Någon bad om en frågestund, och i och med att jag varken har fantasi eller något intressant att skriva för tillfället, så jovisst! Förväntar mig visserligen inga frågor, men då kan jag iallafall skylla på att jag försökt.

 

Svaren på frågorna (om jag får några) kommer någon gång i slutet av veckan!

Ligger i sängen och tittar på säsong tre av OC - bästa serien som någonsin skapats! Tröttnar aldrig. Jag har säsong ett och två på boxar och har bokstavligt talat tittat sönder dem. Känner att det är på tiden att jag införskaffar de två sista säsongerna också, så jag slipper titta på internet. ♥

Dagen har varit bra för övrigt. Jag och Alex tog oss en tripp "utomlands". Eller rättare sagt - till Hammarkullen. Hammarkullekarnevalen gick nämligen av stapeln där idag och eftersom ingen av oss hade varit där tidigare bestämde vi oss för att dra dit. Man kände sig lite halvt missanpassad ibland, men annars var det väldigt trevligt.

Imorgon är sista dagen på tävlingen där man kan vinna 50 spotlights också. Ännu är det bara en person som deltagit, så vill ni ha en stor chans att vinna - gå med ikväll. Klicka här för tävlingen!

Nu i slutet av terminen är det svårt att undgå alla studentbilder som laddas upp på Facebook, speciellt i och med att det var dags för ungefär hälften av mina kompisar att gå ur skolan i år. Jag kan inte undgå att undra hur det kommer att vara och se ut då det är min tur - om exakt ett år. Jag är så otroligt rädd för att dagen kommer bli en besvikelse, med tanke på hur otroligt höga förväntningar man har och på grund av att man alltid föreställt sig studenten som den lyckligaste dagen i livet. På en dag, ett par timmar, ska allting vara över och jag är så rädd att jag kommer stå där med en ångestklump i magen istället för att vara lycklig och glad som alla andra. Speciellt i och med att jag börjat oroa mig redan nu. Jag är väl medveten om hur snabbt ett år går, och om mindre än 365 dagar är det jag som står där i vit klänning med studentmössan på huvudet. Jag vill inte. Jag är inte redo!

Hade precis slagit mig ned framför en film då Alex frågar om jag vill hänga med ut på en promenix. Kom precis in och, trots att det är otroligt skönt ute så är mina fingrar stelfrusna. Men en promenad var behövligt och skönt. Gick runt i stort sätt hela vårat område och pratade en hel del om allt sjukt vi gjort när vi var yngre. Skulle jag dela med mig av ens hälften av allt vi gjort skulle ni tro att vi var helt dumma i huvudet, men roligt hade vi. Någon dag ska jag ta mig ork till att läsa igenom alla gamla blogginlägg på Lunarstorm från den tiden. Jag dokumenterade varje dag i detalj från sexan till nian. Så sjukt kul att läsa sådant nu i efterhand, och inse hur mycket man själv och allting runt omkring har förändrats.

 

Bild från 2006.

 

 

Här ovanför har vi ett bra exempel på varför jag valt att ge mitt liv åt dessa personer.

 

 

"I've heard the talk
Superman can't walk
And who is gonna save you
when your Superman can't walk?"

Enda sedan jag hörde den här låten för första gången har jag tolkat texten och meningen på ett sätt - att man aldrig ska förlita sig helt på någon annan. Lägger man all sin egen sårbarhet i någon annans händer, och förlitar sig på att denne alltid ska ha styrka och vilja nog för två, är man ute och balanserar på en skör tråd. Det går att blunda och vända ryggen åt sådant man inte vågar eller vill ta tag i för stunden, men i slutändan kommer verkligheten alltid att hinna ikapp.

Jag har själv varit där. Jag har ett flertal gånger gjort det stora misstaget att förlita mig helt på en annan person. Trott att denne alltid kommer att finnas vid min sida och att denne alltid kommer att vara min stöttepelare. Varenda gång har det slutat likadant. Trots att såren fortfarande svider så är jag tacksam för erfarenheten det gett mig. Mitt mål är att hedanefter stå på mina egna ben, och försöka finna tryggheten jag alltid lyckas hitta hos någon annan, hos mig själv!

