Vet ni vad jag älskar med den här dagen? Jag älskar att himlen är grå och att regnet står som spön i backen. För en gångs skull. Det gör att man slipper ha ångest för att man suttit fastklistrad framför teven sedan klockan 12.00 och kommer att göra fram tills klockan 23.00. Hockey hela dagen - bokstavligt talat.
Har sett Slovakien skrälla och slå ut Canada med 4-3 och Norge förlora mot Ryssland. För tillfället är det Finland och USA som skrinnar runt på isen och jag håller mina tummar för att Finland blir utslagna.

Om sisådär en timma är det dags för spelarna som bär tre kronor på bröstet att beträda isen för ett hett möte mot Tjeckien och tittar man enbart på pappret är detta en match som Sverige ska ta. Med allt ifrån veteraner med namn som Daniel Alfredsson och Henrik Zetterberg till unga talanger som Erik Karlsson, Nicklas Bäckström och Gabriel Landeskog har vi sammanlagt 16 (!) NHL-spelare med i truppen. Det är underbart.

Det gör dock ont att veta att jag själv inte kommer att vara på plats ikväll trots att allting egentligen var spikat och klart och det gör ont att veta att vi egentligen skulle sett Freddan och Joel ute på isen. Att spela i Frölunda bär uppenbarligen ingenting annat än otur med sig i landslags-sammanhang.
Men nu ska vi inte vara sådana - jag ser fram emot en grym sammandrabbning om en timma och hoppas på en ökning i procent när det gäller alla moment från Sveriges sida. Då kan det bli grymt det här.

Det har nu gått över två veckor sedan hockeysäsongen tog slut för Frölundas del och med mer distans till det hela går det att blicka tillbaka på säsongen och minnas utan att känna den där brännande besvikelsen. Efter match nummer sex mot Brynäs i kvartsfinalen då vi åkte ut ville jag mest dra täcket över huvudet, glömma allt vad hockey innebär och vakna upp igen någon gång i September då nästa säsong drar igång, men efter att ha fått tid till att smälta situationen går det nu att känna den stolthet killarna faktiskt är värda.

Som jag nämnt tidigare, samt ovan, mötte vi Brynäs i kvartsfinalen. Inför match nummer sex i Scandinavium ledde Brynäs med 3-2 i matcher trots att i stort sätt samtliga sammandrabbningar varit otroligt jämna. Till en början såg allting ut att gå precis som vi alla ville och hoppades på -  vi spelade otroligt bra i två perioder och hade en ledning med 3-1 inför tredje. Tyvärr brast det där. Brynäs reducerade efter fem minuter och kvitterade med 27 (jävla fucking helvetes) sekunder kvar. Där och då förstod jag att det var kört och då nästkommande period drog igång vågade jag inte längre titta utan satt mest med händerna för ögonen merparten av tiden. Sagt och gjort - några minuter in i förlängningen och period nummer fyra gör Brynäs mål och förlusten var ett faktum. Inom loppet av några sekunder dog allt hopp som hade byggts upp inombords under samtliga månader som säsongen pågått och samtidigt som de gulvit-klädda spelarna firade på isen gömde jag ansiktet i armarna. Det var för bra för att vara sant att vi skulle lyckas kvittera till 3-3 och skrapa fram en sjunde och avgörande match. Det var för bra för att vara sant att vi skulle ta oss till semifinal.

Men som jag skrev i min dagbok för ett par dagar sedan: nu gäller det att blicka framåt. Det blir svårt att vänja sig av vid de moment man nöter in så fruktansvärt under säsong - de rutinmässiga besöken i Scandinavium, bortamatcherna på O'learys, den ständiga bevakningen på diverse hockeysidor, nervositeten, agressionsutbrotten och glädjen man upplever i samband med matcherna och gemenskapen man känner med likasinnade supportrar - men jag har klarat det förr och jag kommer att klara det nu också.
Nedräkningen inför nästa säsong har börjat och då kommer vi tillbaka för revansch, starkare än någonsin.

