25 maj 2012



Och ungefär DÄR föll allting på plats. Vi ses på Metaltown och Peace & Love i sommar. Lyckorus.

Nostalgia.



Bilder der Vergangenheit holen mich wieder ein. Tage und Nächte sehe ich dein Lachen und Weinen.
Ziele der Vergangenheit zu Asche verfallen. Ziele meines Lebens sind abgebrüht und kalt.
Warum blick ich nur auf, wenn es keiner sieht?
Warum blick ich nur auf, wenn es dich nicht mehr gibt?

You don't need to hide my friend, for I'm just like you.





abstinensen /






Now you're just somebody that I used to know.


To find yourself just look inside the wreckage of your past.



Öppen för förslag över låtar som eventuellt skulle kunna konkurrera
med den här då det gäller finaste låten som existerar.

— Gerard Way.

“Anyone who understands how standing in a crowd of sweaty people, elbow to elbow, screaming along to the words embedded in your heart, can give you the most happiness ever needed. When you’re shoved against a sea of bodies and you don’t know what sweat actually belongs to you or your neighbour, you can barely breathe and in that moment, your favourite song starts playing and you forget about everything: all you’re concerned with is the melody, rhythm, and beat of the song. All you care about is singing your heart out and knowing it’s okay to love something maybe a little too much as long as it’s real to you.”


I refuse to kneel before the sights you choose to see.



Denna låt kommer alltid att vara en av de absolut bästa som finns.
Dels för att den tar mig tillbaka flera år i minnet och återupplivar otroligt många minnen från en av de finaste tiderna i mitt liv och dels för att den är så äckligt jävla bra. Enjoy!

Reading Festival 2011 / Dag 4.

Söndagen var sista heldagen på Reading och även den dag jag sett fram emot mest efter fredagen. Detta på grund av att Enter Shikari och Panic! At The Disco skulle spela. Två av mina absoluta favoritband. P!ATD har jag velat se sedan 2006, så att äntligen få chansen att se dem kändes sjukt underbart.
Under dagen chillade vi, precis som tidigare dagar. Såg We Are The Ocean och Taking Back Sunday.
WATO spelade allra först på Main Stage men körde på för fullt ändå. Härligt liveband.

Enter Shikari skulle ha signering på dagen och vi stod i den långa kön ett tag. Bestämde oss dock för att lämna den en stund senare. Egentligen vet jag inte varför, men vi kände väl inte riktigt behovet just då av att komma fram och få autografer och liknande. Tycker att signeringar är rätt pinsamma och vi såg dem ju på i stort sätt samma avstånd ändå genom att bara stå i kön/bredvid. Klockan 16.15 klev de på scen också - äntligen! Jag visste att de har en stor publik i England, men jag blev riktigt chockad över trycket i publiken, stämningen och kaoset. Riktigt jävla underbart. Vi var dock tvungna att dra därifrån en stund innan de slutade spela då vi ville se till att få en plats långt fram vid en annan scen där Panic! At The Disco skulle spela en stund senare. Vi trängde oss fram och slutade där på andra raden, precis bakom två småbarn.




När Panic! At The Disco klev på scenen kunde jag inte sluta le. Där stod jag - längst fram i ett publikhav i England - framför ett av de banden som betytt allra mest för mig under så sjukt många år. Det skriker glädje och lycka om deras musik och de var så otroligt mycket bättre live än vad jag hade trott och förväntat mig. Brendon Urie visste exakt hur han skulle ta publiken och gjorde spelningen så sjukligt jävla grym.
När jag för första gången upptäckte P!ATD var det i stort sätt ingen som visste vilka de var, åtminstone inte här i Sverige, så det blev en chock att se hur många som faktiskt stod där och sjöng/skrek med i låtarna och trängdes om att få stå så långt fram som möjligt. Folk svimmade och bars över staketet konstant under hela spelningen och när bandet klivit av scenen kom jag därifrån dränkt i vatten och svett och med blod rinnande längst ena benet. Så ska det vara. Åh, vad jag saknar. Skulle ge vad som helst för att få uppleva det igen.














