Hoppsan. Har inte blivit någon uppdatering sedan förra året. Smisk. Hade en mysig julafton förra helgen tillsammans med mamma, Marcus och Christopher. Träffade sedan pappa och farfar och bytte julklappar med dem på annandagen. Sammanlagt blev jag 16500:- rikare samt ägare till två stycken presentkort, ett par tofflor, en fleecemorgonrock, trosor, en söt liten Frölunda-nalle samt en chokladask. Fint.
Den allra finaste "julklappen" av dem alla är dock sötnosen på bilden här ovanför. Min älskade lilla bebis.

På juldagen var det meningen att det skulle bli party. Dessvärre kom jag aldrig längre än till förfesten då kvällen slutade lite tvärt och oväntat för min del. Hade en trevlig kväll innan dess med Natha och Isabelle dock. Min nyårsafton spenderade jag sedan på fest i Landvetter. Övervägde fram till sista sekunden att ignorera det faktum att det var nyår och istället stanna hemma med Kiara, men pallrade mig iväg till slut ändå. Tycker inte att det är någonting att fira att man lämnar ännu ett år bakom sig och blir ett år äldre, men det blev en helt okej kväll ändå. Hoppas att ni alla fick ett bra slut på 2011 och en skön start på 2012.



Annars har mellandagarna bjudit på väldigt mycket hockey. Hemmamatch på annandagen som slutade med straffvinst för oss. Sedan i fredags drog jag och Christopher lite spontant till Jönköping för bortamatch mot HV71. Dessvärre slutade matchen 4-0 till HV och vi fick sätta oss på bussen tillsammans med andra tillresta Frölundasupportrar och åka tillbaka till Göteborg utan att ha fått ett enda mål att jubla för. Lite surt, men vi kommer igen. Förhoppningsvis redan imorgon då vi möter Linköping på hemmaplan.

Har även gått väldigt bra för Sverige i det pågående JVM då vi slutade som gruppvinnare efter att ha vunnit alla matcher i vår grupp, vilket betyder att vi direktkvalificerade oss till semifinalen som spelas imorgon mot, vad det ser ut som nu, Finland. Det är så härligt att se den otroliga viljan och kämpaglöden hos juniorer.
En stor skillnad gentemot Elitserien och A-landslaget, och det är så roligt och gött att se.

Som ett stort plus i kanten vann även Rangers med 3-2 över Flyers i Winter Classic nyss. Henrik Lundqvist, säger jag bara! Den killen spelar i en liga för sig. Känns så sjukt att inse hur långt han har kommit sedan man såg honom som "liten" under alla år i Frölunda. Man känner sig som en stolt mamma.

Idag skulle Stefan Liv ha fyllt 31 år.
På lördag skulle han ha firat julafton med sina söta små söner och öppnat klappar precis som alla andra, men istället får familjen klara sig utan honom och istället försöka fylla hans tomrum. Livet är orättvist. Så sjukt orättvist. Hoppas att du har en fin födelsedag vart du än befinner dig Stefan. Vi tänker på dig.



Vart är julstämningen? Vart är snön? Vart är förväntningarna? 21 december och jag har inte ens insett att det är vinter ännu. Den här hösten måste ha sprungit iväg och gömt sig någonstans, för jag har inte den blekaste aning om vart den tog vägen. Har bara köpt en enda julklapp hitills och börjar känna mig en aning stressad. Imorgon får de bli ett besök i staden för att inhandla resterande klappar (hoppas jag!) samt julbak för att försöka locka fram iallafall någon liten slags julkänsla. Om det inte blir jobb förstås. Har jobbat både igår och idag och vet vanligtvis inte förrän samma dag om det blir någonting eller inte. Riktigt mysigt att jobba nu innan jul faktiskt då barnen gör smällkarameller, lyssnar på julmusik och pratar om tomten.
För övrigt ser jag mest fram emot nyårsafton, för första gången i mitt liv. Det ska nog bli bra i år.