Tillsammans och Föralltid står vi kvar.

Underbara jävla lag.
Dagar som dessa är det, om möjligt, lite extra gött att vara Göteborgare.

För första gången sedan 1981 kan vi kalla oss världsmästare.

Klockan 02.00 inatt var det dags för pucken att släppas i den omtalade JVM-finalen mellan Sverige och regerande världsmästare Ryssland. En match som kom att präglas av total svensk dominans, vilket skottstatestiken 58-17 (!) är ett starkt bevis på. Trots detta uteblev målen och när jumbotronen fortfarande visade 0-0 då slutsignalen ljöd mådde inte mitt hjärta bra. Förlängningen drog igång och därefter följde tio minuters tortyr innan ett avgörande föll och lyckan, vinsten och guldet var ett faktum.

När Mika Zibanejad snodde åt sig pucken vid blålinjen, hamnade fri med målvakten och sedan sprätte upp den rakt i nättaket visste glädjen inga gränser. Jag och Christopher ställde oss och skrek och hoppade som om det inte fanns någon morgondag. Sådan enorm glädje. Sådan enorm stolthet.
Att sedan se killarnas glädje på isen, framför kamerorna och i omklädningsrummet gjorde att det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Nu är ni bäst i världen. Nu är vi bäst i världen.

Som Kuznetsov (Rysslands största stjärna) sade: "It would've been unfair if we'd won. The Swedes outplayed us in every component of the game; need to learn how to lose."
Så sant. Varenda en i det svenska laget är så otroligt värda den här vinsten. Det här guldet. Sådan moral, vilja och kämparglöd som visats upp i matcherna vet jag inte när jag skådat senast och det vore en skam om vi faktiskt inte fått äran att stå som mästare det här året. Mästare. För första gången på 31 år. Tack!

Sverige. Juniorvärldsmästare 2012.

Hoppsan. Har inte blivit någon uppdatering sedan förra året. Smisk. Hade en mysig julafton förra helgen tillsammans med mamma, Marcus och Christopher. Träffade sedan pappa och farfar och bytte julklappar med dem på annandagen. Sammanlagt blev jag 16500:- rikare samt ägare till två stycken presentkort, ett par tofflor, en fleecemorgonrock, trosor, en söt liten Frölunda-nalle samt en chokladask. Fint.
Den allra finaste "julklappen" av dem alla är dock sötnosen på bilden här ovanför. Min älskade lilla bebis.

På juldagen var det meningen att det skulle bli party. Dessvärre kom jag aldrig längre än till förfesten då kvällen slutade lite tvärt och oväntat för min del. Hade en trevlig kväll innan dess med Natha och Isabelle dock. Min nyårsafton spenderade jag sedan på fest i Landvetter. Övervägde fram till sista sekunden att ignorera det faktum att det var nyår och istället stanna hemma med Kiara, men pallrade mig iväg till slut ändå. Tycker inte att det är någonting att fira att man lämnar ännu ett år bakom sig och blir ett år äldre, men det blev en helt okej kväll ändå. Hoppas att ni alla fick ett bra slut på 2011 och en skön start på 2012.



Annars har mellandagarna bjudit på väldigt mycket hockey. Hemmamatch på annandagen som slutade med straffvinst för oss. Sedan i fredags drog jag och Christopher lite spontant till Jönköping för bortamatch mot HV71. Dessvärre slutade matchen 4-0 till HV och vi fick sätta oss på bussen tillsammans med andra tillresta Frölundasupportrar och åka tillbaka till Göteborg utan att ha fått ett enda mål att jubla för. Lite surt, men vi kommer igen. Förhoppningsvis redan imorgon då vi möter Linköping på hemmaplan.

Har även gått väldigt bra för Sverige i det pågående JVM då vi slutade som gruppvinnare efter att ha vunnit alla matcher i vår grupp, vilket betyder att vi direktkvalificerade oss till semifinalen som spelas imorgon mot, vad det ser ut som nu, Finland. Det är så härligt att se den otroliga viljan och kämpaglöden hos juniorer.
En stor skillnad gentemot Elitserien och A-landslaget, och det är så roligt och gött att se.