Nästa band/artist som stod på listan (dock x antal timmar senare) var Muse och Pete Doherty. Muse skulle headlina på Main Stage och hade en riktigt stor spelning på gång och Pete skulle köra akustiskt på en liten mindre scen. Jag har aldrig varit ett fan av Muse men desto större fan av Pete, så vad jag skulle välja att se av dem två alternativen var glasklart. Dessvärre ville Rach hellre se Muse, så vi hade inget annat val än att dela upp oss. Det hela började dock med att vi tappade bort varandra. Jag skulle gå på toaletten och hittade inte tillbaka till Rach i folkvimlet och mörkret, så jag virrade runt där i panik. Med alkohol i kroppen kändes det dessutom lite värre, men vi klarade oss galant. Stod och tittade på Pete i min ensamhet som hade en mysig spelning som avslutades med att han brutalt slog sönder gitarren och slängde ut den i publiken.

Efter mycket om och men hittade jag och Rach varandra igen då båda slutat spela och fyverkerierna på himlen tynat bort. Vi fortsatte kvällen på bästa sätt, men avslutade den ett par timmar senare på ett lite sämre då min kropp ballade ur fullständigt på grund av kombinationen alkohol + ingen mat på ett par dagar.



/ When the dreams in which I am dying are the best I have ever had /


Reading Festival 2011 / Dag 3.

Dag nummer tre på Reading vaknade vi upp hyfsat tidigt på morgonen - helt trasiga i kroppen.
Blåmärkena från kvällen före hade börjat komma fram och man kände sig lite halvt mörbultad. Dessutom hade jag lyckats bli sjuk, vilket inte kändes särskilt roligt. Vi pallrade oss dock iväg till ett ställe i närheten där det fanns bad och dusch, och ställde oss i den extremt långa kön för att få duscha. Jag minns inte riktigt hur länge vi stod/satt där och väntade, men det måste varit närmare två timmar åtminstone. Och det var det verkligen värt - känslan av att få duscha och tvätta av sig har aldrig varit skönare, trots att det var halvtrångt och ljummet vatten. Mådde mycket bättre efteråt, så slängde på mig lite smink och rena kläder innan vi drog tillbaka till tältet och käkade frukost.

Resten av dagen drog vi bland annat till Tesco och handlade, chillade i tältet, snackade med våra desperata tältgrannar, drack alkohol och bevittnade Two Door Cinema Club och Jimmy Eat World. Har velat se JEW live så länge jag kan minnas då jag lyssnade väldigt mycket på dem när jag var yngre, och de var riktigt bra. De spelade alla låtar jag önskat få se och stämningen var skön. Resten utav kvällen minns jag inte särskilt bra, mer än att vi chillade runt på området och hade allmänt roligt. Tittade bland annat lite smått på Crystal Castles och upptäckte till vår glädje att Enter Shikari skulle ha signering dagen därpå. The Strokes var sista band som skulle spela på Main Stage och vi bestämde oss för att gå och kolla på dem tillsammans med snubbarna som hade tälten bredvid vårat. Dock försvann alla förutom en som vi spenderade kvällen med. Jag kommer inte ihåg ett skit av Strokes spelning, men vad jag har förstått så ska dem ha varit bra.









With an icy cold stare I will hide bones in your bed.



Big fucking heart.

Reading Festival 2011 / Dag 2.

Jag sov förvånansvärt bra första natten och vaknade inte när alarmet på mobilen ringde klockan halv sju morgonen därpå. Planen var att slänga på oss kläder, käka frukost och sedan röra oss mot ingången till scenerna för att vara säkra på att haffa en frontrow-plats vid Main Stage. Området skulle öppna först klockan 11.00, men redan när vi kom dit var det lite folk på plats. De flesta fans till 30 Seconds To Mars och/eller My Chemical Romance. Regnet stod som spön i backen och jag har aldrig varit gladare över valet att ha på mig en regnjacka. När klockan närmade sig 11.00 hade det samlats väldigt mycket folk utanför, mer än vad jag hade förväntat mig. Som tur var stod vi först vid en ingång och lyckades vara några av de allra första in på området. Dessvärre var avståndet mellan scen och ingång way longer than we had expected och jag kan säga att anledningen till att jag orkade springa hela vägen berodde till 99% på vilja och 1% ork.
Man var, i stort sätt, utmattad när man kom fram, men längst fram vid staketet kom vi iallafall. Såklart.

