Dansar runt i mitt rum till tonerna av Good Charlotte och försöker hitta någonting att sätta på mig. Har ingen struktur alls på mina kläder då jag är här hos pappa. Hälften av mina saker ligger fortfarande i resväskan och den andra hälften ligger på golvet eller i sängen. Ack!

 

Såhär "snygg" är jag för tillfället iallafall. Har nyss sminkat mig och borde fortsätta leta efter någonting att sätta på mig + göra någonting med håret. Att det kommer blåsa sönder så fort man kliver utanför dörren är lite deprimerande dock. Ska iallafall in till staden för att träffa Rach och sedan se "Mr. Nobody". Har inte sett den ännu, så det ska bli trevligt att se hur Mr Leto sköter sig den här gången.

 

Här kan man ju verkligen inte påstå att det hänt någonting roligt sen sist. Som jag skrev häromdagen så drog jag till Rach i onsdags, och jag kom inte hem förrän vid elva nu ikväll. Så där har ni den intressanta anledningen till min kassa uppdatering. Jag och Rach har haft trevligt iallafall. I onsdags bakade vi kladdkaka och grillade, och igår spenderade vi hela dagen framför teven. Jag tror aldrig att jag suttit så många timmar framför en och samma tvapparat, men jag skyller på vädret. Idag var vi nära att fastna i "hej-vi-är-för-sega-för-att-hitta-på-något-och-ligger-därför-hemma-och-glor-på-tv-träsket" igen, men vi drog oss ut i sista sekunden. Meningen var att vi skulle på bio och se "Mr. Nobody" som har premiär idag, men den verkade inte gå i Uddevalla, så vi drog till Donken och käkade och sedan till Torp för att titta i affärer istället. Hittade lite småsaker, men ingenting intressant nog att nämna här. Känner att jag borde börja använda min kamera lite mer då jag gör saker. Lite brist på intressanta bilder i min blogg, känner jag.

Innan jag avslutar detta seriösa (jag borde ligga och sova för länge sedan!) inlägg tänker jag, generös som jag är, bjuda på en underbar bild på mig själv. Tagen för tre sekunder sedan. Sitter med en choklad-ansiktsmask i ansiktet. Känns ganska typiskt mig. Min första tanke var ifall den skulle smaka gott, men jag ångrade mig så snart jag öppnat paketet. Den luktade inte som choklad ska. Äsch, masken är bra iallafall.

Precis som vanligt då jag vet att jag har en flygning inplanerad sitter jag och läser allting jag kan komma åt om flygrädsla och liknande, vilket gör att jag nu sitter här med hjärtklappning och en stor klump i magen. Jag borde försöka släppa tanken på det och ta det som det kommer, men det är så svårt. Funderar på att ta min dator, mitt täcke och min livedvd och gå ut och lägga mig på balkongen istället. Låter lockande!

Jag tittade på dvdn för första gången igår kväll. Till en början visste jag inte om jag vågade trycka på play - just för att jag vet hur känslomässigt ont det gör - men till slut fattade jag mod och gjorde det. Dvdn i helhet är fin. Mycket finare än vad jag trodde att den skulle vara, men precis som jag trodde så uppstod en inre kamp då jag tittade på den. Lyckan kolliderar med saknaden och i slutändan blir allting bara kaos.

Dock måste jag påpeka att jag är lite besviken på en del saker. Att titta på dvdn kändes som att titta på en helt annan konsert än den jag var på. De lyckades inte fånga ens en hundradel av allt kaos som rådde där inne, och jag tycker att det var alldeles för få klipp där man fick se fansen och publiken. Att de dessutom hade tonat/klippt bort publikens fanaction (att skrika "Tokio Hotel" mellan varje låt) tycker jag var lite lame.
Men annars fanns det ingenting att klaga på. Det var Tokio Hotel, och det var fint. Precis som vanligt!

Okej, nu blev det här ett långt inlägg om Tokio Hotel, vilket absolut inte var meningen från början. Jag tänkte mest slänga upp ett inlägg och tala om att jag imorgon drar till Rach på Orust för ett par dagar.

 

Okej, för att göra saker och ting lite mer klara sedan det förra inlägget. Den 19 augusti åker jag och Rach till Krakow i Polen. Där drar vi till Coke Live Music Festival och ser 30 Seconds To Mars live, igen. Detta har varit bestämt ett bra tag, men jag har inte velat skriva om det i bloggen förrän allting var bokat och klart. Vilket det blev idag. Jag är sjukligt pepp, samtidigt som flygrädslan sitter och gnager i bakhuvudet. Men jag känner att jag måste passa på och leva mitt liv medans jag kan, och genom att göra detta lever jag till fullo. En bra, och "lite" roligare, kompensation för att Hultsfred blev inställt. Gonna be awesome!

