ENTER SHIKARI TILL PEACE & LOVE! Åh, vad livet helt plötsligt känns lite roligare. Har för länge sedan bestämt att jag ska dra till Peace & Love nästa år och chilla och festa oavsett om det bokas bra band eller inte, och nu känns det ju absolut mer värt. Enter Shikari är ett av världens absolut bästa liveband. Åh.
Gud, kan inte jag få gå i ide över hösten och vintern och vakna upp när det börjar lida mot sommar igen? Jag vill ju ha festivaler varje dag, varje timme och varje sekund. Året om. Bra band, bruna ben och fest.

Är för övrigt inte frisk än och jag håller på att go nuts här hemma. Har inte lämnat huset på exakt en vecka och min feber vägrar försvinna. Har haft närmare 40 grader, men hade "bara" 38,3 imorse när jag vaknade, så jag ber till gud (om jag varit kristen) att det börjat vända, trots att jag hostar sönder mina lungor. Suck. Blev självklart inringd för jobb imorse också som jag var tvungen att tacka nej till. Väntade bara på det.
Som ett plus i kanten missade jag även A Day To Remember i fredags och hockey i måndags. Party.

Hög feber. Uppdatering när jag orkar.

Dag nummer tre på Reading vaknade vi upp hyfsat tidigt på morgonen - helt trasiga i kroppen.
Blåmärkena från kvällen före hade börjat komma fram och man kände sig lite halvt mörbultad. Dessutom hade jag lyckats bli sjuk, vilket inte kändes särskilt roligt. Vi pallrade oss dock iväg till ett ställe i närheten där det fanns bad och dusch, och ställde oss i den extremt långa kön för att få duscha. Jag minns inte riktigt hur länge vi stod/satt där och väntade, men det måste varit närmare två timmar åtminstone. Och det var det verkligen värt - känslan av att få duscha och tvätta av sig har aldrig varit skönare, trots att det var halvtrångt och ljummet vatten. Mådde mycket bättre efteråt, så slängde på mig lite smink och rena kläder innan vi drog tillbaka till tältet och käkade frukost.

Resten av dagen drog vi bland annat till Tesco och handlade, chillade i tältet, snackade med våra desperata tältgrannar, drack alkohol och bevittnade Two Door Cinema Club och Jimmy Eat World. Har velat se JEW live så länge jag kan minnas då jag lyssnade väldigt mycket på dem när jag var yngre, och de var riktigt bra. De spelade alla låtar jag önskat få se och stämningen var skön. Resten utav kvällen minns jag inte särskilt bra, mer än att vi chillade runt på området och hade allmänt roligt. Tittade bland annat lite smått på Crystal Castles och upptäckte till vår glädje att Enter Shikari skulle ha signering dagen därpå. The Strokes var sista band som skulle spela på Main Stage och vi bestämde oss för att gå och kolla på dem tillsammans med snubbarna som hade tälten bredvid vårat. Dock försvann alla förutom en som vi spenderade kvällen med. Jag kommer inte ihåg ett skit av Strokes spelning, men vad jag har förstått så ska dem ha varit bra.

Regrets.

Jag var liten och trodde att allting skulle lösa sig så fort jag klarat av skolan och tagit studenten. Man skulle ju vara så gammal då. Vuxen. Kapabel till att fatta sina egna beslut och mogen nog att veta vilken av alla tusentals vägar man skulle välja att vandra på under fortsättningen av livet.
Men här står jag idag - arbetslös, confused och mer vilsen än vad jag någonsin varit. Det finns så otroligt mycket jag känner att jag vill hinna med innan tiden rinner ut, men samtidigt så otroligt många tvivel och så otroligt mycket rädsla. Vilken väg ska jag välja först? Vilket håll ska jag tillåta mig att gå emot? Jag är så rädd att missa någonting att jag inte vågar tillåta mig själv att börja någonstans.
Egentligen skulle ju allting vara bestämt nu. Jag skulle redan ha påbörjat vandringen mot den väg som slutligen skulle leda till resultatet av mitt liv. Det var ju så allting var förutbestämt. Jag var liten och trodde att allting skulle lösa sig så fort jag klarat av skolan och tagit studenten. Så jävla liten och naiv.


