte hem och käkade banankaka och tittade på tv innan vi slutligen gick och lade oss.

---

Gabriel skjutsade in oss till Globen i samband med att han skulle åka till jobbet. Jag hade fått för mig att jag absolut behövde köpa mig någonting nytt att bära på konserten, så efter första uppropet drog jag och Zara in till stan. Efter att vi gått från affär till affär utan att hitta någonting gav jag upp. Vi slog oss ned på en bänk vid Hötorget och Zara tog sig en powernap. Efter andra uppropet vid Globen drog vi in till stan igen. Den här gången för att se Nikola, som spelade på Bengans. Han var okej. Efteråt stressade vi tillbaka till Globen för ett sista upprop, innan vi fick skjuts hem till Gabriel för ännu en natts sömn.

---

Jag och Zara sov ensamna i Gabriels lägenhet den här natten, då han var hemma hos ett par kompisar, och i och med att man skulle vara tillbaka vid Globen oerhört tidigt hade inte tvärbanan börjat gå, så vi beställde en taxi. Varken mitt eller Zaras bankkort fungerade att betala med, så jag fick kuta iväg till en bankomat medans Zara och taxisnubben stod och väntade. Slutade med att vi fick hela resan billigare. Kön flyttades sedan och organiserades på riktigt med hjälp av en snubbe från Livenation. Vi med nummer fick slå oss ned i en fålla och de utan i en annan. Det var riktigt kallt ute, så jag och Zara spenderade en del tid inne i Globen Shoppingcenter. Träffade bland annat Ammi, som vi inte träffat sedan Sheraton förra året. Jag tog mig även en tupplur ute i snön och umgicks med andra vänner. Tiden gick snabbt och snart var det dags för mig och Zara att dra hem till Gabbe för att fixa oss inför konserten. Innan det träffade vi på Gordon och hundarna. De sprang fram och hälsade på oss innan vi ens hann inse att det var dom. Otroligt fina! Jag och Zara tog oss även en stressig sväng till centralstationen för att lämna av alla våra väskor. Sedan var det dags för en lång tids väntan i snöstormen - i bara tunn tröja. Det var inte skönt vill jag lova! Men in kom vi iallafall, och vi lyckades haffa frontrow-platser den här gången också. Exakt samma som vi hade i Danmark. Underbart!

Har ett flertal gånger suttit och tänkt på hur och om jag skulle kunna beskriva känslan som fyller mig då de står framför mig, men har varje gång kommit fram till samma sak - det går inte. Jag skulle omöjligt kunna sätta ord på det och än mindre få er att förstå, så jag hoppar över det.

Jag stod och sjöng med till World Behind My Wall som spelades i högtalarna och trodde att man på något sätt skulle bli "förvarnad" innan det dags för konserten att börja. Så fel jag hade! Mitt i låten släcktes hela arenan ned och skriken runt omkring mig brände i öronen. Samtidigt som mitt inre skrek av lycka kände jag mig inte redo. Jag hade ju inte hunnit smälta situationen än. Hade inte hunnit inse att jag stod med staketet tryckt mot revbenen och väntade på att dom skulle komma in. Dom. Tokio Hotel. På riktigt.

Jag stämde in i skriken som fyllde arenan samtidigt som skynket framför mig på scen föll. Jag kunde känna mitt hjärta slå i samma takt som hjärtslagen som ekade från högtalarna, och sedan kom rösten. Rösten som hörs vid varje intro innan allting börjar. Jag minns inte om jag skrek. Jag minns inte om jag grät. Jag minns bara känslan som spred sig i min kropp då jag hörde de första tonerna till "Komm". Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett de tidigare, på något sätt lyckas de alltid slita luften ur mina lungor.

Allting är som en dimma nu. Jag minns det mesta som hände på scen, men hur jag reagerade under de olika momenten minns jag knappt. Jag vet att tårarna rann vissa stunder och att jag ibland stod och log så att det värkte i kinderna. Framförallt minns jag den bedövande lyckan. Gång på gång lyckas de få mig att inse varför jag andas. I've poured my heart out a million times, for a million reasons to offer it to you.