För att göra en lång historia kort kan jag sammanfatta gårdagen genom att säga att jag och Rach stod längst fram under Good Charlotte och sedan gick ut ur arenan precis innan PINK skulle börja spela, och därmed förlorade våra platser där framme under hennes show. Anledningen till detta var att jag fick ett sms precis efter att Good Charlotte gått av scenen, där Christopher skrev att han precis träffat dem där utanför. De hade sagt att de skulle komma ut igen, så efter att jag lidit av dödlig beslutsångest ett tag slog jag och Rach oss ut genom alla tusentals människor och drog ut ur arenan. Vi stod där bakom och väntade i ungefär en timma, samtidigt som vi hörde hör PINK var igång där innanför. Med min tur kom Good Charlotte självklart inte ut igen, så när jag och Rach en timma senare gick tillbaka in på Ullevi hade vi inte bara missat halva PINK's konsert utan även förlorat våran frontrowplats. För ingenting. Vi gjorde ett försök att ta oss fram igen, men eftersom publiken bestod till 90% fulla vuxna blev vi utskällda istället.

Good Charlotte fick konstigt nog bara en halvtimmas speltid, men under den halvtimman hann de slänga in ett par av mina gamla favoritlåtar. Var en sån sjuk känsla att se de på riktigt efter så sjukt många år, och jag måste säga - FAN VAD JAG ÄLSKAR DEM! Man blir så otroligt glad av musiken och bandet. Joel och Benji är så personliga när de pratar med publiken, och trots att människorna på Ullevi var de mest tråkiga och sega människor jag sett på en konsert, så drog de på för fullt. Det bästa av allt var att de sa att de skulle komma tillbaka till Sverige i höst, då de släppt sin nya skiva. Det är bara att hålla tummarna för att det stämmer, för fan vad jag blir lycklig av det jävla bandet.

Efter konserten skulle Benji vara DJ på Nivå, så jag och Rach bestämde oss för att dra dit, trots att vi inte skulle komma in. Efter att ha gått upp och ned längst Avenyn ett par gånger hittade vi stället till slut, och en stund efter att vi kommit dit anlände Benji i en stor vit limousine. Kändes lagom surt att se honom dra in på stället och sedan inte kunna komma in själv. Dumt. Mycket dumt! Jag och Rach drog och nattkäkade på Donken istället, och runt halv två åkte jag hem.

(PINK var sjukt grym live hon också förresten. Skulle inte banga hennes röst. Eller utseende! 

Man får nästan en känsla av att vara utomlands när man befinner sig i Göteborg under Gothiaveckorna förresten. Fjortisar överallt och vart man än vänder sig hör man någon kommentar om hur "beautiful you are today" eller någonting liknande.  Lite komiskt när även tioåriga småkillar springer runt och försöker ragga på en genom att slänga ur sig "Hello Snygging!" på en blandning av kass engelska och svenska.

Skulle jag få chansen att ändra på vad jag ville exakt just nu skulle jag radera min flygrädsla ur historien. Jag skulle radera den ur mitt minne och stampa och hoppa på den tills den inte längre fanns kvar. För just nu finns det ingenting som dödar mig lika mycket psykiskt. Ingenting som hindrar mig lika mycket från att följa mina drömmar.

En gång i tiden älskade jag att flyga. Jag älskade känslan av att lyfta från marken och jag tyckte att det var vackert och givande att sitta lutad mot fönstret och titta ut. Jag förstod mig heller inte på personer som såg detta som något läskigt och hemskt. Personer som var rädda. Men någonstans och av någon anledning hände någonting som gjorde att jag själv började se flygning som någonting hemskt.

Det är så lätt att tro att det bara är att sätta sig på ett plan, bita ihop och försöka bortse från den bitande ångestkänslan inombords. Och det är så lätt att tro att det bara är att försöka bortse från andnöden och hjärtklappningen. Men har man någon gång känt den dödsångest jag känner då jag sätter foten på ett plan, gör man allting som kommer i sin makt för att komma bort från den.

En rädsla bedövar och förändrar. Tar över varje millimeter av förnuft, och får en att tro och tänka någonting annat än vad som egentligen är relevant. Till slut är rädslans röst det enda man hör och ännu en gång håller den på att hindra mig från att göra någonting jag älskar.

Hade en fin födelsedag igår trots omständigheterna. Jag stannade ju här på landet och blev firad på morgonen av mamma och Christopher. På dagen åkte vi till Töcksfors och shoppade och åt på resturang. Kanske inte den artonårsdagen man hade föreställt sig tidigare, men i slutändan är familjen ändå viktigast. Festandet tar jag igen på torsdag och i helgen. Ikväll kom kusiner med familj hit, och vi satt nere vid sjön tills alldeles nyss och pratade och käkade paj. Trots mygginvasionen så var det riktigt mysigt!

För att ösa ur mig ännu lite mer nonsens - okej, det här passar inte riktigt in i den kategorin - så ska jag se Good Charlotte på fredag. Jag har velat se dem enda sedan jag var liten, so I'm pretty stoked right now! Eftersom de är förband till PINK får jag se henne på ett hörn också, och det är ganska gött det med.

 

 

 

 

Jag har verkligen ingenting att skriva. Söker igenom min hjärna gång på gång för att förhoppningsvis finna någon liten idé om vad man kan publicera, men nope. Det är helt tomt! Jag tror att min fantasi har tagit sig semester, tillsammans med mitt liv. För det är ungefär lika dött det. Illa. Dock kommer den (jävligt sena!) uppdateringen om Milano i helgen. Om inte jag och Johanna lyckas skjuta upp det ännu mera.

