Delete me.


-


Gone too far.



-



Jag vet inte längre hur jag ska tackla saknaden. Den har byggt bo någonstans långt inom mig och den senaste tiden verkar detta bo ha expanderat. Det funkar inte att dagdrömma och försöka minnas längre - det fyller inte upp det hål som bildats. Jag vet att både min själ och mitt hjärta behöver det där ruset och jag vet att hela min kropp behöver det där uppvaknandet, men det finns inte längre någonstans att vända sig.
I fell apart, but got back up again. / 30 Seconds To Mars - kom tillbaka, jag behöver er så mycket nu.

why start a fire when it's all worth saving?

Ligger och lyssnar på samma låt om och om och om igen. Trots att texten inte har någonting med varken dig eller mig att göra påminner vartenda ord om oss. Om oss och allting som aldrig skulle bli.
Jag vet inte vad som smärtar mest - det faktum att någonting så jävla rätt samtidigt är så jävla fel eller vetskapen om att du är den enda som någonsin kunnat få min insida att sluta krampa.
Jag vet bara att banden har brustit och att det aldrig var meningen att jag skulle behöva dig såhär.

"Jag önskar att jag kunde bli kär i dig så att du kunde krossa mitt hjärta. Istället för tvärtom."
Minns du orden? Jag minns. Och jag kommer aldrig att ångra dem.

Who's going to save tonight?
I'm down on my knees but I'm too proud to say 'please'
and who's going to save tonight if you won't?



I'll never be able to let you go.

-


-


Jag har inget mer än mina tankar.

Förlåt för allt jag inte gör och förlåt för allting jag inte gjort.
Förlåt för allt jag sagt och förlåt för vad jag inte berättat.
Förlåt för alla löften och förlåt för alla svek.
Förlåt för allt det trasiga och den jag aldrig blev.


There's nothing left here to hold me back.

Tiden har gått så snabbt den senaste tiden att jag varken hunnit inse eller reflektera över att vi, återigen, står inför ett helt nytt år. Kanske borde man göra en lista med nyårslöften? Kanske borde man slänga upp ett inlägg här om vilken bra person man äntligen ska bli på grund av att nummer ett bytt plats med nummer två? Jag vet inte. Det finns mycket man borde och det finns mycket jag borde, men ett nytt år förändrar ingenting. Ett nytt år sprider inte ljus och ett nytt år lagar inte sår. Ett nytt år flåser en bara i nacken för att sedan slänga upp de sanningar man kämpat så länge med att trycka undan rakt i ansiktet. Det kommer aldrig att bli bättre. Det kommer inte att ske några mirakel. Allting är bara en enda lång transportsträcka mot slutet.


The sadness will never end.

Merry X-mas!


There's nothing you can do that I haven't already done to myself.

Det handlar om att känna hjärtat slå men ändå behöva
stanna upp och försäkra sig om att det inte stannat.


I'm falling apart, I'm barely breathing / 17 november 2011.

Klockan är redan alldeles för mycket och jag borde sova för länge sedan. Jag ser dock ingen anledning till det och lär säkert vara vaken x antal timmar till. Jag har ingenting att vakna upp för imorgon och drar jag ut på den här dagen/natten lite längre än nödvändigt behöver jag åtminstone inte uppleva morgondagen lika snabbt. Ligger i sängen, lyssnar på tyst musik för att inte väcka de andra och tittar på Kiara som ligger här bredvid. Hennes närvaro får mig att känna mig mindre ensam och när hon tittar på mig med sina stora ögon känns det, på något konstigt sätt, som att hon förstår. Min underbara lilla älskling.

Livet är kaos just nu. Mer kaos än vad det någonsin varit och jag vet inte hur jag ska hamna på rätt spår. Jag fattar fel beslut gång på gång eftersom att jag låter mina känslor styra och allting hamnar ur kurs. Motvinden blir starkare för varje dag och ingenting är roligt längre. Det går inte att laga. Jag går inte att laga.

Jag saknar Zara. Otroligt mycket. Jag avskyr avstånd och jag avskyr att det alltid är dem som betyder allra mest som befinner sig längst bort. Jag vill kunna köpa med mig ostbågar och kladdkaka och vandra över till henne när jag vill eller kunna ringa och bestämma träff om en kvart. Inte behöva planera och åka 30 mil.