I slutändan finns det ingen annan än du själv som rädda den du är.

 

Kass uppdatering, men jag har ingen lust att skriva. Har slut in på inspiration och fantasi.

 

Helgen var helt okej! Fikade och shoppade i fredags. Tittade på hockey, solade och övningskörde i lördags. Övningskörde och var på bio igår. Nu är det dags för skola en vecka igen och jag dör hellre.

Idag spelade Sverige kvartsfinal mot Danmark. Såhär såg rubrikerna ut innan matchen och alla hade nog förväntat sig att det skulle sluta med större målskillnad än vad det gjorde. 4-2 blev det till slut och trots att Sverige vann så tycker jag inte att de spelade särskilt bra. Får se hur bra de klarar av motståndet i Semiefinalen mot Tjeckien på lördag. Jag hoppas verkligen att de vinner så att det blir final på söndag!

Förresten, till er som frågat när fortsättningen om Milano kommer upp - så snart jag kan. Behöver nämligen hjälp av Johanna för att skriva fortsättningen, då jag glömt alldeles för mycket, och hon är utomlands för tillfället. Men så fort hon är hemma igen lovar att jag att skriva och ladda upp fortsättningen!

Is this what I have to go through, to be able to live my life without you?
Is this what I have to feel like, to be able to live without you by my side?

It's hurting so bad, It's hard to define
I want you to pass yet stay on my mind
Illusions I have are far from the truth
I'll never survive getting over you

 

Trots oskärpan är bilden mysig på något sätt. Kanske för att den är tagen en väldigt minnsvärd kväll förra sommaren. Jag och Zara hade spenderat hela dagen på Gröna Lund eftersom Johan spelade. Här satt vi och väntade på honom efteråt, och natten spenderade vi i en trappuppgång i centrala Stockholm. Tufft!

På tal om förra sommaren så känns det ganska deprimerande att vi inte ska åka på någon solsemster utomlands i år. Jag vill ju bli minst lika brun som jag var förra året, då vi kom hem från Grekland. Har börjat lite smått genom att spendera ett par timmar både igår och idag i bikini på balkongen, men det duger inte. Blir väl förhoppningsvis någon utomlandsresa i sommar, men då för Tokio Hotel. Någon charterresa har jag inte råd med, tyvärr. Hur awesome vore det inte att bara dra härifrån i en eller två veckor och sola, bada och leva livet? Precis, väldigt awesome. Tror jag ska bli bundis med pojken med guldbyxorna!

 

Usch! Nu fick jag rejält med ångest såhär på morgonkvisten. Imorgon har vi tydligen nationellt prov i matte B i flera timmar. Vet inte om jag ska ge det en chans och försöka plugga på så mycket jag kan idag eller om jag bara ska gå dit imorgon och inse att jag kommer få IG? Fattar inte ens hur jag ska palla sitta i ett klassrum och räkna matte konstant i flera timmar utan paus. Kommer inte ske. Åh, vad har hänt med mig?

För att prata om någonting roligare så ligger jag just nu i sängen och lyssnar på NRJ-morgon med Knappen och Hakim. De förgyller verkligen mina vardagsmornar. Borde egentligen sitta på tåget på väg in till skolan och tyskan nu, men gör jag det? Nej. Inte okej alltså. Skolan borde ta slut nu innan jag sabbar mer än bara matten. Äh, får försöka peppa mig själv med att jag bara har en timma foto att gå på idag.

Stort minus på att vi inte har någon Multivitamindryck kvar. Min dag förstördes härmed lite till. Snyft!

 

 

 

Vaknade upp med dödlig huvudvärk "imorse". Trodde att jag skulle avlida ett tag, så slängde mig framför teven där jag slog ihjäl ett par timmar genom att titta på "Life of Ryan". Känner mig fortfarande inte på topp, så har inte bestämt mig för om jag blir hemma ikväll eller inte. Får väl se helt enkelt. Funderar annars på att baka kladdkaka och titta på Twilight och New Moon. Var ett tag sedan jag såg de filmerna nu, och fick lite abstinens igår när jag fastnade framför några intervjuer med Rob, Taylor och Kristen. We'll see!