Som ett stort plus i kanten vann även Rangers med 3-2 över Flyers i Winter Classic nyss. Henrik Lundqvist, säger jag bara! Den killen spelar i en liga för sig. Känns så sjukt att inse hur långt han har kommit sedan man såg honom som "liten" under alla år i Frölunda. Man känner sig som en stolt mamma.

Efter en sprakande säsongsinledning parkerade Frölunda HC sig i tabelltoppen och visade att de återigen är ett lag att räkna med. När nu halva säsongen passerat och juluppehållet är ett faktum har förstaplatsen bytts ut mot en sjätteplats och de ständiga vinsterna bytts ut mot allt fler förluster. Konstateras kan dock att klubben, för första gången på ett par år, verkar ha hittat rätt och detta med hjälp av många hemvändare med hjärtat i föreningen och staden på västkusten.

Efter förra årets säsong var det nog inte många vars hjärta klappar för de rödklädda indianerna som vågade ha förväntningar inför nästkommande. Spelare efter spelare byttes ut och när vi stod inför säsongspremiären i början av september bestod laget av 90% nytt blod. Dyra spelare hade bytts ut mot hemvändare med hjärtat i Göteborg och målvaktsprofiler i form av Johan Holmqvist och Joakim Lundström hade ersatts av två yngre och något mer orutinerade spelare - Frederik Andersen och Magnus Hellberg.

De flesta visste inte riktigt vad de skulle tycka och tro och det spekulerades mångt och mycket i om nybyggandet av laget skulle bli en flopp eller inte. Personligen vågade jag inte riktigt hoppas på någonting, trots att jag såklart gjorde det innerst inne. Försäsongen skvallrade lite smått om att Frölunda, äntligen, fått ihop ett lag som kämpade för varandra och drog åt samma håll då vi kvalificerade oss till slutspelet i European Trophy och slog lag som Eisbären Berlin och Färjestad BK. Förväntningarna steg, om möjligt, ännu mer och då vi slog Växjö Lakers med 2-0 i elitseriepremiären och därefter inkasserade 3-poängare efter 3-poängare, både på hemma- och bortaplan, var succén ett faktum.

Den största skillnaden i spelet gentemot förra säsongen låg och ligger i defensiven. Vi har lyckats bygga upp ett starkt försvar i form av starka och spelskickliga backar och har sedan två otroligt stabila målvakter längst bak. Speciellt i Frederik Andersen som har legat i topp i målvaktstabellen under hela säsongen och fortfarande gör. I dagsläget har han 94,26 i räddningsprocent, vilket är grymma siffror. Även Magnus Hellberg, som fått ett stort ansvar nu när Frederik varit skadad, har visat sig vara pålitlig i mål. Vi har även tagit ett stort kliv framåt då det gäller kämpaglöden, tålamodet och envisheten. Väldigt många matcher har gett oss 3 poäng på grund av att vi lyckats hålla huvudet kallt och kämpat oss tillbaka från ett underläge.



Efter att Magnus Kahnberg råkade ut för den hemska tacklingen i Scandinavium den 5 november började skada efter skada ramla in. Vi har haft spelare som Joel Lundqvist, Henrik Tömmernes, Christoffer Persson, Mika Pyörälä och Jari Tolsa borta och i dagsläget saknar vi fortfarande tunga pjäser som Magnus Kahnberg, Patrick Von Gunten, Pierre Johnsson och Frederik Andersen. Det känns som att det inte funnits något stopp på skadelistan och vi har förlorat viktiga spelare en efter en. Självklart har detta påverkat spelet och jag tror och anser att en stor del av de förluster vi råkat ut för den sista tiden har berott på skadorna. Förhoppningsvis kommer det nuvarande juluppehållet lägligt och jag håller alla mina tummar och tår för att vi får återse alla spelare på isen efter jul och kan återgå till ett fullt lag och våra normala formationer.