Försöker hålla mig så sysselsatt som möjligt under dagarna annars. Fick sett Breaking Dawn idag. Tycker inte om handlingen särskilt mycket i sista boken, men bortsett från det var filmen bra. Övningskörde även med pappa efteråt. Har börjat köra med körskolan igen och ska intensivt ta så många lektioner som behövs samt börja besöka körskolan för teoriplugg så att jag kan få kortet så snart som möjligt. Min lärare tippade på att jag skulle behöva max tio till femton lektioner och jag har redan tre inbokade den närmaste veckan.

Imorgon blir det ett besök på körskolan för teori. Och jobbsökande. Som vanligt. Ska ha som mål att ringa minst fem olika företag varje dag nu framöver samt fortsätta söka på internet och besöka ställen och lämna mitt CV. Det kan inte fortsätta såhär. Jag behöver rutiner, en inkomst och ett liv. Men det händer ju aldrig något och man tröttnar lite mer för varje dag. Hur länge ska man behöva kämpa och försöka utan framgång?
/ På fredag är det hockey igen iallafall och det är det som håller mig uppe just nu.

-

Ingenting är roligt längre.
Det gör bara ont att andas.

I'm choking on my words. Like I got a noose around my neck. I can't believe it's come to this.
I can taste the failure on your lips. And dear, I fear that this ship is sinking tonight.



We were all just so young and sheltered.

Jag var liten och trodde att allting skulle lösa sig så fort jag klarat av skolan och tagit studenten. Man skulle ju vara så gammal då. Vuxen. Kapabel till att fatta sina egna beslut och mogen nog att veta vilken av alla tusentals vägar man skulle välja att vandra på under fortsättningen av livet.
Men här står jag idag - arbetslös, confused och mer vilsen än vad jag någonsin varit. Det finns så otroligt mycket jag känner att jag vill hinna med innan tiden rinner ut, men samtidigt så otroligt många tvivel och så otroligt mycket rädsla. Vilken väg ska jag välja först? Vilket håll ska jag tillåta mig att gå emot? Jag är så rädd att missa någonting att jag inte vågar tillåta mig själv att börja någonstans.
Egentligen skulle ju allting vara bestämt nu. Jag skulle redan ha påbörjat vandringen mot den väg som slutligen skulle leda till resultatet av mitt liv. Det var ju så allting var förutbestämt. Jag var liten och trodde att allting skulle lösa sig så fort jag klarat av skolan och tagit studenten. jävla liten och naiv.


To find yourself just look inside the wreckage of your past. To lose it all you have to do is lie. The policy is set and we are never turning back.

Jag har bestämt mig för att inte påbörja någon utbildning på ett bra tag. Dels på grund av att risken är stor att min skoltrötthet fortfarande finns kvar och sätter käppar i hjulet för mig och dels på grund av att det finns mycket jag vill hinna uppleva innan jag "settle down" och gör någonting såpass seriöst. Ska dock inte sticka under stolen med att jag har kollat runt lite på diverse inriktningar, och en utbildning jag verkligen fastnade för var en vid namn Musik- och Eventarrangör. Utbildningen är på två år och de yrken den leder till är bland annat Turné- och konsertarrangör, producent, artistbokare, artistmanager och A&R. Detta känns som någonting som skulle kunna passa mig som hand i handsken då jag ser musikens närvaro som ett måste.

Samtidigt som jag verkligen vill arbeta med någonting inom musik lockar journalistyrket otroligt mycket. Jag har alltid älskat att skriva och tycker själv att det är någonting jag, för en gångs skull, är bra på.
Jag skulle kunna offra min högra hand för att få arbeta på exempelvis en musiktidning eller en nöjesredation. Problemet där är dock att jag 1. inte tror att jag har tillräckligt höga betyg för att komma in på journalisthögskolan och 2. inte vågar gå en såpass lång utbildning och sedan riskera att inte få något jobb när jag är klar. Det är ju sedan länge känt att det är otroligt hård konkurrens som journalist och svårt att få fast anställning. Speciellt med tanke på att jag helst skulle vilja arbeta inom specifika områden inom journalistiken och inte främst med ordinarie nyhetsartiklar.