Kom även på häromdagen att jag glömt svara på en fråga jag fick för ett tag sedan. Någon undrade var jag får tag på alla bilder på Tokio Hotel. Och svaret är väl att jag hittar bilderna på bloggar och hemsidor mestadels. Håller man koll på var de befinner sig för stunden hela tiden, så är det inte svårt överhuvudtaget att få tag på nya bilder så snart de kommer ut. Vissa av de bilder jag lagt upp i bloggen är även mina egenfotade, men de märker jag alltid med © och mitt namn, så det är väl ganska uppenbart.



Det är lite tråkigt att det inte kommit några bättre bilder på tvillingarna från igår. Jag skulle gärna vilja se en tydligare bild på Bill's piercingar. Tycker att det ser bra ut, det lilla man sett. Men vad hade man förväntat sig? Bills perfektion börjar bli lite skrattretande. (Saknar Tokio Hotel som en jävla idiot, förresten!)

Idag är det den femtonde juli, vilket innebär att det både igår och i förrgår är ett år sedan jag såg Britney Spears live. Meningen var att jag bara skulle på den första konserten, men då jag och Johanna köade utanför Globen dagen innan kom Britney's dansare och crew fram till oss och frågade om vi ville ha biljetter till konserten dagen efter också. Att stå längst fram på två konserter i rad och se henne live kändes overkligt, med tanke på att Britney varit en person jag sett upp till hela mitt liv.

Jag kan tänka mig att det finns många människor som rynkar på näsan och inte förstår för fem öre hur jag kan se upp till just Britney Spears, och jag ska inte gå djupare in på det nu heller. Kort och gott kommer hon, enligt mig, alltid att vara en oerhört stark person, en otrolig artist och världens vackraste kvinna!

 

Ignorera gärna den kassa kvaliteten som uppkom när jag satte ©.

Usch, det är så varmt att man knappt kan andas. Jag håller tummarna för att det blir regn eller åska, så att luften blir lite klarare, medans jag slänger mig på tåget och drar in till stan för att träffa Rach. Bye, for now!

Jag och Christopher fick en flipp och satte oss på tomten och grillade Mashmallows och dunkade musik.

Känner att jag borde ta vara på lovet och de ljusa kvällarna mer, och detta var absolut a good way to start.

 

 

30 Seconds To Mars gjorde min kväll på World Stage tidigare ikväll. Hade sådan volym att grannarna på altanen mitt emot lär ha undrat vad fan jag höll på med. Men ska det vara så ska det vara. Har även fått i mig lite Cola, vilket höjde mitt humör lite granna efter alla "dissar" jag fått idag. Låter lite mer dramatiskt än vad det egentligen var, men jag och Christopher åkte hem ifrån landet igår för att träffa vänner och liknande. Och de som jag hade bestämt att träffa och göra saker med fick förhinder en efter en, så det slutade med att jag satt här hemma i tråkiga Floda utan några vänner hemma att umgås med. "Kul"..

 

Fick dagen att gå genom att sola och läsa "Breaking Dawn" iallafall, och imorgon ska jag och Christopher dra till Färgen och sola och bada. Gillar det stället och har inte varit där på minst ett år. Härligt härligt!

 

(Ber om ursäkt ifall någon tycker att jag tjatar alldeles för mycket om musik, men sanningen är att den här bloggen handlar om mig. Och jag består till 90 procent av musik, så det är bara att vänja sig.)

Igår uppstod någonting jag trodde hade dött föralltid - min inspiration.
Jag har hela mitt liv ägnat mig åt skrift på olika sätt, och detta är även en av de väldigt få saker jag faktiskt kan tycka att jag är bra på. På senaste tiden har dock min inspiration och kreativitet varit död, vilket har känts som att en del av mig faktiskt varit försvunnen.

Till min stora lycka verkar det dock som att inspirationen bestämt sig för att återuppstå, vilket ledde till att jag igår satt och skrev tills fingrarna glödde. Slutade med att jag hade skrivit fem stycken sidor i Word. Och där tog det inte stopp. Innan dagen var slut hade jag skrivit ytterligare två stycken, och efter att jag läst igenom texterna idag måste jag medge att jag, för första gången på väldigt länge, känner mig nöjd över vad jag åstadkommit.

Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att inspirationen är tillbaka för att stanna. Jag vill skapa, berätta och ge.
Att skriva (och lyssna på musik!) är mitt sätt att låta själen andas.

---

Vad jag ville komma fram till med det här inlägget var att jag, textmässigt, inte riktigt varit mig själv på senaste tiden. Detta är den största anledningen till att min blogg sinat så mycket. Jag vill inte publicera inlägg enbart för att publicera, vilket jag känt mig tvungen att göra på senaste tiden. Jag vill uttrycka någonting med det jag skriver, och om min inspiration och textkänsla kommit tillbaka för att stanna, kommer jag förhoppningsvis kunna bidra med det jag vill i bloggen framöver. Förhoppningsvis.