can't sleep 'cause my heart is aching.


How am I gonna be strong without you?




Heaven had heard me calling, the stars were all aligned.

Jag har aldrig varit ett särskilt stort fan av London och inte heller är jag det efter de två gånger jag varit där. Idag är dock en sådan dag då jag skulle offra mycket för att få vandra gatan fram längst Oxford, sitta på ett mysigt café eller en restaurang och åka tunnelbana överallt och ingenstans. Idag är en sådan dag då jag till och med skulle stå ut med den den extrema mängd med människor som rör sig i staden varenda dag och den hetsiga atmosfären. Det finns någon slags saknad inom mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Och inte blir det bättre av att veta att jag för exakt ett år sedan kände livet pumpa i blodet i ett fullsatt O2 tillsammans med 30 Seconds To Mars. Jag får fortfarande känslorna tillbaka då jag tänker på det och jag har fortfarande lika svårt att inse att det har hänt. "What an incredible way to say goodbye" skrev Jared på Facebook tidigare idag. Jag är inte redo för ett avsked och kommer aldrig att vara. Det bara svider i hjärtat.

I've never felt so alive, like I feel right now in this moment.
I've never felt so alive, like I feel right here standing next to you.


Marry me ?





In defense of our Dreams.


Saknaden värker i hjärtat, men idag fokuserar vi på det positiva och skickar världens största grattis till de finaste killarna i världen. Best Alternative och Best World Stage. Vem hade kunnat tro någonting annat?

30 Seconds To Mars / Reading Festival 2011.



And if we can't find where we belong. We'll have to make it on our own. Face all the pain and take it on. Because the only hope for me is You.


Så fort The Offspring klivit av scen började det riggas för 30 Seconds To Mars. Den enorma triaden sattes på plats och scenen byggdes på med en liten "catwalk". Samtidigt som detta skedde spelades musikvideon till Hurricane på storbildsskärmarna. Redan här kände man hur stor spelning det här faktiskt var och hur fin och svårslagen den skulle bli. De vet verkligen hur man ska egga publiken och höja förväntningarna till max.

Runt utsatt tid släcktes scenen plötsligt ned och skriken tilltog samtidigt som Shannon tog plats vid trummorna. Vid det här laget hade jag absolut inte insett vad som komma skulle, så det blev lite utav en chock då Jared's röst tog över allting under de första tonerna av Escape. När han sedan åkte upp från golvet precis framför triaden slutade mitt hjärta slå för en stund. Jag var där. Det skulle hända. På riktigt.

Som senast var det A Beautiful Lie som fick dra igång det hela och precis som vanligt kändes det som att jag klev in i någon slags fantasivärld. Tid och allting runt omkring stannar upp och det ända som existerar och känns är det som händer på scenen. Ibland känns det nästan som att man behöver stanna upp och försäkra sig om att hjärtat fortfarande slår, trots att man konstant känner det hårda dunkandet i bröstkorgen.

Jämför man den här spelningen med den förra på Peace & Love var den förra absolut ingenting. Jared hade 100% mer energi och flög runt på scenen som en duracell-kanin på crack, skrek och peppade publiken och gjorde x antal besök nere hos oss vid kravallstaketet. Även resten utav bandet verkade otroligt peppade och uppe i varv. Inte ett dugg konstigt visserligen med tanke på att Reading faktiskt är en såpass big deal och står man framför närmare 90.000 är det nog svårt att inte drabbas av x antal adrenalinkickar.

Då det var dags för den akustiska delen bars en liten "scen" (vet inte riktigt vad man ska kalla det) fram och placerades bara någon meter ifrån där jag stod. Där stod sedan Jared och spelade Hurricane och The Kill. Så otroligt fint. Har aldrig varit så nära under så många hela låtar och det kändes overkligt att kunna lägga märke till varje litet ansiktsuttryck han gjorde och varje litet fingerdrag på gitarren. Innan Hurricane ville han ha upp någon från publiken till honom och jag trodde att jag skulle dö av rädsla när vi fick ögonkontakt i några sekunder under tiden som han försökte välja ut någon. Jag vet inte riktigt hur jag skulle reagerat eller vad jag skulle gjort om jag hade fått komma upp, så det var "tur" att det inte blev jag den här gången.