I dagsläget har vi 31 matcher spelade. 16 av dessa är förluster och 15 är vinster. Sett till siffrorna långt ifrån okej, men tittar man på spelet och resultatet i de flesta matcher talar dessa om att det spelmässigt ofta varit väldigt jämnt. Vi har förlorat många matcher med uddamålet och/eller på straffar/förlängning.
Inte att glömma är heller att vi så sent som förra säsongen befann oss i botten på tabellen och missade slutspel, så sett till det spelet och resultatet har vi höjt oss avsevärt denna säsong.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att vi gjort en klart godkänd första halva av säsongen - vi har hittat en gameplan som passar oss perfekt, fått tillbaka en stor samling spelare som verkligen vill kämpa i klubben och byggt upp en defensiv som varit alldeles för svag de senaste åren. Får vi sedan tillbaka de viktiga spelare som vi saknar i dagsläget och kan återgå till våra normala formationer är jag övertygad om att vi är tillbaka på vinnarspåret igen efter jul. Kort sagt - vi har visat att vi återigen är ett lag att räkna med.

Nyss hemkommen från Scandinavium och en hockeykväll som inte riktigt slutade som den borde. Ungefär åtta minuter in i första perioden delade Linköping's Sebastian Karlsson ut säsongens, utan tvekan, fulaste tackling som resulterade i en medvetslös Magnus Kahnberg som livlös föll med ansiktet ned i isen. Där blev han liggande ett bra tag samtidigt som diverse sjukvårdare kallades in innan han i ilfart fördes av isen på bår, för att sedan föras till sjukhus i ambulans. Jag har kontinuerligt gått på hockey enda sedan jag var liten och har aldrig varit med om något liknande. Jag satt med kalla kårar längst ryggraden och jag och Christopher övervägde ett tag att lämna arenan för stunden under tiden då Magnus låg livlös.
Det är sådant man inte vill se. Det är sådant man inte ska behöva se. Aldrig.

Hockey är en fysisk sport och jag tillhör den delen av befolkningen som älskar då spelet är hårt. Jag älskar hårda tacklingar och tycker att det är en stor del av sporten. Men det finns en gräns. En gräns som Sebastian Karlsson överskred med hästlängder ikväll. Jag skulle vilja veta hur man, som spelare, tänker då man delar ut en stenhård tackling rakt upp i ansiktet/huvudet mot en spelare som uppenbart inte har en aning om vad som håller på att ske. När fan försvann respekten gentemot andra människor? Det finns ett liv även utanför rinken och ett liv efter hockeykarriären. Ett liv som, på några sekunder, kan förstöras totalt på grund av en sådan här tackling. Dags för både spelare och disciplinnämnden att agera!

Då matchen idag avslutats fick vi information om hur det stod till med Magnus och man kunde konstatera, efter röntgen, att han "enbart" dragit på sig en riktigt kraftig hjärnskakning, utslagna tänder och ett sår i pannan. Det pratas även om minnesförlust. Tur i oturen då en sådan smäll kunde resulterat i vad som helst, men det återstår att se när han kan äntra isen och spela igen. Kämpa Magnus! Vi tänker på & behöver dig.

När det gäller idioten Sebastian Karlsson hoppas jag att han lider riktigt ordentligt ikväll när han inser vad han gjort och att hans tackling resulterar i jävligt många matchers avstängning samt hög böter.

Har hunnit bli både en ny vecka och en ny månad sedan jag senaste yttrade mig här. Har inte riktigt insett att hösten är här på riktigt ännu, men det kommer väl det också i samband med att mörkret och kylan blir allt påtagligare. Antar jag. Vid den här tiden förra måndagen befann jag mig hos Catherine, Simon och Nathalie i Uppsala. Spenderade dagarna där fram tills torsdagen då jag begav mig hem till Göteborg igen. Jätteskönt att komma iväg hemifrån och hur trevligt som helst att träffas. Simon och Nathalie är världens sötaste ungar.