Gårdagen var riktigt awesome iallafall. Drog in till stan med Christopher, där vi träffade Marcus, tittade i affärer och åt glass i solen. Efter ett tag drog vi hem till Marcus och spelade tvspel, käkade pizza och chillade i solen på balkongen. Alltid trevligt att umgås, då vi inte ses alltför ofta. Jag saknar Catherine väldigt mycket också. Tiden då jag och Christopher var små och vi alltid umgicks allihopa var så underbar. Jag skulle ge vad som helst för att spola tillbaka dit, som vanligt! Jag och tiden är inte bästa vänner.

 

 

 

Facebook says: Chokladbollens dag 11 maj.
Facebooks ord är min lag.

 

Jag skulle ge vad som helst för hennes kropp och utseende. Vacker!

Jag såg det som ett ypperligt tillfälle att dela med mig av mina åsikter om Miss Gaga nu när halva Sverige sitter och spammar om konserterna hon ska ha här nu i helgen. Jag tyckte om ett flertal av hennes låtar år 08. Då "Just Dance" var en sommarplåga och hennes skiva precis hade släppts, men idag tål jag knappt att höra hennes namn. Jag tycker att hon är så otroligt överskattad. Alla låtar låter likadant och hennes såkallade "egna stil" ser bara fake och framtvingad ut. Känns enligt mig inte genuint för fem öre.



När vi ändå pratar om stil. Det finns någonting jag stör mig så oerhört på, och det är att folk försöker så jävla mycket nu för tiden. Man försöker och gör allt för att sticka ut och vara egen, vilket i slutändan leder till att alla ser i stort sätt likadana ut. Hur många tjejer med vita converse, kort skinnjacka och tubhalsduk ser man inte nu för tiden? Eller tjejer med rufsigt hår, skjorta och glasögon utan glas? Eller vad sägs om killarna som helt plötsligt bestämt sig för att skaffa kortare hår på sidorna och gå klädda à la 80-tal?

Jag säger inte att jag är bättre själv. Absolut inte. Men vad hände med tiden då alla hade sin egen stil? Det är tråkigt att titta sig omkring på stan numera och mötas av samma syn vilket håll man än vänder sig åt. Och bloggar. Det spelar ingen roll vad det är för blogg man råkar klicka sig in på - alla skriver om samma ringar, samma skor och samma plagg. Allting är detsamma överallt. Är väl så det är i Sverige för övrigt också i och för sig, vilket är tråkigt. Jag vill till USA. Jag vill ha action, personlighet och kreativitet.

 

 

 

Saknar dagen på bilden något otroligt mycket. Några timmar innan vi träffade Tokio Hotel i höstas.

Vill ha tillbaka tiden, vill ha tillbaka dagen, vill ha tillbaka stunden.

 

 

Ska strax till Burgården för att ha tyska prov. Brukar inte ha några problem med de, så jag hoppas att det går lika bra idag. Ska bli ett skönt att ha ett prov ur världen. Bara fem inplanerade som återstår nu då. Völlig erschöpft! Har en massa fotouppgifter och andra uppgifter att ta igen också. Jag hatar tiden precis i slutet av en termin. Om trean blir likadan som tvåan vet jag inte hur jag ska klara av det läsåret. Suck!

 

Fick reda på hur jag ligger till i psykologi och samhällskunskap förut också. Har starkt VG och skulle lätt nå MVG om jag även delade med mig av mina kunskaper och åsikter muntligt. Jag har alltid fått höra det i skolan och jag blir så irriterad när lärarna ber mig att ändra på det. Hade det varit så enkelt hade jag gjort det för länge sedan. Jag är en "tyst" person när det gäller sådant, och jag kan ju inte ändra på den jag är. Är synd att lärarna går efter sådant, när de vet att man egentligen innehar den kunskapen som behövs.

 

Sådär ja, nu har jag klagat färdigt för stunden. Dags att bege sig mot tyskaprovet.