Under This Is War hade de gjort en lite ändring i planeringen, så istället för de stora röda ballongerna som brukar skickas ut över publiken, kom det x antal människor bärandes på stora uppblåsbara djur som sedan sköts omkring bland de tusentals människor som kommit för att se bandet. Speciellt. Och rätt så typiskt 30 Seconds To Mars. När det sedan var dags för Kings and Queens blev jag utpekad för att komma upp på scen, igen. Blev överlyft och precis när jag kom fram till trappan som skulle ta mig upp på scen kom en kvinnlig vakt och ställde sig med armarna utåt och tvingade mig åt sidan där jag var tvungen att kliva ut till den övriga publiken igen. Hon sade att det var fullt på scen, men precis när jag blivit tvingad åt sidan bjuder Jared upp ännu fler, så det stämde inte överhuvudtaget. Blev så jävla besviken och fick något slags breakdown, vilket gjorde att jag inte kunde njuta av sista låten överhuvudtaget. Tyvärr.

Tårarna rann längst kinderna och till slut visste jag inte om jag grät för att jag blivit ifråntagen chansen att befinna mig på scenen ännu en gång eller om jag grät för att allting var över. Slut. Finito. Igen. Förmodligen alltihop i en salig blandning. Någonting jag iallafall var 100% säker på, och fortfarande är, är att 30 Seconds To Mars ännu en gång lyckats skapa någonting stort och fylla min insida med hopp och insikt om varför jag fortfarande lever. Jag andas för stunder som dessa och 30STM gör det gång på gång extra påtagligt.







30 Seconds To Mars - Reading Festival - 11.08.26.






apocalyptic and insane, my dreams will never change.


Har på nytt insett hur äckligt fantastiska 30 Seconds To Mars är. Det är så att jag vill gråta.

21



In the end Death will kill all of us.



"Music means escape and exploration to another way of thinking,
through the sound, the melodies and the notes."
- Shannon Leto.


Question / Answer.



Svar: Trevligt att du hittade min blogg minsann. Anledningen till att jag visste om att de bytt ut NOTH mot ABL är för att jag följer med i allting de gör. Så fort de har en ny spelning och nya klipp läggs ut tittar jag och därför märkte jag rätt snabbt när de bytte introlåt. Varför de inte spelade den överhuvudtaget har jag dock ingen aning om. Blev lite förvånad med tanke på att det är en av de absolut bästa låtarna live, enligt mig.


30 Seconds To Mars @ Peace & Love 2011.

Innan 30STM klev på scenen var jag så nervös att det kändes som att hjärtat skulle pumpa sönder bröstkorgen på mig. Egentligen vet jag inte varför, men det han ha varit för att det faktiskt gått ett halvår sedan jag såg dem sist. Runt klockan sju klev Shannon och Tomo på scenen och en stund senare stod hela bandet där uppe tillsammans med regnet som, för första gången under dagen, började falla.

NOTH var, som vi visste sedan innan, tyvärr utbytt mot A Beautiful Lie och jag måste erkänna att det inte alls gav samma känsla och start på spelningen. NOTH är den perfekta låten att dra igång en konsert med och jag blev lite besviken över att de inte körde den överhuvudtaget. I vilket fall som helst - som jag nämnde i mitt inlägg häromdagen så har jag varken ord, ork eller vilja till att försöka förklara spelningen, känslor och allt vad det heter. Det är sådant som omöjligt går att sätta ord på, hur mycket jag än önskar att jag kunde.

Bandet verkade glada över den enorma respons de fick av publiken och precis som vanligt hoppade Jared runt i en flagga (kändes lite konstigt att den var svensk den här gången dock), uppmanade alla att hoppa "and touch the sky", fick närmare 40.000 personer att stämma in i Search and Destroy, Alibi och resterande låtar och bjöd upp folk på scen. En bit in i spelningen tog han även in Emma på scen och vi fick sjunga "Ja må hon leva" samtidigt som bandet gav henne en tårta. Fint.

När det var dags för Jared att peka ut folk som han ville ha upp på scen till Kings and Queens blev jag och Rach utpekade hela två gånger. Trots detta vägrade vakterna lyfta över oss. Jag vet inte hur mycket jag "slog" på dem och skrek i desperation att de skulle lyfta över oss - likt förbannat vägrade dem. Dock slutade det bra ändå då Jared hoppade ned till publiken och pekade ut ett par stycken, han kom då fram till oss och då äntligen förstod vakterna att de var tvungna att lyfta över mig. Det var en helt annan känsla att vara på scen den här gången gentemot i London. Det var mer folk där uppe nu samtidigt som jag inte hamnade i samma chocktillstånd. Den här gången kändes det bara konstigt. Att stå på en stor scen tillsammans med sitt favoritband framför ett publikhav man inte ser slutet på måste vara det finaste en människa kan uppleva.