I fredags kväll var det dags för en utav höstens höjdpunkter - matchen mellan Frölunda och NY Rangers. Drog in tidigt till Scandinavium för att hinna se värmningen innan matchen. Kändes sjukt att se Henrik Lundqvist kliva in på isen, precis som förut, och ställa sig i fel mål klädd i Rangers färger. Sjukt och en aning surrealistiskt. Innan pucken släpptes för matchstart hölls en hyllning för honom, vilket var någonting av det finaste jag varit med om. 12000 personer som bokstavligen stod upp och skrek i takt för att visa honom hur otroligt älskad han fortfarande är och alltid kommer att vara här i Göteborg. Det kändes nästan som att det var en konsert man befann sig på, och inte en ishockey-match. Var länge sedan jag hade sådan gåshud. Han utnämndes i samband med detta även till Göteborgs ambassadör, vilket han är mer än värd. Välkommen hem, världens bästa Henrik. Vi saknar dig. "Frölunda's egen Superstar."

Resultatet blev 4-2 till Rangers, vilket var ganska väntat. Man såg verkligen att de låg på en helt annan nivå än vad lagen här i elitserien gör. Detta till trots att det var en träningsmatch där inget utav lagen gav 100%.
Till er (ungefär 99,9% av mina läsare) som inte bryr sig ett skit om hockey ber jag om ursäkt över mitt konstanta tjöt om det den senaste tiden, men sanningen är att hockeyn och Frölunda är höjdpunkten i mitt liv för närvarande där i stort sätt allting annat står rätt still, så det är lite svårt att undvika att skriva om det.

Det var länge sedan någonting kändes lika gött som det kändes tidigare idag då jag kunde ta fram Frölunda-tröjan och halsduken från garderoben och veta att det inte finns någon som helst anledning att hänga bort dem igen de närmaste sju till åtta månaderna. Kändes ännu mer gött att hoppa av spårvagnen vid Scandinavium och mötas av hundratals andra röd- och grönklädda människor och veta att allting dragit igång igen. ÄNTLIGEN, efter ett halvårs gediget väntande och peppande.

På dagens schema stod mer än själva premiärmatchen. Bland annat skulle Niklas Andersson hyllas och Stefan Liv hedras. Stannade till utanför Scandinavium innan jag gick in och tittade på de blommor, ljus och brev som blivit ditlagda till minne av honom. Så fint. Och sorgligt. Och ännu finare och sorgligare blev det under den tysta minut som hölls innan pucken släpptes. 12044 människor släppte det de pratade om för stunden och lät tystnaden falla samtidigt som motståndarklacken hissade upp banderoller med texterna "Vi tänker på Lokomotiv" och "#1 Stefan - Du fattas oss alla".  Själva, i vår klack, hade vi en banderoll som sade "Stefan Liv - Vila i Frid." Aldrig tidigare har jag varit med om att det varit så knäpptyst i Scandinavium. Man skulle, bokstavligen, ha hört om någon tappade en knappnål i golvet. Mäktigt. En sådan liten, men fin gest.

Matchen i sig slutade 2-0 med vinst till oss, såklart. Hade varit pinsamt om det hade blivit något annat. Känns gött att vi börjar säsongen med tre poäng och visar vart skåpet ska stå. Nu är det bara att hålla tummarna för att det satte ribban för resten av säsongen. På torsdag är det bortamatch i Örnsköldsvik och sedan blir det ännu ett besök i Scandinavium på lördag för match mot Luleå. FYFAN VAD UNDERBART!





(Uppdateringen om Reading och London kommer så snart jag orkar skriva om det. Promise.)

Trots att tårarna inte slutar rinna och klumpen i magen växer sig större kan jag inte låta bli att läsa mer och mer om det som hänt. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och rädda honom. Honom och resterande. Regndroppar har fallit hela dagen. Jag tror att det är världens sätt att uttrycka sin sorg. Sorgen och smärtan över förlusten av 44 människoliv. Snälla, låt allting vara en dröm när vi vaknar upp imorgon.