To find yourself just look inside the wreckage of your past. To lose it all you have to do is lie. The policy is set and we are never turning back.

Jag har bestämt mig för att inte påbörja någon utbildning på ett bra tag. Dels på grund av att risken är stor att min skoltrötthet fortfarande finns kvar och sätter käppar i hjulet för mig och dels på grund av att det finns mycket jag vill hinna uppleva innan jag "settle down" och gör någonting såpass seriöst. Ska dock inte sticka under stolen med att jag har kollat runt lite på diverse inriktningar, och en utbildning jag verkligen fastnade för var en vid namn Musik- och Eventarrangör. Utbildningen är på två år och de yrken den leder till är bland annat Turné- och konsertarrangör, producent, artistbokare, artistmanager och A&R. Detta känns som någonting som skulle kunna passa mig som hand i handsken då jag ser musikens närvaro som ett måste.

Samtidigt som jag verkligen vill arbeta med någonting inom musik lockar journalistyrket otroligt mycket. Jag har alltid älskat att skriva och tycker själv att det är någonting jag, för en gångs skull, är bra på.
Jag skulle kunna offra min högra hand för att få arbeta på exempelvis en musiktidning eller en nöjesredation. Problemet där är dock att jag 1. inte tror att jag har tillräckligt höga betyg för att komma in på journalisthögskolan och 2. inte vågar gå en såpass lång utbildning och sedan riskera att inte få något jobb när jag är klar. Det är ju sedan länge känt att det är otroligt hård konkurrens som journalist och svårt att få fast anställning. Speciellt med tanke på att jag helst skulle vilja arbeta inom specifika områden inom journalistiken och inte främst med ordinarie nyhetsartiklar.

Suck. Det finns, som sagt, alldeles för mycket jag vill ägna mitt liv åt och jag förstår inte hur man i slutändan ska kunna fatta alla beslut. Jag har en känsla av att livet är en aning för komplicerat för min smak. För närvarande får jobbsökandet och körkortsteorin lägga beslag på all min fokus, och så får jag göra det jag är bäst på - blunda, skjuta det jobbiga framför mig och hoppas att det löser sig någon gång i slutändan.

Jag har tappat suget för bloggen. Jag älskar att skriva och jag vill kunna använda min blogg till att utveckla det och kunna, i skrift, dela med mig av det jag tycker och tänker. Problemet är att jag inte har någon som helst inspiration. Jag har absolut ingenting att skriva, och det irriterar mig något så fruktansvärt eftersom att jag vill så gärna. Jag hatar att både läsa och skriva blogginlägg bestående av dagsredovisningar och liknande, men trots detta är det så mina inlägg slutar i 90% av fallen. Varför? Jag vet inte. Jag antar att det är min brist på inspiration som sätter käppar i hjulet för mig och jag hatar det. Hatar. Hatar. HATAR.
Jag vill skriva inlägg varje dag, utveckla mitt skrivande och samtidigt känna mig nöjd med vad jag publicerar, men utan idéer och fantasi kommer man inte långt. Eller snarare - man kommer ingenstans.

Min fråga till er är nu - vad är intressant att läsa om i en blogg? Jag vet ju vad jag själv tycker, men det är ju helt olika beroende på individen. Jag skulle kunna sitta hela dagarna och skriva om hockey, exempelvis, men med tanke på att jag vet att så många av er som faktiskt läser mina inlägg inte intresserar sig ett dugg för det gör det mig omotiverad. Så, hjälp mig att väcka min inspiration? Vad är intressant att läsa om bortsett från tråkiga inlägg bestående av dagsredovisningar och dylikt? Skulle verkligen uppskatta några förslag.

