This emptiness is hard to face without you.





ich muss durch den monsun.



Sex år sedan Tokio Hotel släppte sin första singel. Sex fantastiska år som känns som en evighet.
För fyra år sedan befann jag mig i Slottskogen och firade tillsammans med andra fans. Idag sitter jag bara hemma och tänker tillbaka på allt dem gett mig. Alla minnen, all lycka och alla nya vänner. Jag skulle inte byta bort det mot någonting i världen. Att de kom in i mitt liv kommer för alltid vara det finaste som hänt mig.

Leb die Sekunde DVD.


Någon som är intresserad av att köpa Tokio Hotel's första dvd "Leb Die Sekunde"?
Upptäckte att jag hade två exemplar av denna i hyllan och tänkte att jag kunde sälja den ena billigt.

1000 dark years when time has died.

'
Det enda jag tänker är - vart fan tog tiden vägen? De var ju barn nyss.

Cause you know, I'd walk a thousand miles if I could just see you.


Heilig sein.

Jag gjorde nyss någonting jag inte gjort på väldigt, väldigt länge - tittade på gamla videos med Tokio Hotel. Jag halkade in på de akustiska låtarna från Paris år 2007 och någonting inom mig brast och påminde mig så innerligt om varför jag från början valde att ge mitt liv till de där fyra killarna från Magdeburg. Jag känner för att skrika ut all min kärlek och tacksamhet för att de finns på samma jordklot som jag och ger mig styrkan att andas när jag själv har tappat den. Under de fem år som de funnits vid min sida har jag alltid haft någonting att luta mig emot, någonting som tar emot mig då jag faller och en trygghet i den annars så stormiga tillvaron. Jag vågar inte ens tänka tanken på vart jag skulle vara idag utan deras närvaro.

Det spelar ingen roll vad som hänt eller vad som kommer att hända - för mig kommer Tokio Hotel alltid att vara heliga och någon gång, på något sätt, ska jag ge tillbaka allt det dem gett mig.


15 april 2007

Ytterligare ett år har passerat och skapat ett ännu större glapp mellan nutiden och lyckan.
Jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas acceptera att det är över.

Fyra år. Så avlägset. Hände det överhuvudtaget på riktigt?

För ett år sedan idag var jag lyckligast i världen.




Schreibe euch in die Ewigkeit.

Med tanke på att jag fått ett flertal kommentarer där folk undrat vad jag menar med rubriken "vi har förlorat det finaste som finns" till bilderna på Tokio Hotel så tänkte jag att jag kunde svara på det. Det jag syftar på med rubriken är att vi, enligt mig, har förlorat det Tokio Hotel som en gång var.
Jag klarar knappt av att titta på gamla videos med dem eller lyssna på låtar från de gamla skivorna. Jag får så fruktansvärt ont. Ont i magen och i hjärtat. 2006 till 2008 var den finaste tiden någonsin, och ibland känns det som jag vant mig så mycket vid det nya att jag glömt bort det.
Tittar man på en video från den tiden eller lyssnar på en låt påminns man dock om allt som gått förlorat, att ingenting någonsin kommer bli som det var igen, och det är just det jag menar med rubriken.

(Ta inte detta som att jag inte tycker om Tokio Hotel längre,
för trots detta kommer dem alltid att vara det finaste som finns för mig.)




vi har förlorat det finaste som fanns.







Ich weiss unsterblich sind wir Nicht.

Femte mars och exakt ett år sedan jag såg världens finaste Tokio Hotel live för tredje gången samma vecka. Det är skrämmande, det är läskigt och jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Jag saknar känslan att vara avskärmad från omvärlden under två veckors tid och jag saknar dem. Så otroligt mycket mer än vad jag velat erkänna för mig själv. Det känns som att sprickan blir större ju mer tiden går och jag behöver dem nu.
Med risk för stort sammanbrott funderar jag på att, dagen till ära, ta mina live-dvder och lägga mig under täcket och bara känna. Egentligen vågar jag inte, men det var så länge sedan. Finaste jävla Tokio Hotel.


En sekund av Tokio Hotel.




Idag är en sådan dag då jag saknar allting lite extra. Känslan av att vara först i kön utanför en stor arena, att sitta och prata i timmar och grilla marshmallows med tälpinnar, att ligga nedbäddad i sovsäckar med stora jackor i ett litet tält och sjunga och att gå vilse och vandra i timtals i ett nattsvart Köpenhamn. Att gråta av nervositet och panik inför ett kaosartat insläpp, att stå med kravallstaket tryckt mot revbenen tre konserter i rad, att stå och hålla Zara i handen framför det finaste som finns, att slåss, rivas och sparkas för att behålla Gustavs vattenflaska och att uppnå total lycka för att sedan falla ihop på golvet av andnöd.