Klicka på låtarna här under för att se mina andra videos:

Ich Brech Aus
Intro - Lass Uns Laufen
Lass Uns Laufen
Hey You
Alien
Slutet av Alien
Dogs Unleashed
Bill kastar vatten + början av Shadow
Shadow
Automatisch
Screamin'
Sonnensystem
Für Immer Jetzt

Bill presenterar Alien
Bill kastar vatten
Gustav gör vågen



(Vi fick jättebra bilder, men väljer att inte lägga ut dom.)

 

Uppdaterar snabbt och sammanfattande om dagarna i Danmark, Stockholm om Göteborg nu. Är så trött på att skriva om det och vill hellre uppdatera om Milano samt mina vanliga dagar.

 

 

---

 

 

 

Runt klockan halv nio gick vi till vårat hotell för att äta frukost, vilket självklart blev rostade mackor med Nutella. Så sjukt gott. När vi ätit klart begav vi oss till kön igen, där vi la oss i tältet. Zara var duktig och pluggade, medans jag halvsov. Vi låg även och sjöng högt som idioter till musiken på min ipod. Danskarna måste trott att vi var dumma i huvudet, men vad gör det? Kul hade vi. Efter att vi även spelat några omgångar Yatzi märkte vi att någonting pågick utanför tältet - ett gäng danska killar som gick på skolan mittemot stod och bombade kön med is och stora snöbollar. Vi fann det hela ganska roande då de skulle förställa gymnasie-elever, men betedde sig som småbarn, men då de började träffa våra tält och förstöra blev det hela ganska irriterande. Vi, och även ett par dansar, försökte prata med dom, vilket tydligen hetsade de till att kasta ännu mer. Danskarna bredvid ville ringa polisen, men istället bestämde vi svenskar att vi skulle gå upp till skolan och prata med dom. Vi blev skickade till deras skolbetjänt, som skulle säga till dom. Trots detta slutade de inte, så det hela slutade med att Zara gav en av killarna en rejäl käftsmäll.

 

Efter detta tänkte vi dra en snabbis till Netto för att köpa någonting gott att äta, men det hela slutade med att vi köpte med oss massa gott (läs: vindruvor, chips, choklad, ostpinnar!) och begav oss till hotellet, där vi tittade på tv och chillade lite. Vi fick även för oss att vi skulle beställa upp pizza till rummet, så Zara ringde receptionen och bad om Roomservice. HAHA! De hade tydligen inte det på vårt hotell, så det blev lite halvt awkward. Eftersom hungern var påtaglig begav vi oss istället till en pizzeria i närheten av arenan. Vi satt sedan resten av kvällen och umgicks med de andra. Jättemysigt! Vi pratade, grillade marschmallows (med tältpinnar) och skrattade av övertrötthet.

 

Innan vi skulle sova den natten gick vi tillbaka till hotellet och snodde med oss våra täcken. Sov fett dåligt under natten. Danskarna skrek och störde som fan, och jag hade glömt öronproppar.

Men lyckades väl somna ändå framåt mitten på natten, trots allt!

 

 

---

 

 

 

Hände inte alltför mycket den här dagen, om jag minns rätt. Efter en väldigt sömnlöst natt drog vi till hotellet för att äta frukost. Vi tog oss även en powernap på hotellrummet, innan vi gick tillbaka till kön. (Bästa tipset: Ha hotell om ni köar i kyla!) Precis som dagen innan satt vi och chillade i tältet. Sjöng och hade det trevligt. Lotta och Rach, som hade kommit till Köpenhamn på fredagen, kom och hälsade på en snabbis också. Vi umgicks med Bea, Elin, Bea och ett par danskar under dagen samt på kvällen. Jag och Zara drog även till Netto (som för övrigt var stängt) och ett par andra affärer för att köpa någonting att äta + öronproppar till mig. Vi käkade pannkakor till middag. Mysigt och gott! Under kvällen satt vi vid våran eld (läs: marshaller) och drack varm oboy och hade det trevligt tillsammans med de andra.

 

 

 

 

Vet inte från vilken dag videon är, så den får komma med här på ett hörn. Anledningen till att vi där har nummer sju och åtta, istället för ett och två, är för att det kom folk från danska fancluben som påstod sig ha varit där före oss. (Vi har bildbevis på att de inte var det.) Vi orkade inte bråka, så vi lät det vara. Det ordnade sig ändå vid insläppet sedan. Och nej (!) jag pratar inte sådär seriöst. Jag och Zara har en tendens att vara oseriösa i alla våra "videobloggar".