Det finns ju roligare saker att göra här i världen än att besöka Arbetsförmedlingen för ett kort möte, men det är iallafall vad jag nyss gjort. Någon nytta måste man ju göra. Fick tips om någon serviceutbildning som de trodde skulle passa mig, men jag är lite kluven där. Igår tog jag iallafall mig själv i kragen och såg till att dela ut mitt CV på x antal butiker i stan. Hade tänkt att fortsätta på den vägen idag och åka och göra detsamma i Partille, men med tanke på att regnet står som spön i backen utanför fönstret dog den lusten lite halvt. Får försöka se till att göra det imorgon eller på lördag innan hockeyn istället. #Toughlife

Minns när jag gick i skolan (som om det var länge sedan, haha) och tänkte att jag skulle offra min högra hand för att slippa helvetet och kunna ligga hemma varje dag och ta det lugnt. Jag trodde att det skulle vara heaven on earth, men fan så fel jag hade. Jag håller på att go nuts över att inte ha någonting att göra på dagarna och vetskapen om att man inte har några pengar in (förutom ett par fjuttiga tusenlappar från AF) gör ju vem som helst självmordsbenägen. Så till alla barn som läser min blogg - bli aldrig arbetslösa. (!!)

And if we can't find where we belong. We'll have to make it on our own. Face all the pain and take it on. Because the only hope for me is You.

Så fort The Offspring klivit av scen började det riggas för 30 Seconds To Mars. Den enorma triaden sattes på plats och scenen byggdes på med en liten "catwalk". Samtidigt som detta skedde spelades musikvideon till Hurricane på storbildsskärmarna. Redan här kände man hur stor spelning det här faktiskt var och hur fin och svårslagen den skulle bli. De vet verkligen hur man ska egga publiken och höja förväntningarna till max.

Runt utsatt tid släcktes scenen plötsligt ned och skriken tilltog samtidigt som Shannon tog plats vid trummorna. Vid det här laget hade jag absolut inte insett vad som komma skulle, så det blev lite utav en chock då Jared's röst tog över allting under de första tonerna av Escape. När han sedan åkte upp från golvet precis framför triaden slutade mitt hjärta slå för en stund. Jag var där. Det skulle hända. På riktigt.

Som senast var det A Beautiful Lie som fick dra igång det hela och precis som vanligt kändes det som att jag klev in i någon slags fantasivärld. Tid och allting runt omkring stannar upp och det ända som existerar och känns är det som händer på scenen. Ibland känns det nästan som att man behöver stanna upp och försäkra sig om att hjärtat fortfarande slår, trots att man konstant känner det hårda dunkandet i bröstkorgen.

Jämför man den här spelningen med den förra på Peace & Love var den förra absolut ingenting. Jared hade 100% mer energi och flög runt på scenen som en duracell-kanin på crack, skrek och peppade publiken och gjorde x antal besök nere hos oss vid kravallstaketet. Även resten utav bandet verkade otroligt peppade och uppe i varv. Inte ett dugg konstigt visserligen med tanke på att Reading faktiskt är en såpass big deal och står man framför närmare 90.000 är det nog svårt att inte drabbas av x antal adrenalinkickar.

Då det var dags för den akustiska delen bars en liten "scen" (vet inte riktigt vad man ska kalla det) fram och placerades bara någon meter ifrån där jag stod. Där stod sedan Jared och spelade Hurricane och The Kill. Så otroligt fint. Har aldrig varit så nära under så många hela låtar och det kändes overkligt att kunna lägga märke till varje litet ansiktsuttryck han gjorde och varje litet fingerdrag på gitarren. Innan Hurricane ville han ha upp någon från publiken till honom och jag trodde att jag skulle dö av rädsla när vi fick ögonkontakt i några sekunder under tiden som han försökte välja ut någon. Jag vet inte riktigt hur jag skulle reagerat eller vad jag skulle gjort om jag hade fått komma upp, så det var "tur" att det inte blev jag den här gången.