Runt klockan 12.00 klev det första bandet på scen - Architects. Jag har sett de live en gång tidigare och de är verkligen ett bra liveband. Denna gång hade jag dessutom lyssnat lite mer på dem än vad jag hade gjort första gången, vilket gjorde upplevelsen betydligt bättre. De körde på för fullt trots att klockan inte var mycket och regnet öste ned - thumbs up. Vissa låtar var det dock mer underhållande att stå och titta på Oli Sykes och company som stod vid sidan på scenen och trummade i luften och diggade med i låtarna.

Med tanke på att det var så många band som skulle spela var det inte länge man behövde stå och vänta mellan varje band. Cirka femton minuter dröjde innan band nummer två stod på scen - The Blackout. Hade inte lyssnat på de överhuvudtaget tidigare och deras musik ligger väl inte på min topplista över favoritmusik, men jag måste säga att de var riktigt underhållande att titta på samt mycket bättre live än på skiva. Publiken verkade dessutom tycka bra om dem med tanke på att det var allsång under majoriteten av deras låtar.

När The Blackout klivit av var det dags för New Found Glory att ta plats på scen. Lyssnade lite grann på dem när jag var liten, men det var ett bra tag sedan nu. Tycker att deras musik är en aning för lame, men det känns trevligt att kunna checka av de på live-listan. De gjorde ett bra framträdande, om än rätt anonymt. Minns ingenting särskilt från spelningen i stort sätt, vilket tyder på att det inte var någonting extraordinärt.







Efter New Found Glory var det äntligen dags för Bring Me The Horizon. Hade hunnit bli riktigt pepp inför deras spelning, så det var en sjukt härlig känsla att se de gå på scen. De hade bytt ut Alligator Blood och började återigen med It Never Ends och därefter följde en sjuk jävla spelning. Har sett de två gånger tidigare och har varje gång slagits av hur sjukt grymma de är live, men denna gång slog de tidigare med hästlängder. Det var helt galet. Oli var nere i publiken x antal gånger, Matt Kean crowdsurfade med gitarren och klättrade upp i "ljudanläggningen" och spelade, Jona klättrade upp på storbildsskärmen och hundratals människor crowdsurfade över våra huvuden. Man fick konstant leriga stövlar i ansiktet, stora lerklumpar som folk kastade i håret och tio liter regn över sig, men det är ju lite av charmen med festivaler.
Kortfattad sammanfattning om BMTH's agerande - they fucking killed it!







Mellan de olika banden stod jag och Rach och samlade ny ork (trycket var enormt där framme) och försökte äta lite av det vi hade med oss för att ha tillräckligt med energi även framåt kvällen då 30 Seconds To Mars och My Chemical Romance skulle spela. Samtidigt stod folk och kastade massa lera och skit. Hade stora lerklumpar i håret och överallt. Efter Bring Me The Horizon var det iallafall dags för Rise Against. Hade sett fram emot att se dem då jag lyssnar mycket på deras musik och jag blev inte speciellt besviken. De var riktigt bra live, om än lite tråkiga. De stod mycket still och hade inte så jättemycket kontakt med publiken. Dock hade Tim McIlrath ett extremt fint snack om upploppen som pågick i England. Thumbs up!

Sedan var det bara två band kvar innan det skulle vara dags för 30STM - Deftones och The Offspring. Deftones har jag inte lyssnat på och jag har heller inte särskilt mycket att skriva om spelningen. Min energi var inte på topp när de var på scen och jag stod, i stort sätt, bara och väntade på att de skulle kliva av igen. The Offspring, däremot, hade jag sett fram emot att se, vilket faktiskt blev lite utav en besvikelse. De var enormt tråkiga och sa nog ingenting till publiken överhuvudtaget under hela spelningen. Lite synd.



När The Offspring klivit av scen började de äntligen rigga för 30STM. Jag skriver ett eget inlägg om deras spelning senare, så hoppar därför direkt till det som hände efter den. Varken jag eller Rach stod kvar längst fram, av diverse anledningar, då det var dags för My Chemical Romance att spela. Istället stod vi lite längre bak på sidan och det funkade det också, trots att jag hellre hade sett att jag stod kvar där framme.

Innan de började spela var jag osäker på om jag skulle lyckas hålla tårarna i schack då de väl skulle börja, dels för att jag gråtit precis innan och dels för att det skulle framkalla så otroligt mycket minnen att se och höra de live igen, men jag klarade mig. Istället fylldes jag av en sån otrolig glädje över att se dem. Jag har sett de live två gånger innan (2006 och 2007) och jag blev så otroligt chockad över den förändring som skett hos bandet livemässigt sedan dess. Gerard ÄGDE scenen på ett fantastiskt sätt och hela bandet hade utvecklats extremt mycket. Dessutom hade även Gerard extremt fina snack emellan låtarna.