 

 

---

 

 

Dagen innan konserten! Efter att vi ännu en gång ätit frukost på vårat hotell möttes vi av solsken när vi klev ut genom dörren igen. Det var även hyfsat varmt, så jag satte mig utanför tältet i solen och skrev. De andra hade nyligen vaknat så vi höll även de sällskap och var sociala medans de käkade frukost.

 

 

Rach bestämde sig för att börja köa under dagen, så hon joinade vårat sällskap. Vi spelade Yatzy och Uno ett slag, och gick på promenad runt omkring Forum. Det kom även fler danska fans under dagen och kvällen, vilka vi pratade lite med. Innan vi drog tillbaka till hotellet för att lämna saker och duscha den kvällen satt vi och pratade ett bra tag i reget med Stelle. En dansk tjej vi lärde känna där.

I och med att Rach skulle köa ensam och inte ville sova själv i ett tält bestämde vi oss för att tränga in henne i vårat. Det funkade, trots att det blev lite trångt! Sov faktiskt riktigt bra den natten.

 

 

 

---

 

Konsertdagen! Var nog ingen som sov särskilt länge den här dagen. Jag vaknde alldeles för tidigt och kunde omöjligt somna om. Det var svårt att förstå att dagen redan var kommen, att alla de dagar då vi köat redan var över. Eftersom Rach inte heller kunde somna om bestämde vi oss för att ge upp våra försök, och gick istället ut och satte oss i sovsäckarna och chillade. Tokio Hotel's lastbilar och bussar kom någon gång tidigt på morgonen och alla började självklart skrika. Tycker att det är ganska pinsamt och blev inte ett dugg förvånad då en av lastbilschafförerna kom ut och bad folk vara tysta. De hade trots att kört hela vägen från Hamburg under natten, och ville sova.

 

Eftersom ingen visste någonting hur det skulle bli med kön under dagen (vi hade bara hört att vakterna skulle komma runt åtta på morgonen) bestämde jag och Zara oss för att gå ganska direkt till hotellet för att lämna våra saker. Lika bra att ha det gjort, tänkte vi. Var lite sorgligt att ta ned tältet och packa ned allting - det hade trots allt varit vårat hem i fem dagar. Under tiden vi var borta fick vi ett sms av Bea som talade om att vakterna hade kommit och att kön höll på ett flyttas. Vi fick panik och trodde att vi skulle förlora våra platser, men hon hade pratat med dom och det var ingen fara. Vi skyndade oss tillbaka och hade då en plats längst fram i kön innanför kravallstaket.

 

 

Ännu lite senare begav vi oss till hotellet en sista gång innan konserten. Den här gången för att fixa oss och lämna allting vi inte skulle ha med oss in. Vi tog god tid på oss på, då det inte lockade särskilt mycket att kliva ut i regnet och stormen, som självklart hade bestämt sig för att komma just den här dagen.

 

Dock kunde vi inte dra ut på det hur länge som helst och till slut var vi tvungna att kliva ut. Som tur var hade jag gjort det smarta draget att varken sminka mig eller fixa håret särskilt mycket, så allt för skabbig blev jag inte av snöandet och vinden. Dock var kylan inte behaglig för fem öre! Både jag och Zara satt i bara tröjor och skulle så göra de timmar som var kvar till insläppet. Till slut stod vi inte ut längre utan begav oss till affären, där vi köpte oss varsin fleecetröja. Hamnade bakom snubben som köpte alla flaskor med vatten till bandet, och en stund senare levererades även pizzor till killarna. Tröjorna hjälpte lite, men man höll fortfarande på att frysa ihjäl. Tiden fram till insläppet spenderade vi enbart i kön. Vad vi inte visste då var att insläppet och tiden precis innan skulle bli ett helvete rent ut sagt.