Under This Is War hade de gjort en lite ändring i planeringen, så istället för de stora röda ballongerna som brukar skickas ut över publiken, kom det x antal människor bärandes på stora uppblåsbara djur som sedan sköts omkring bland de tusentals människor som kommit för att se bandet. Speciellt. Och rätt så typiskt 30 Seconds To Mars. När det sedan var dags för Kings and Queens blev jag utpekad för att komma upp på scen, igen. Blev överlyft och precis när jag kom fram till trappan som skulle ta mig upp på scen kom en kvinnlig vakt och ställde sig med armarna utåt och tvingade mig åt sidan där jag var tvungen att kliva ut till den övriga publiken igen. Hon sade att det var fullt på scen, men precis när jag blivit tvingad åt sidan bjuder Jared upp ännu fler, så det stämde inte överhuvudtaget. Blev så jävla besviken och fick något slags breakdown, vilket gjorde att jag inte kunde njuta av sista låten överhuvudtaget. Tyvärr.

Tårarna rann längst kinderna och till slut visste jag inte om jag grät för att jag blivit ifråntagen chansen att befinna mig på scenen ännu en gång eller om jag grät för att allting var över. Slut. Finito. Igen. Förmodligen alltihop i en salig blandning. Någonting jag iallafall var 100% säker på, och fortfarande är, är att 30 Seconds To Mars ännu en gång lyckats skapa någonting stort och fylla min insida med hopp och insikt om varför jag fortfarande lever. Jag andas för stunder som dessa och 30STM gör det gång på gång extra påtagligt.

Har hunnit bli både en ny vecka och en ny månad sedan jag senaste yttrade mig här. Har inte riktigt insett att hösten är här på riktigt ännu, men det kommer väl det också i samband med att mörkret och kylan blir allt påtagligare. Antar jag. Vid den här tiden förra måndagen befann jag mig hos Catherine, Simon och Nathalie i Uppsala. Spenderade dagarna där fram tills torsdagen då jag begav mig hem till Göteborg igen. Jätteskönt att komma iväg hemifrån och hur trevligt som helst att träffas. Simon och Nathalie är världens sötaste ungar.

I fredags kväll var det dags för en utav höstens höjdpunkter - matchen mellan Frölunda och NY Rangers. Drog in tidigt till Scandinavium för att hinna se värmningen innan matchen. Kändes sjukt att se Henrik Lundqvist kliva in på isen, precis som förut, och ställa sig i fel mål klädd i Rangers färger. Sjukt och en aning surrealistiskt. Innan pucken släpptes för matchstart hölls en hyllning för honom, vilket var någonting av det finaste jag varit med om. 12000 personer som bokstavligen stod upp och skrek i takt för att visa honom hur otroligt älskad han fortfarande är och alltid kommer att vara här i Göteborg. Det kändes nästan som att det var en konsert man befann sig på, och inte en ishockey-match. Var länge sedan jag hade sådan gåshud. Han utnämndes i samband med detta även till Göteborgs ambassadör, vilket han är mer än värd. Välkommen hem, världens bästa Henrik. Vi saknar dig. "Frölunda's egen Superstar."

Resultatet blev 4-2 till Rangers, vilket var ganska väntat. Man såg verkligen att de låg på en helt annan nivå än vad lagen här i elitserien gör. Detta till trots att det var en träningsmatch där inget utav lagen gav 100%.
Till er (ungefär 99,9% av mina läsare) som inte bryr sig ett skit om hockey ber jag om ursäkt över mitt konstanta tjöt om det den senaste tiden, men sanningen är att hockeyn och Frölunda är höjdpunkten i mitt liv för närvarande där i stort sätt allting annat står rätt still, så det är lite svårt att undvika att skriva om det.