Spelningen slutade med att Jared kom tillbaka ut på scen och påpekade vädret och det faktum att det blivit en stor regnbåge på himlen. Fint. Sedan försvann dem och det var över igen - för den här gången.





(Mer videos på: youtube.com/myprivatesuicide)

Jag har inte förstått ännu att vi faktiskt såg dem igen - på riktigt - i torsdags och det skrämmer mig. Inser man det inte nu kommer man aldrig att göra det och det faktum att tiden bara rinner iväg medan känslorna man hade bleknar i minnet dödar. Jag vill inte att mina blåmärken ska försvinna eller att min kropp ska sluta göra ont - det påminner och är ett bevis på att det som hände i torsdags faktiskt var verklighet.

There is a fire inside of this Heart.

Jag önskar att jag hade förmågan att uttrycka mig vackert i text. I sådant fall hade jag för länge sedan suttit här och skapat mening efter mening för att förhoppningsvis kunna ge er en inblick i hur fint allting var igår. Istället sitter jag här igen - utan ord och möjlighet att kunna förklara. Som så många gånger förr. Räcker det med att jag säger att jag skulle ge 30 Seconds To Mars hela världen om jag kunde?

För andra gången i mitt liv kom jag upp på scen och fick bevittna en av världens bästa låtar där uppifrån, tillsammans med universums finaste band, istället för längst fram i publikhavet. För fjärde gången i mitt liv fick jag vara en del av den magi 30STM sprider omkring sig, och ännu har jag inte förstått det. Att det faktiskt hände - på riktigt - och att det redan är över. Igen. "The moment to live and the moment to die."






We will fight to the Death.


april fools day.

Tydligen var det ingen mer än jag som tänkte på att det var första april igår. Tog tillfället i akt och slängde upp ett aprilskämt här en liten stund innan klockan skulle bli tolv och uppenbarligen gjorde jag det jävligt bra då de flesta faktiskt gick på det. Med det sagt: ingenting från förra inlägget är sant - jag har inte fått något liknande mail från Peace & Love och jag ska inte intervjua 30STM. Tyvärr. Önskar att jag kunnat säga att så var fallet, men i sådant fall hade jag förmodligen legat död på marken vid det här laget. Peace.



dreams coming true.


Om detta är en jävla dröm så vill jag vakna nu. Sådant här händer inte i verkligheten. Det händer bara inte.

Entangled in a missing Memory.





Saknar man dom lite halvt eller? Jovars. För mycket.

London / 1 Dec 2010

Då arenan tänts upp igen efter konserten och folket börjat bege sig därifrån bestämde även jag och Rach oss för att dra. Jag gick omkring som om jag svävade på rosa moln och trots att jag fortfarande inte förstått att jag varit på scen levde jag på lyckokänslor. Vi bestämde oss för att köpa Pringles och Cola innan vi begav oss mot hotellet, och drog till en liten affär där vi stod i den längsta kön någonsin. Av någon anledning har Pringles blivit någonting jag alltid köper efter konserter. Promenerade sedan i snöstorm till hotellet.



Jag sov otroligt dåligt natten efter konserten. Vaknade upp mitt i natten och hade så ont i kroppen att jag knappt kunde röra mig. Har aldrig haft så sjukt ont. Det kändes ungefär som att någon brutalt pressade in mina höftben från vardera sida. Sjukt obehagligt. Utöver det var både jag och Rach helt utmattade och sov som stockar. Vaknade upp på morgonen och fixade oss lite smått, innan vi drog ned till frukosten. Jag hade verkligen sett fram emot en god frukost på ett dyrt och fint hotell, men tyvärr blev både jag och Rach besvikna. Det fanns knappt något ätbart överhuvudtaget. Konstiga Croissanter och äckligt bröd. Men vi satt där ett tag och tog det lugnt och åt lite iallafall. I stort sätt hela resturangen kryllade av andra personer som varit på konserten. Allt från vuxna med 30STM-tröjor till folk i vår ålder.

Därefter begav vi oss tillbaka till hotellrummet där vi slängde ihop våra grejer för att dra därifrån. Planerna för dagen var att dra runt på stan och shoppa/uppleva/ta det lugnt. Vi tog därför tunnelbanan tillbaka till Victoria Station för att sedan traska tillbaka till det "gamla" hotellet. Väl där chillade vi en stund innan vi drog ut på stan. Begav oss ganska direkt till Oxford Street och gick och kollade runt i affärer etc. Hittade och köpte dock ingenting annat än TIW Deluxe. Både jag och Rach var sjukt trötta och kroppen kändes ganska messed up efter konserten kvällen innan, så ingen utav oss var på världens bästa humör för att gå runt i timmar. Tog oss därför en välbehövlig vila innehållande varm choklad på Starbucks i någon timma. Mysigt.