Sedan hem och plugga historia och ekonomi.

 

 

Tänkte egentligen inte uppdatera detaljerat överhuvudtaget om Milano, men i och med att det är så otroligt kul att ha det för mig själv längre fram, så bestämde jag mig för att göra det trots allt. Jag varnar er redan här och nu för att det här inlägget kommer bli otroligt långt, men jag tvingar er som vanligt inte att läsa.

---

(Hoppar över att skriva om dagen innan vi åkte, då Johanna kom till mig. Fixade då mitt provisoriska pass och fick lugnande utskrivet för att klara av flygresan.)

Jag och Johanna vaknade upp halvtidigt till ett blåsigt Lerum. Jag blev lite orolig i och med att vi skulle flyga, men försökte låta bli att tänka på det. Var samtidigt väldigt upprymd eftersom att det faktiskt skulle bli av på riktigt den här gången. Vi käkade frukost och fixade den sista packningen innan det var dags att bege oss iväg till flygplatsen. På vägen stannade vi och köpte ett par Sverigeflaggor. Två stora att ha "runt" oss och en lite mindre att ha inne på konserten. Väl framme på flygplatsen blev jag lite chockad över hur det såg ut. Senast jag var där var när jag skulle flyga till Frankfurt 2007, och jag hade verkligen en klar bild framför mig över hur det såg ut. Men mitt minne hade tydligen lurat mig där. Så det kan gå!

Jag började få ångest över flygningen så fort vi klev in genom dörrarna, men precis som tidigare på morgonen försökte jag bortse från det för att förhoppningsvis slippa panik. Vi fick gå igenom säkerhetskontrollen ganska direkt och efter det tittade vi lite i den extremt lilla taxfreen och slog oss ned för att vänta. Vi var väldigt tidiga, så vi hade ett par timmar på oss innan vårat flyg skulle gå, men de flöt på otroligt fort. Vi hade betalat extra för att få gå på planet tidigare, eftersom jag var orolig över att vi inte skulle få plats bredvid varandra annars. När vi gått ombord och slagit oss ned började jag få panik, trots den lugnande tabletten jag tagit en timma tidigare. Jag var verkligen nära på att kliva av planet, trots att jag aldrig skulle låtit mig själv göra det. Som tur var lyfte vi ganska direkt, så jag slapp sitta och vänta länge där inne på lyftet. Jag märkte då att tabletten verkat otroligt mycket, utan att jag märkt det, för allting gick förvånansvärt bra. Visst, jag var rädd, men kände absolut inte samma ångest- och panikkänslor som jag gjort senast jag flög samt hemma när jag föreställt mig det. Jag kunde till och med slappna av uppe i luften, och vi peppade med musik och fotade. Flygningen gick otroligt fort och vad som kändes som en kort stund senare var det dags att landa i Milano. Landningen var hemskare än lyftet, men jag överlevde trots allt. Känslan och lättnaden man känner när flygplanet tar i marken är sjuk.







Jag var så otroligt lycklig när jag klev av flygplanet. Dels för att jag klarat av flygningen, vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra, och dels för att jag var där. Det första både jag och Johanna lade märke till när den Italienska luften slog emot oss var hur varmt det var. Det var över 20 grader och solnedgång. Så otroligt vackert! Vi, och framförallt Johanna som sprang runt och fotade med min systemkamera, måste sett ut som världens lyckligaste turister. Jag blev chockad över hur flygplatsen i Milano såg ut. Den såg inte ut som en flygplats på något sätt, utan snarare något slags köpcenter eller liknande.