Spelningen var underbar - en perfekt blandning av nya och gamla låtar, livepremiär för S/C/A/R/E/C/R/O/W, stora ballonger, fyverkerier och glitter. Spelningen avslutades med att Brian May (Queen) kom in på scen och körde We Will Rock You och Welcome To The Black Parade tillsammans med bandet. Rätt coolt faktiskt.

"Last night at Reading was the greatest show of my life." - Gerard Way.
"It was a lifechanger. I woke up today and thought maybe I had dreamt it. It was that good." - Mikey Way.





(Jag råder er alla att söka på "My Chemical Romance Reading 2011" på youtube och titta på de videos som finns. Det känns som någonting som alla som tycker om/har tyckt om dem borde se.)

MCR var det sista bandet för dagen och när de klev av scen hade klockan redan hunnit bli närmare tolv. Varken jag eller Rach hade käkat middag, så vi drog till närmaste matställe och käkade. Vid det här laget mådde min kropp långt ifrån bra. Jag har aldrig tidigare haft så sjukt ont i höfterna och kroppen, och det tog emot extremt mycket vid varje steg man tog. Just därför gjorde vi inte särskilt mycket mer den här kvällen. Vi drog tillbaka till campingen och vårt tält och chillade där innan vi bestämde oss för att sova. Skönt som fan!

Reading Festival 2011 / Dag 1.

Landade i London på förmiddagen dagen innan, men eftersom att vi inte gjorde någonting speciellt mer än att handla behövligheter (så som "mat" och alkohol) till festivalen väljer jag att hoppa över att skriva om det.


Klockan ett på torsdagen hoppade jag, Rach och x antal andra festivalbesökare på bussen från Victoria Station som skulle ta oss mot Reading och förhoppningsvis några av de bästa dagarna i våra liv. Folk började förtära alkohol redan på vägen dit och man märkte att folk var förväntansfulla och peppade. Resan gick mycket snabbare än beräknat och efter lite mer än en timma hoppade vi av bussen i Reading. Det var festivalbesökare överallt och längst bilvägen kryllade det av stånd som sålde allt ifrån sprit och öl till pizza.

Efter att ha fixat lite stuff som behövde fixas innan vi fick kliva in på festivalområdet var det dags att ta våra väskor, som vägde ton, och ställa oss i den överdrivet långa kön man var tvungen att stå i för att komma in. (Det kändes overkligt att mötas av den stora skylten som sade "Welcome to Reading Festival" och inte ens nu har jag insett att jag faktiskt varit där.) Det var kokhett ute, tusentals människor i en fet kö och extremt tunga väskor. Men vi överlevde. Tog en stund för oss att bestämma vart vi skulle slå upp vårt tält, men till slut valde vi en okej plats på första campingen med lagom avstånd till scenområdet. Gött. Hände inte särskilt mycket speciellt första dagen annars. Vi drog till Tesco och inhandlade lite käk och onyttigheter, utforskade området lite grann och chillade. Ville inte festa och supa oss fulla denna kväll som övriga besökare på grund av att vi skulle upp tidigt morgonen därpå och spendera hela dagen vid Main Stage. Istället tog vi det lugnt och njöt av det faktum att vi faktiskt äntligen var där. På riktigt.






/ England 24 augusti - 2 september.

När ni läser detta sitter jag förmodligen, om allt gått som det ska, på flygplanet på väg till England och London för att leva livet i en och en halv vecka. Torsdag till måndag spenderar jag och Rach i tält och framför underbara (!) band på Reading Festival och måndag till fredag nästa vecka chillar vi i London.
Om allt går som det ska under flygningarna landar jag i Sverige igen på kvällen den 2 september. Cheers!


No time can take away these Memories.




Peace & Love 2011.