Vi tog sedan tunnelbanan till Camden Town, där vi mest vandrade runt. Det var sjukt fint och mysigt, men samtidigt jävligt kallt. Vi försökte bestämma oss för vart vi skulle käka middag, men hittade inget passande ställe, vilket gjorde att vi mest gick runt och tittade bland sakerna som såldes och sådär. Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att, istället för att käka middag någonstans där, ta tunnelbanan till Picadilly Circus. Det var även ett place jag kände att jag var tvungen att besöka när jag väl var i London.

Blev lite förvånad då det såg helt annorlunda ut gentemot vad jag föreställt mig, men det var nice. Väl där beslutade vi oss för att käka middag på Fridays och gick dit och ställde oss i kön. Hightech som de är i London fick vi någon liten dosa som skulle börja blinka då det fanns ett ledigt bord till oss och det tog en jävla tid innan det hände. Men till slut fick vi vårt bord och beställde in maten. Satt där ett bra tag och snackade och sådär. Egentligen kände vi för att gå ut och festa, men med tanke på att klockan blivit så mycket och sådär fick vi tyvärr hoppa över det. Kollade i några affärer som fortfarande var öppna efter middagen innan vi drog tillbaka till hotellet och lade oss och snackade och käkade chips. Fick även flipp och stod och flamsade i fönstret samtidigt som snön som skulle skapa morgondagens kaos föll utanför.











On Stage with 30 Seconds To Mars.


"Who wants to come on stage with 30 Seconds To Mars for Kings and Queens?"
Precis som alla andra började jag skrika och vifta och då Jared pekade på några omkring oss trodde jag att samma sak som hänt på tidigare konserter skulle ske igen - att han enbart skulle välja folk bredvid oss.

"Crazy, crazy, crazy. Come on, crazy. I mean the fucking craziest of all - you, yes!"

Jag tror att mitt hjärta stannade då Jared pekade rakt på mig med ett "you, yes" och då vakten började slita mig över staketet kändes det som att jag levde i en illusion av någonting som är för bra för att vara sant. När jag gick innanför staketet på väg mot scenen kändes det inte som att det var mina ben som bar mig. Det kändes som att någon annan styrde min kropp och att mitt huvud och min hjärna var någon annanstans. Jättekonstig känsla. Samma sak hände då jag väl kom upp på scen.

Jag har så otroligt många gånger försökt inbilla mig känslan av att stå på scen med ett av mina favoritband. Så otroligt många gånger har jag trott att jag vetat hur jag skulle reagera, hur det skulle kännas och hur det skulle vara. Men så fel jag hade. Inga ord i världen kommer kunna förklara vad som pågick i mitt huvud och i mitt inre, för jag vet inte ens själv. Det gick inte att tänka. Jag såg inte publiken, jag såg inte det som hände runt omkring. Jag märkte inte ens vad jag själv gjorde. Man blev bedövad.

Om det beror på chocken, glädjen eller en blandning av både och vet jag inte, men nu i efterhand minns jag ingenting av det jag gjorde på scen. Jag minns heller ingenting av låten i sig eller något av det Jared sa till oss eller publiken. Jag minns bara känslan. Känslan och små, små fragment av händelser. Kort sagt har jag fortfarande svårt att inse att det har hänt på riktigt. Säger som jag sagt tidigare - sådant händer andra, inte mig. Om jag kunde skulle jag skicka en liten ask innehållande den känsla man fylldes av då man stod på scen till alla, så att jag slapp ge mig på sådana här misslyckade försök till att beskriva den.

Då låten var slut, vilket kändes som ungefär tre år senare, gick jag och ställde mig vid Shannon en stund innan jag på skakiga ben klev av scenen och gick längst publiken tills jag kom bak. Min hjärna var nog inte riktigt vid medvetande då heller, för jag minns att det kändes som att jag befann mig i en egen liten bubbla på något helt annat ställe än var jag egentligen var. Jag ställde mig och tittade då 30STM klev av scen och sedan började jag virra runt för att försöka hitta Rach som jag tappat bort. Fann henne en stund därpå och samtidigt som arenan tändes upp igen insåg jag att en av de mest magiska kvällarna i mitt liv nått sitt slut.

"This is not reality. This is a dream."


-



Tidigare inlägg
RSS 2.0