Tack för allt du gjort för svensk ishockey Stefan. Redan saknad - men aldrig glömd. Vila i Frid och sov gott. ♥

Idag hade Frölunda sin första officiella isträning och jag befann mig tillsammans med Christopher, och runt 900 andra, självklart på plats för att visa laget vårt stöd och samtidigt stilla vår hockey-abstinens en aning. Efter en presentation av alla spelare bjöds vi på en halvtimmas intern match och intervjuer. Laget består till störst del av nya värvningar och det var spännande att se hur alla skötte sig på isen. Härligast var dock att återse Fredrik Pettersson i Frölundatröjan. Ni anar inte hur underbar den killen är på isen och han saknades verkligen förra säsongen. Blev överlycklig då vi såg att han fått ett A på tröjan, vilket innebär att han är assisterande lagkapten kommande säsong. Jag kan inte komma på någon som är mer värd det.

För övrigt såg laget mycket lovande ut och jag dör lite smått inombords av tanken på att det bara är lite drygt en månad kvar tills sex månads väntan är över och säsongen drar igång igen. SÅ SJUKT JÄVLA PEPP!

Kom hem och möttes av ett mail som gjorde hela min jävla dag. Hur lycklig blir man inte av orden "Henke Lundqvist tillbaka i Göteborg: Frölunda Indians möter New York Rangers i september." Bäst (!) ever.

Ibland hatar jag att jag är sådan jävla dålig förlorare när det gäller hockey. Är så sjukt irriterad för tillfället och kan inte släppa det faktum att vi låter Finland besegra oss med 6 fucking 1 i en VM-final. Finland som bara vunnit guld en enda gång, och detta för 16 år sedan. Det är pinsamt. Riktigt jävla pinsamt.

Var nästan inställd på att Sverige skulle kamma hem guldet, så just nu känner jag för att slå någon. Brutalt.
Och förutom det faktum att Sverige precis förlorade så betyder det att VM är över för i år, vilket i sin tur betyder att jag nu får klara mig helt utan hockey tills elitserie-säsongen drar igång i september. Jobbigt.

Skulle kunna ge otroligt mycket för att få dra på mig Frölunda-tröjan och halsduken redan ikväll och bege mig till Scandinavium, men what to do? Hade en trevlig kväll annars med Christopher och Marcus, och nu tänker jag trotsa min trötthet och sitta uppe tills reprisen av Big Brother sänds klockan ett. Spännande.

"Nu ska jag bege mig till Scandinavium, för sista gången innan hockeysäsongen drar igång i höst igen, och se när Tre Kronor spöar Tyskland. Har inte varit på hockey på över en månad, så det kommer sitta fint."

Det där skrev jag innan jag drog till stan som ni säkert förstår, men det blev jävligt stressigt där på slutet så hann aldrig fullfölja inlägget och publicera det. Drog in till stan och träffade Chris iallafall och mycket riktigt fick vi se Tre Kronor vinna. 2-0 blev det dock bara och rätt lame match egentligen, men hockey är alltid hockey = awesome. Nu blir det inga mer matcher igen förrän i september. Jobbigt läge känner jag.

För övrigt är det extremt jävla underbart att kunna ligga ute i solen i bikini samt gå runt i stan i converse och jeansjacka igen. Våren kom ju innan man hann blinka och rätt vad det är kommer det att vara sommar. Älskar verkligen Göteborg på våren och sommaren. Något annat som är nice det också är att jag äntligen fick gjort riskettan igår, vilket innebär att jag är ett steg närmare körkortet. Lite smått irriterad på mig själv för att jag dragit ut på det så otroligt mycket, men känns gött att jag är på g nu iallafall. Nu hade jag tänkt att ha en date med min chokladkaka och tvn. Gotta catch up kvällens missad Big Brother-avsnitt, nörd som jag är.