Resan mot Borlänge och Peace & Love startade klockan halv sex i torsdags morgon då jag och Rach hoppade på tåget. Två tågbyten och fem och en halv timma senare var vi framme. Möttes av ett soligt och överbefolkat Borlänge och drog direkt och kirrade våra festivalband. Satte oss sedan och väntade på att festivalområdet skulle öppna ett par timmar senare. När det skett haffade vi platser längst fram i mitten och påbörjade väntan på 30STM i den sjukligt varma solen. Veronica Maggio spelade på samma scen ett par timmar innan vilket gjorde att vi även tvingades se henne. Hon är duktig live, men hennes tråkiga låtar och framträdande fick mig att vilja somna. 30STM klev på scenen klockan sju (eget inlägg om det senare) och när de spelat klart det chillade vi mest omkring på och utanför festivalområdet. Hela staden är ju som en enda stor fest. Såg en liten snutt av Oskar Linnros, M.I.A och Volbeat. Låg även på gräset och såg The Ark's spelning. Är inget fan av dem, men det var fint och sorgligt att höra Ola Salo prata och veta att bandet ska lägga av. Vet ju själv hur krossad man skulle bli om det gällde något av de band som man själv dyrkar.

Festivalområdet stängde klockan två på natten och vårt tåg hem till Göteborg igen skulle inte gå förrän åtta nästa morgon. Segt. Visste inte riktigt vart vi skulle spendera natten, men det slutade med att vi satt på Mc Donalds och försökte slå ihjäl timmarna på bästa sätt. Har nog aldrig varit med om att tiden gått långsammare. Man fick verkligen ta tag i sig själv för att inte somna och då bli utslängd. Hemskt. När klockan slog åtta väntade en sjukt seg tågresa hem igen där man satt och skakade av kyla pga. trötthet.











Bring Me The Horizon @ Metaltown.







Enda anledningen till att jag ville jobba på Metaltown var för att Bring Me The Horizon skulle spela, och efter deras spelning igår känns varenda timmas slavande på festivalen mer än värt. They killed it från den stund de klev på scen till den stund de klev av. Precis som förutspått. Vi fick låtar som Pray For Plague, Fuck och Football Season Is Over och under hela spelningen verkade bandet vara i sitt bästa mood. Jona klättrade upp högt som fan på "scen-ställningen" och Oli kom ner till publiken fler än en gång. Underbart.
Jag blir så sjukt lycklig av att se dem live, så jag är så jävla glad (!) över att jag fick se dem igår och ännu gladare över vetskapen att jag kommer att se dem ännu en gång innan sommaren är slut. Fina jävla band.

"Metaltown, you're fucking sick!" - Oli Sykes.

West Coast Riot & Metaltown 2011.

Som jag nämde i ett tidigare inlägg har jag spenderat mina senaste dagar på West Coast Riot och Metaltown. I torsdags hade varken jag eller Rach något jobbpass men ändå gratis inträde. Chillade och såg band som Sum 41, Millencolin och All Time Low. Har inte lyssnat särskilt mycket på Sum 41 det senaste året, men det var otroligt kul att se dem med tanke på att jag älskade deras musik när jag var yngre. All Time Low brukar jag inte lyssna särskilt mycket på överhuvudtaget då jag tycker att deras musik är rätt lame, men de är otroligt sköna som personer och roliga att se live. De spelade vid midnatt och var en aning alkoholpåverkade vilket gjorde det ännu roligare att lyssna när de stod på scen och tjötade.

Under Metaltown jobbade vi båda dagarna - stod i garderoben i fredags och gick runt och sålde öronproppar och ponchos igår. Kunde se exakt vilka band vi ville under gårdagen och  träffade massa sköna och fulla människor när vi gick runt och sålde. Bland annat Jona. Såg band som Avenged Sevenfold, Bring Me The Horizon, Parkway Drive, All That Remains, Cradle Of Filth, Korn och så vidare. Känns konstigt idag att festivalerna är över då man precis kommit in i att kliva upp tidigt på morgonen och dra dit och jobba, men jag tackar för sköna dagar och för att jag slapp betala 1500 för att se BMTH som jag annars hade fått göra.










Har en hel del videos från spelningen med All Time Low som jag inte orkar lägga upp här.
Klicka på länkarna här under för att komma till filmerna:


All Time Low - Weightless | All Time Low - I Feel Like Dancin'
All Time Low - Lost In Stereo | All Time Low - Break Your Little Heart
Jack Barakat i publiken | Alex Gaskarth klättrar | Jack och Alex snackar om svenska tjejer

vill du ligga med mig då?


Tidigare inlägg
RSS 2.0