Vi hade inget hotell bokat för den här natten, utan hade planerat att sova på flygplatsen, men eftersom vi var så upprymda och peppade bestämde vi oss för att försöka ta oss till arenan den här kvällen och skaffa könummer direkt, istället för att vänta till dagen efter. Så vi växlade våra svenska pengar till euro (vilket vi självklart hade glömt göra hemma i Sverige) och blev då lurade på ca tusen kronor. Lite mindre kul. Vi fick halvt om halvt panik, men köpte trots det biljetter till bussen som skulle ta oss in till staden. Vi hann med en buss som gick ganska direkt, och ungefär en timma senare var vi framme vid centralstationen. Den var enorm! Vi hade tagit reda på innan hur man skulle ta sig till arenan, men när vi väl var där förstod vi ingenting. Vi hade ingen aning om vart tunnelbanan gick ifrån, hur man skulle betala eller vart allting låg. Och inte heller fanns det någon att fråga. Vi virrade omkring ett bra tag och de personer vi försökte få hjälp av pratade bara italienska med oss. Vi hade heller ingen aning om vart vi skulle sova eftersom det var dyrt att ta sig till och från flygplatsen. Allting kändes bara lagom kaotiskt.



Vi gick in på de två Mc Donalds som låg i närheten och frågade om de visste någonting som hade öppet dygnet runt där man kunde spendera natten, men ingen visste någonting. Så vi såg inget annat val än att, trots att det var dyrt, bege oss tillbaka till flygplatsen för att sova. Vi kunde ju inte virra runt på stan hela natten. Vi träffade Stephanie och hennes mamma som landat i Milano en stund efter oss, och sedan drog vi tillbaka till bussen. Johanna försökte sig på att övertala chauffören att låta oss åka gratis, genom att berätta hur vi blivit lurade på pengar och inte hade någonstans att sova, men det gick ju lite mindre bra. Han förstod ingenting. Dock fick det lite framgång iallafall - vi fick åka båda två på en biljett!

Det kändes läskigt att sova mitt bland allt folk på flygplatsen, så vi bestämde oss för att sova på en toalett. Jag är medveten om att vi låter helt dumma i huvudet, men vi hade kul, så vad gör det? Vi hittade ett skötrum som inte verkade användas så mycket, som innehöll ett stort skötbord som såg hyfsat mjukt ut. Dumma i huvudet som vi är bestämde vi oss för att sova där, så vi gjorde oss hemmastadda. Lade ut en filt på skötbordet och lade oss sedan till rätta. Vi käkade även våran middag, som bestod varsin macka vi tagit med oss hemifrån. Det var i stort sätt omöjligt att sova! Man stördes av alla som gick på toaletten bredvid hela tiden + alla andra sorters ljud. Tror inte att jag fick någon sömn alls, men jag vilade iallafall. Runt tre - halv fyra eller någonting på morgonen/natten kom städerskan, så jag väckte Johanna och vi gick ut därifrån. Det hade blivit så tyst på flygplatsen, så vi var rädda att den skulle stängt eller någonting under tiden vi sov, så när vi klev ut från skötrummet fick vi en chock. Överallt, och då menar jag överallt, ligger folk och sover. Längs hela väggarna och på alla bänkar! Såg sjukt ut. Det var dock en stund kvar tills den tidiga bussen skulle gå, så vi lade oss tillrätta på golvet bland de andra och slumrade en stund tills vi blev väckta av vakterna.

Gud vilket underbart väder det har varit idag! Jag och Zara har legat i solen i bikini hela dagen och dunkat TH. Nu har hon precis åkt hem tyvärr, men jag ligger fortfarande i solen jag. Det luktar nygrillat i hela Floda och stämningen är så allmänt mycket gladare än vad den är på hösten och vintern. Det är konstigt hur mycket mer levande man känner sig när solen skiner utanför och alla är utomhus.


För övrigt har den här helgen varit ganska lugn. I fredags dissade jag och Zara att vara ute och supa skallen av oss som alla andra, och gick istället och köpte massa godis och spenderade kvällen hemma hos mig. Vi spelade gitarr och chillade vid datorn. Ganska skönt faktiskt!



Igår drog vi till stallet där jag red förut och myste med hästarna. Har inte varit där på flera år, så det var otroligt kul att träffa alla de hästar som jag tidigare älskade igen. Jag hade glömt hur fint det faktiskt är där, och underbarare djur än hästar får man leta efter. Att vara i stallet, rida och umgås med hästar måste vara något av det absolut underbaraste som finns, utan att överdriva.




Älskling ♥