 

Arenan hade ett x antal entréer vid sidan av varandra, varav alla skulle öppnas. Kön befann sig bakom ett staket och vi hade blivit informerade att då det var dags för insläpp skulle de "öppna" staketeten och alla skulle få rusa fram till entréerna, där vi sedan skulle bli insläppta. Det var ingen koll på någonting. Runt sex var det sagt att insläppet skulle ske, men självklart var det försenat. Det var trångt och alla stod och tryckte som idioter. Det var ett flertal personer som började gråta redan innan insläppet skedde och jag själv mådde otroligt dåligt. Man visste inte hur någonting skulle gå till och det kändes som att man skulle förlora sin plats som man köat så länge för. Helt plötsligt öppnade dom staketet i ena hörnet och började släppa in fans som fick springa/gå fram till entréerna. Jag lyckades bli insläppt som person nummer två eller liknande och hamnade bra till framför en entré. Zara ramlade när alla tryckte på och vi tappade även våran Sverigeflagga.

 

Sedan började väntan här. Man förstod ingenting och ingen förklarade någonting på engelska för oss. Vi visste inte hur och när de hade tänkt öppna dörrarna, så vi var inte beredda när vakten som stod framför oss helt plötsligt öppnade de lite. Jag förstod inte om vi var tillåtna att springa in eller inte, men trängde mig in under hans arm och var plötsligt inne i arenan. Jag sprang för glatta livet, men fastnade sedan i biljettkontrollen. Kvinnan som skulle riva av den var seg och alla mosade mig där bakom. Fick panik och började skrika på svenska! Som tur var hade Zara redan kommit in och jag skrek åt henne att springa, medans jag själv kutade allt vad jag hade. Visade sig sedan att paniken hade varit förgäves, för vi fick trots allt de platser vi ville. Längst fram i mitten framför catwalken! Bästa platsen, enligt mig.

Vi fick stå där inne och vänta ett tag, medans vi stod och sjöng med till låtarna på skivan som spelas upp innan alla konserter. Vi mådde bra och jag kan inte ens förklara hur glad och lycklig jag var. På den här konserten skulle de ha förband. Ett danskt band vid namn The Dreams. Jag trodde att de skulle vara dåliga, men det visade sig att jag hade otroligt fel. De var riktigt bra och det var roligt att se dom! De spelade ca en halvtimma, men Tokio Hotel klev inte på scen förrän ungefär en timma senare.

 

 

(Vidare uppdatering om konserten kommer i ett annat inlägg.)

 

 

 

Jag känner att jag inte haft någonting annat än Tokio Hotel i huvudet de senaste dagarna. Tokio Hotel, biljetter och flyg. Jag skulle egentligen befunnit mig på Portugisisk mark just nu (ja, det var det mina förra inlägg handlade om) och i och med att vi valde att inte åka så ger vi det ett nytt försök. På lördag sätter jag och Johanna oss på ett plan till Milano. Går flygresan bra, vilket jag är livrädd för att den inte gör, ser vi Tokio Hotel live igen på måndag, samtidigt som de spelar in dvdn till den här turnén. En dröm jag haft sedan 06 kommer att gå i uppfyllelse. Har alltid velat vara på plats när de spelar in dvdn, och den här gången kommer jag att vara det. Har svårt att inse det nu. Jag kommer bli lycklig, igen.



Försöker bortse från att flygrädslan redan gör mig illamående,
och är det enda som just nu får plats i mitt huvud.

 

 

Satte nästan direkt upp vårat tält utanför en av ingångarna. Trodde att det skulle bli lika problematiskt som det blev när vi testade att sätta upp det hemma hos mig, men den här gången fick vi upp det direkt. Plockade även upp våra sovsäckar och fixade lite. Så sjukt mysigt! Människorna som gick förbi tittade på oss som om vi var dumma i huvudet, men konstigt nog var det inga som frågade vad vi gjorde där. Efter att vi fått upp tältet la vi oss där inne iallafall, och drack varm oboy och halvsov ett tag. En tid senare under morgonen kom en dansk tjej, som det visade sig också skulle köa till konserten. Hon berättade att man (enligt henne) inte fick köa utanför entréerna, så vi flyttade oss en bit bort till kanten av ingången. Vi bestämde oss även för ett kösystem, med namnlista osv. Jag och Zara snackade lite med henne, innan vi drog till Rema 1000 för att köpa frukost. Baguetter och Nutella fick det bli. Avnjöt detta i vårat tält, innan vi la oss för att sova ännu lite till. Den här gången var det kallare. Låg och skakade av kylan.

