Jag klarar inte av att höra tonerna. Det där introt river upp sår inom mig, som jag för länge sedan trodde var läkta. Kanske är det mig det är fel på. Kanske är allting helt fel. Men jag gick sönder, och jag vet inte hur jag ska komma på fötter igen. Det kan gå timmar, dagar, veckor utan att jag tänker på det, men helt plötsligt kommer minnesbilderna ikapp och då slås jag omkull igen. Lite hårdare för varje gång. Jag vill inte glömma, jag kan inte glömma, jag får inte glömma. Men jag kan inte heller minnas. Det är suddigt, allt flyter ihop. Det jag fortfarande minns starkast är bultandet innanför bröstkorgen, skakningarna, tårarna och andnöden som startade i samband med de första tonerna. Kanske ska jag vara glad över att jag inte minns allting tydligare. Kanske hade det förvärrat situationen. Jag vet inte, jag vet bara att jag är trasig. Hel kommer jag aldrig någonsin att bli. Bitar av mig blev kvar där, där i skuggan av lyckan.

Jag gick sönder den femtonde april 2007.

 

i don't wanna dream about all the things that never were

Kanske borde jag dragit mig ur
det hela innan greppet hårdnade.
Kanske borde jag klivit av
någonstans på vägen.

Men vad jag vet är äkta,
är stunder som sådana.
Stunder då lyckan förintar min insida
och sliter sönder allt som någonsin varit.

Fick för ett par dagar sedan reda på att Bill varit med om en bilolycka. Mitt hjärta stannade när jag såg rubriken, men efter att ha läst igenom artikeln noggrannt och kommit fram till att ingen kom till skada kunde jag andas normalt igen. Det hela skedde påväg till MTV music awards förra veckan, då Bill fick en sladd, efter att ha behövt väja för en annan bil, och körde in i mitten- och sidoräcket. Det fanns en bild med i artikeln som vissade hur räcket såg ut efteråt, och precis som han själv, och även Jost säger måste han haft en väldig tur som klarade sig undan utan skador.