Idag är en sådan dag då jag kunna skulle återuppleva kylan, sömnbristen och tårarna tusen gånger om för endast en sekund till av det där. En sekund till av Tokio Hotel.


Violent inside, beautiful and evil.



Let's go and smile into the End.


Ställde klockan på kvart i sju imorse för att vara vaken lagom till klockan sju då Hurricanes and Suns skulle spelas. Av någon anledning fick jag tillbaka den gamla TH-känslan när jag satt där med andan i halsen och väntade på att streamen skulle funka. Dessvärre gav inte soundet och låten samma känsla, trots att jag tyckte om den. Jag kommer aldrig att kunna släppa Zimmer eller förstå varför dem släppte det.


atme weiter.



Jag saknar Tokio Hotel för mycket just nu för att kunna koncentrera mig på annat.
Återkommer.

-


"You'll always be my hero,
even though you've lost your mind."



Nothing but a Dream.


Ibland känns det som att jag glömt bort allt Tokio Hotel är och någonsin varit för mig. Som om jag vant mig så mycket vid deras närvaro att jag glömmer bort att inse och reflektera över allt vackert de medför.
Som om de vuxit fast inom mig och för länge sedan smällt in bland resterande känslor och innehåll.

Men sedan kommer de där stunderna då  allting spelas upp likt en film framför näthinnan.
All glädje, all smärta, alla skratt och alla tårar. Allting de skänkt mig, och fortfarande gör.
Då de tillfällena kommer får jag som svårast att andas. Det är som att luften slits ur mina lungor och vägrar fylla upp dem igen. Som om någonting tar ett järntag om mitt hjärta och vägrar släppa taget.

Det är vid dessa tillfällen jag inser hur liten jag fortfarande skulle vara utan dem. Hur stor del de alltid kommer att ha av mig och hur mycket de förändrat och påverkat, bara genom att finnas till.

Jag visste inte om, då jag lyssnade till tonerna av deras musik för första gången, att de skulle vända totalt uppochned på min värld. Slita sönder mig totalt, men samtidigt hela som ingenting annat. Jag visste inte heller om att de skulle komma och bli mina andetag. 

Tokio Hotel är allting som finns inom mig,
och än idag är jag osäker på hur jag skulle klara av att andas utan dem.


hurtful



Ich bin da, Ganz egal wo du bist.


Jag antar att ingen som tycker om Tokio Hotel har undgått nyheten att tvillingarna ska flytta till USA.
Jag tänkte egentligen inte skriva någonting om det här, men efter att ha läst blogginlägg efter blogginlägg, och facebook-status efter facebook-status där folk skrivit massa skit, kan jag fan inte låta bli.

Vad fan är det som gör att folk tar sig rätt att slänga ur sig elaka saker och bli genuint arga pga. att två vuxna människor tar ett beslut att, i det här fallet, flytta till ett annat land? Hur tänker man då?
Vi fans har en jävla tendens att bortse från det faktum att killarna inte är något annat än vanliga människor, och i situationer som dessa visar det sig extra tydligt.

Jag har sett folk antyda att eftersom de själva har valt ett liv som detta borde de anpassa sig efter vad som förväntas av dem, och där måste jag tyvärr säga att jag inte håller med överhuvudtaget. Det finns inga som helst regler som talar om hur man ska bete sig när man lever ett liv i rampljuset och det finns heller ingen sorts lag som säger att vi, fansen, ska behöva tillåta varje beslut de tar. Varför skulle vi ha någonting med saken att göra? Egentligen?

Hur gärna vi än önskar att det var så, så handlar inte varenda sekund av deras liv om Tokio Hotel. Varje beslut och varje steg de tar i sin vardag kan inte kretsa kring bandet. Det vore helt orimligt, och hur ont det än gör att inse kommer vi aldrig att ha någonting att göra med vad de gör i sitt privatliv och inte.
























(Det äcklar mig lite smått ibland att inse att de har så många fans som bryr sig mer om vad de gör och inte gör, istället för att bry sig om musiken och dem som personer.)

gotta escape



Tidigare inlägg
RSS 2.0