Efter en sprakande säsongsinledning parkerade Frölunda HC sig i tabelltoppen och visade att de återigen är ett lag att räkna med. När nu halva säsongen passerat och juluppehållet är ett faktum har förstaplatsen bytts ut mot en sjätteplats och de ständiga vinsterna bytts ut mot allt fler förluster. Konstateras kan dock att klubben, för första gången på ett par år, verkar ha hittat rätt och detta med hjälp av många hemvändare med hjärtat i föreningen och staden på västkusten.

Efter förra årets säsong var det nog inte många vars hjärta klappar för de rödklädda indianerna som vågade ha förväntningar inför nästkommande. Spelare efter spelare byttes ut och när vi stod inför säsongspremiären i början av september bestod laget av 90% nytt blod. Dyra spelare hade bytts ut mot hemvändare med hjärtat i Göteborg och målvaktsprofiler i form av Johan Holmqvist och Joakim Lundström hade ersatts av två yngre och något mer orutinerade spelare - Frederik Andersen och Magnus Hellberg.

De flesta visste inte riktigt vad de skulle tycka och tro och det spekulerades mångt och mycket i om nybyggandet av laget skulle bli en flopp eller inte. Personligen vågade jag inte riktigt hoppas på någonting, trots att jag såklart gjorde det innerst inne. Försäsongen skvallrade lite smått om att Frölunda, äntligen, fått ihop ett lag som kämpade för varandra och drog åt samma håll då vi kvalificerade oss till slutspelet i European Trophy och slog lag som Eisbären Berlin och Färjestad BK. Förväntningarna steg, om möjligt, ännu mer och då vi slog Växjö Lakers med 2-0 i elitseriepremiären och därefter inkasserade 3-poängare efter 3-poängare, både på hemma- och bortaplan, var succén ett faktum.

Den största skillnaden i spelet gentemot förra säsongen låg och ligger i defensiven. Vi har lyckats bygga upp ett starkt försvar i form av starka och spelskickliga backar och har sedan två otroligt stabila målvakter längst bak. Speciellt i Frederik Andersen som har legat i topp i målvaktstabellen under hela säsongen och fortfarande gör. I dagsläget har han 94,26 i räddningsprocent, vilket är grymma siffror. Även Magnus Hellberg, som fått ett stort ansvar nu när Frederik varit skadad, har visat sig vara pålitlig i mål. Vi har även tagit ett stort kliv framåt då det gäller kämpaglöden, tålamodet och envisheten. Väldigt många matcher har gett oss 3 poäng på grund av att vi lyckats hålla huvudet kallt och kämpat oss tillbaka från ett underläge.



Efter att Magnus Kahnberg råkade ut för den hemska tacklingen i Scandinavium den 5 november började skada efter skada ramla in. Vi har haft spelare som Joel Lundqvist, Henrik Tömmernes, Christoffer Persson, Mika Pyörälä och Jari Tolsa borta och i dagsläget saknar vi fortfarande tunga pjäser som Magnus Kahnberg, Patrick Von Gunten, Pierre Johnsson och Frederik Andersen. Det känns som att det inte funnits något stopp på skadelistan och vi har förlorat viktiga spelare en efter en. Självklart har detta påverkat spelet och jag tror och anser att en stor del av de förluster vi råkat ut för den sista tiden har berott på skadorna. Förhoppningsvis kommer det nuvarande juluppehållet lägligt och jag håller alla mina tummar och tår för att vi får återse alla spelare på isen efter jul och kan återgå till ett fullt lag och våra normala formationer.