 

Runt tio kom Bea, Elin och Bea. Det hade även kommit ett par andra danskar från den danska fancluben. Eftersom det tydligen inte alls var förbjudet att köa utanför dörrarna, så flyttade vi vårat tält ännu en gång. Under resten av dagen gjorde vi inte alltför mycket. Försökte tvinga i oss Varma Koppen till lunch, vilket var något utav det vidrigaste jag någonsin druckit. Resultat av att inte ha något decilitermått antar jag. Sov och satt och snackade med de andra resten av dagen tills det var dags för middag. Jättemysigt! Gemenskapen man får när man köar är svår att slå.

 

Vid middagstid drog jag och Zara till Netto eftersom jag kände att jag behövde mätta mitt behov av någonting gott. Pringles fick det bli. Drog sedan till Ströget för att försöka hitta någon enda affär som var öppen. Jag trodde nämligen att jag hade glömt min mössa hemma och kände att jag ville ha en när vi skulle sova utomhus. Slutade med att jag köpte en sjukt dyr och ful mössa i en liten dansk butik. Käkade sedan middag på något kebabställe. Efter det drog vi tillbaka till kön en snabbis, för att ganska direkt bege oss till vårat hotell. Tänkte duscha och byta om inför kvällen. Fastnade även framför teven en stund.

 

Vägen tillbaka till kön var inte alltför trevlig. Vi bestämde oss för att ta en lite annorlunda väg tillbaka, men det visade sig att vi gick käpprakt åt helvete. Men trots att vi märkte detta så fortsatte vi gå i hopp om att komma rätt iallafall, vilket vi såklart inte gjorde. Det spöregnade ute, var sent och mörkt, så till slut blev vi tvungna att fråga oss om vägen tillbaka. Då hade vi gått närmare en timma åt fel håll. Smart! Sådant som bara jag och Zara lyckas med. Men vi kom tillbaka till kön sedan iallafall, dyngsura och trötta. De flesta hade då lagt sig för att sova, så efter att vi torkat lite grann gjorde vi detsamma.

 

 

 

Allt är över och jag är hemma igen. Jag känner mig mig bara tom. Jag kan inte gråta, jag kan inte skratta. Jag vet inte heller när jag kommer vara kapabel att skriva igen. Verkligheten slår efter mig, men jag är inte redo att komma tillbaka än. De enda andetag som betyder någonting är de jag tar i deras närhet. Flykt!

01.03.2010
04.03.2010
05.03.2010

Det har skapats något så vackert igen.
Det är hårstrån som reser sig och tårar som rinner.
Det är bitande smärta och brinnande lycka.
Det är Tokio Hotel.

Någonting inuti mig vill just nu explodera av aggression och ångest. Mestadels är jag rädd - rädd för att förlora någonting så betydelsefullt och stort, och rädd för all kaos som kommer uppstå. För er som inte redan förstått det så pratar jag om köförbudet Globen, Scandinavium och polisen har satt. Jag själv, och många jag känner, har tidigare sovit utanför arenor i Sverige för att köa till någon konsert - aldrig har vi blivit bortkörda, fått problem med polisen eller fått någon böter. Men så fort det gäller Tokio Hotel så blir alla som galna. Nu snackas det till och med om hög böter pga. att man befinner sig på allmän plats under natten med en sovsäck.

Enligt arenorna och polisen ska alla fans komma vid samma tid, samma dag som konserten är, för att sedan skapa sig en kö. Föreställer de sig att vi lugnt och sansat kommer visa hänsyn för varandra för att sedan komma överens om en ordning när alla kommit samtidigt? - Nej, nej och åter nej. Vi snackar hundratals galna fanns, som inte kommer visa respekt för någon eller någonting annat än sig själva, som kommer stå i en klump och, bokstavligt talat, slåss om vem som ska vara först. Det kommer inte att sluta med någonting annat än kaos, slagsmål och ångest.

Ingen kommer bli nöjd. Det kommer inte finnas någon som helst rättvisa och arenorna kommer få så otroligt mycker mer problem i och med det här. Själv vet jag inte vad jag ska göra längre. Jag är less!