Suck. Det finns, som sagt, alldeles för mycket jag vill ägna mitt liv åt och jag förstår inte hur man i slutändan ska kunna fatta alla beslut. Jag har en känsla av att livet är en aning för komplicerat för min smak. För närvarande får jobbsökandet och körkortsteorin lägga beslag på all min fokus, och så får jag göra det jag är bäst på - blunda, skjuta det jobbiga framför mig och hoppas att det löser sig någon gång i slutändan.

and it hurts with every heartbeat

Denna bistra uppsyn och ett yttre som skriker styrka. Frågande blickar och hårda till svars. Trots att bröstkorgen värker av det hårda bultandet från det som en gång kallats hjärta fortsätter hon gå. Går tills hon springer, springer tills hon stupar. Hon måste bort. Bort från sig själv, bort från vad som är. Spillror av vad som en gång var täcker marken under hennes fötter och får henne att falla. Igen och igen och igen.
Lite mindre för varje gång reser hon sig upp, för hon har ju inte ont, hon är inte trasig.
Hon är mer hel än vad hon någonsin varit, och de som tror någonting annat har fel. Så jävla fel.

/ Lurar hon de tillräckligt länge kanske hon till slut börjar tro på det själv. /


-

Worthless.
Worthless.
Worthless.
Worthless.
Worthless.

There is simply nothing worse than knowing how it ends.

Man känner i luften hur sommaren håller på att glida oss ur händerna. Mörkret faller tidigare för varje dag som går och med varje sekund som dör ut känner jag hur någonting också dör inom mig.
Ju närmare hösten vi kommer desto mer instängd känner jag mig. Det känns som att himlen sjunker närmare marken och att väggarna kryper ihop runt omkring mig. Till slut finns det bara mörkret kvar och det är det som skrämmer mig mest. Jag är inte redo att släppa taget än. Jag är inte klar med de ljusa kvällarna och nätterna, de långa dagarna innehållande sol och bad och de ljumma mornarna.
Jag är så sjukt långt ifrån klar, och jag vill inte släppa taget om ljuset. Inte ännu. Inte alls.

Put another X on the calendar. Summer's on its deathbed.
There is simply nothing worse than knowing how it ends.





Help me heal these wounds.

Klockan är två och jag borde egentligen sova. Har en obehaglig känsla i magen och bröstet. Börjar få svårt att andas. Jag behöver min ipod. Jag behöver min musik. Jag behöver någonting som tar mig härifrån. Flykt.

-

Så jävla trött på att förstöra allt för mig själv.

Lose this life, it's the Death of me.



Det finns ingen tid till att stå och trampa längre. Det finns ingen tid till att fortsätta leva i den fantasivärld jag gör idag och hoppas att allting ordnar sig någon gång i framtiden. Det finns ingen tid alls kvar längre och det är det som skrämmer mig mest av allt. Om två månader tar jag studenten. Då är det meningen att jag ska ha någon slags framtidsplan. Veta vad jag vill göra i framtiden, hur jag ska få pengar och vart jag ska ta vägen. Jag har ingen sådan. Jag har inte ens någonting som i närheten liknar en plan. Jag är bara rädd.
Hur ska jag kunna hitta min plats och min egen väg när jag inte ens hittat mig själv?

Allt tjat om jobb och pengar hit och dit gör hål i huvudet på mig. Jag har inga visioner överhuvudtaget. Jag lockas inte av tanken på jobb, egen lägenhet och familj som förmodligen de flesta i min ålder gör. Jag lockas inte av någonting sådant överhuvudtaget. Jag har inga yrkesdrömmar eller framtidsplaner. Jag vet ingenting. Jag vill ingenting. Jag tror inte att jag passar in på den här planeten. Systemet som vi människor byggt upp där allting kretsar kring pengar äcklar mig. Allting har ju helt tappat fokus.
Aldrig tidigare har jag känt mig så felplacerad, förvirrad och lost i livet.

Tidigare inlägg
RSS 2.0