I dagsläget har vi 31 matcher spelade. 16 av dessa är förluster och 15 är vinster. Sett till siffrorna långt ifrån okej, men tittar man på spelet och resultatet i de flesta matcher talar dessa om att det spelmässigt ofta varit väldigt jämnt. Vi har förlorat många matcher med uddamålet och/eller på straffar/förlängning.
Inte att glömma är heller att vi så sent som förra säsongen befann oss i botten på tabellen och missade slutspel, så sett till det spelet och resultatet har vi höjt oss avsevärt denna säsong.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att vi gjort en klart godkänd första halva av säsongen - vi har hittat en gameplan som passar oss perfekt, fått tillbaka en stor samling spelare som verkligen vill kämpa i klubben och byggt upp en defensiv som varit alldeles för svag de senaste åren. Får vi sedan tillbaka de viktiga spelare som vi saknar i dagsläget och kan återgå till våra normala formationer är jag övertygad om att vi är tillbaka på vinnarspåret igen efter jul. Kort sagt - vi har visat att vi återigen är ett lag att räkna med.

Det handlar om att känna hjärtat slå men ändå behöva
stanna upp och försäkra sig om att det inte stannat.

x Borde ligga och sova för länge sedan, men jag har ingen lust. Ska jobba 08.00 - 15.45 imorgon och har verkligen ingen lust med det heller. Trivs inte alls på stället jag ska vara på, men får försöka bortse från kaoset och tänka på att varje timme där ger mig betalt. Och pengar är jag ju verkligen i behov av.

x Var på hockey tidigare idag. Var där ensam då varken pappa eller Christopher kunde gå och lika tråkigt som det var att inte ha något sällskap var matchen som utspelade sig på isen. Tråkigare hockeylag än Luleå får man leta länge efter och mitt kära Frölunda var inte heller i sitt bästa esse ikväll. 2-3 slutade matchen och för fjärde gången på raken förlorar vi på hemmaplan. Vad hände med laget som släppt in minst mål i serien och var obesegrade på hemmaplan? Well, vi kommer igen efter det stundande juluppehållet. Det vet jag.

x Gjorde det dumma valet att bleka håret hemma igår, för första gången någonsin. Brukar alltid slinga det ljust hos frisören annars för att slippa gult och slitet hår, men den här gången orkade jag inte lägga så mycket pengar, så jag bestämde mig för att göra det själv. Slutade med gult och extremt ojämn färg i hela håret. Jag ser ut som en kycklinggul fjortis som failat totalt med hårblekningen, så nu kommer jag att leva på silverschampoo ett tag framöver. Hur jag ska få det jämnt då halva håret är gult/ljusblont och halva är mörkblont har jag ingen aning om, men jag håller tummarna för att silverschampoot tar bort de gula nyanserna och sedan får jag väl slänga i någon ny färg. Eller något. Får bilda bo i min mössa så länge.



HATAR (!) bloggar som består av en massa cambilder, men jag har varken ork eller lust att använda systemkameran just nu, så ni får se till att stå ut med sådana skabbiga och kassa bilder idag ändå. Godnatt.

Goder Afton! Här har ju inte uppdateringen varit på topp vill jag påstå, men ni har inte missat särskilt mycket. Har jobbat en hel del. Står uppskriven som vikarie inom förskolor och liknande i kommunen och har jobbat på dagis nästan hela förra veckan samt denna. Har funkat jättebra och det känns förjävla gött att tjäna lite pengar samt göra någonting vettigt under dagarna igen. Jobbar även på måndag och sedan håller jag tummarna för att allting fortsätter att rulla på i samma takt nu när jag äntligen fått in foten någonstans.

För tillfället viner vinden utanför så att det låter som att taket ska rasa in samtidigt som regnet står som spön i backen. Det har väl lugnat ned sig lite grann som tur är, men vädret lyckades ändå förstöra våra fina planer på utgång. TACKAR! Jag var verkligen inte alls sugen på fest och en grym kväll. Absolut inte.
Well, får väl stå ut iallafall. Har trots allt en sovande liten Kiara under täcket så jag tror att jag överlever.

Helgen ser för övrigt ut som sådan att det imorgon blir ett besök i staden - ska träffa Rach, införskaffa lite behövande skit, förhoppningsvis boka tatueringstid samt byta in resterande kompisbiljetter till nästa match - och på söndag återigen ett besök i Scandinavium för den sista matchen innan juluppehållet. Fint.
Ska även försöka hinna med att bleka alternativt slinga håret. Trött på att gå runt och se ut som ett helvete.

Söndagen var sista heldagen på Reading och även den dag jag sett fram emot mest efter fredagen. Detta på grund av att Enter Shikari och Panic! At The Disco skulle spela. Två av mina absoluta favoritband. P!ATD har jag velat se sedan 2006, så att äntligen få chansen att se dem kändes sjukt underbart.
Under dagen chillade vi, precis som tidigare dagar. Såg We Are The Ocean och Taking Back Sunday.
WATO spelade allra först på Main Stage men körde på för fullt ändå. Härligt liveband.

Enter Shikari skulle ha signering på dagen och vi stod i den långa kön ett tag. Bestämde oss dock för att lämna den en stund senare. Egentligen vet jag inte varför, men vi kände väl inte riktigt behovet just då av att komma fram och få autografer och liknande. Tycker att signeringar är rätt pinsamma och vi såg dem ju på i stort sätt samma avstånd ändå genom att bara stå i kön/bredvid. Klockan 16.15 klev de på scen också - äntligen! Jag visste att de har en stor publik i England, men jag blev riktigt chockad över trycket i publiken, stämningen och kaoset. Riktigt jävla underbart. Vi var dock tvungna att dra därifrån en stund innan de slutade spela då vi ville se till att få en plats långt fram vid en annan scen där Panic! At The Disco skulle spela en stund senare. Vi trängde oss fram och slutade där på andra raden, precis bakom två småbarn.




När Panic! At The Disco klev på scenen kunde jag inte sluta le. Där stod jag - längst fram i ett publikhav i England - framför ett av de banden som betytt allra mest för mig under så sjukt många år. Det skriker glädje och lycka om deras musik och de var så otroligt mycket bättre live än vad jag hade trott och förväntat mig. Brendon Urie visste exakt hur han skulle ta publiken och gjorde spelningen så sjukligt jävla grym.
När jag för första gången upptäckte P!ATD var det i stort sätt ingen som visste vilka de var, åtminstone inte här i Sverige, så det blev en chock att se hur många som faktiskt stod där och sjöng/skrek med i låtarna och trängdes om att få stå så långt fram som möjligt. Folk svimmade och bars över staketet konstant under hela spelningen och när bandet klivit av scenen kom jag därifrån dränkt i vatten och svett och med blod rinnande längst ena benet. Så ska det vara. Åh, vad jag saknar. Skulle ge vad som helst för att få uppleva det igen.














Nästa band/artist som stod på listan (dock x antal timmar senare) var Muse och Pete Doherty. Muse skulle headlina på Main Stage och hade en riktigt stor spelning på gång och Pete skulle köra akustiskt på en liten mindre scen. Jag har aldrig varit ett fan av Muse men desto större fan av Pete, så vad jag skulle välja att se av dem två alternativen var glasklart. Dessvärre ville Rach hellre se Muse, så vi hade inget annat val än att dela upp oss. Det hela började dock med att vi tappade bort varandra. Jag skulle gå på toaletten och hittade inte tillbaka till Rach i folkvimlet och mörkret, så jag virrade runt där i panik. Med alkohol i kroppen kändes det dessutom lite värre, men vi klarade oss galant. Stod och tittade på Pete i min ensamhet som hade en mysig spelning som avslutades med att han brutalt slog sönder gitarren och slängde ut den i publiken. ♥

Efter mycket om och men hittade jag och Rach varandra igen då båda slutat spela och fyverkerierna på himlen tynat bort. Vi fortsatte kvällen på bästa sätt, men avslutade den ett par timmar senare på ett lite sämre då min kropp ballade ur fullständigt på grund av kombinationen alkohol + ingen mat på ett par dagar.