Och så var det måndag igen. Vart tar helgerna vägen?  Sitter just nu och lyssnar på musik och väntar på att Paradise Hotel ska börja. Har varit en ganska lugn dag i skolan. På tyskan imorse hade vi ett par studenter från Berlin med oss. Det var faktiskt väldigt kul att prata med dom. Jag gillar verkligen tyska! Kommer jag inte iväg till Tyskland igen nästa år vet jag inte vad jag tar mig till. Över två år sedan nu, inte okej någonstans. Efter skolan var planerna att jag skulle plugga hela dagen, men istället åkte jag till Lerum med mamma och köpte mig ett par skor och lite godis.

Imorgon är det första december och igår var det första advent. Jag har ingen julstämning överhuvudtaget och tittar man ut genom fönstret öser regnet ned hela tiden. Det är deprimerande! Dessutom ser julen inte ut att bli någon höjdare i år, jag har mest ångest inför hur saker och ting ska bli. Jag vill vara liten och förväntansfull igen. Vill få paket på julaftonsmorgon och smyga fram till granen och känna på julklapparna. För tusende gången, tiden går för fort.



(Att jag och Natha är sexiga råder det dock ingen tvekan om.)

Idag har Johan turnéavslutning i Linköping. Jag skulle i vanlig ordning befunnit mig på plats egentligen, men den här gången verkade saker och ting inte riktigt gå min väg. Ingen hade möjlighet att åka med, så jag fick helt enkelt nöja mig med att stanna hemma. Tråkigt, men sant! Om fem minuter får alla andra som är där njuta av de första tonerna till Teenage Battlefield för sista gången i år och uppleva den bekanta glädje som alltid sprids i samband med spelningarna. Jag önskar att jag var en del av det även ikväll, men får nöja mig med att jag trots allt träffar honom om två veckor igen!  


Videoblogg à la Johan, från Mariestad i september.

.. hade jag gärna gått klädd såhär idag.

 

Jag vet inte hur många gånger jag försökt posta någonting idag. Jag börjar på inlägg efter inlägg, men trycker bort de gång på gång. Ingenting känns värt att skriva, då det jag egentligen vill och behöver sätta ord på fastnar någonstans på vägen. Allting är grått. Det regnar hela tiden. Det är mörkt då jag går upp, mörkt när jag kommer hem. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln och jag har stor lust att slita sönder varenda liten bild på min vägg. Allt som kan tänkas påminna mig om det som är, det som jag är.

Jag vill be om ursäkt till alla som på något sätt påverkas av mitt beteende och humör. Be om ursäkt för att jag inte längre är mig själv, och be om ursäkt för att jag inte finns där. (När jag ändå är i gång kan jag ju passa på att be om ursäkt för den kassa uppdateringen också.)

Nu tänker jag lägga mig under täcket och titta på New Moon och proppa i mig choklad tills jag spyr.
Då kanske jag lyckas spy upp ångesten samtidigt.

Och så var det måndag igen. Den här helgen har varit riktigt awesome!
Som jag skrev igår, så fick jag och Zara för oss att hon skulle komma hit i fredags, så hon hoppade på ett tåg och ca tre timmar senare var hon här. Jag mötte henne i Lerum och vi drog direkt in till stan på chillkrök hos Alex med honom, Natha, Cippe och Hoff. Riktigt trevligt. Vi kom hem igen någon gång under natten, då vi nästan direkt gick och la oss och sov.

Lördagen däremot, var lite halvt katastrofal. Vi hade bestämt oss för att gå och se New Moon, och efter en massa krångel med hemsidan då vi skulle beställa biljetter, lyckades vi boka två stycken till den sena visningen. Dock gick allting väldigt fel då jag glömde min plånbok med biljetterna i på tåget in till stan, vilket resulterade i att vi inte kunde se filmen den kvällen. Så det fanns inte så mycket att göra åt saken. Vi fick dra hem igen och spenderade, om jag minns rätt, halva natten framför datorn och fina videos.

Söndagen spenderades i sängen och på biografen. Den här gången gick ingenting fel och vi fick sett New Moon. Jag säger bara, har ni inte sett den ännu - se den! Det är utan tvekan den bästa film jag sett och jag satt och grät igenom större delen av den. När vi kom hem började vi se den ännu en gång, via internet. Slutade dock med att vi stängde av och låg och pratade nästan hela natten istället, vilket i sin tur resulterade i att vi försov oss imorse. Så himla typiskt oss.


Langar några videos Zara filmade i fredags, då vi var påväg hem på natten.
Jag är medveten om att vi verkar sjukt konstiga, men vi var väl inte riktigt i vårat bästa tillstånd.

 

Jag känner att det här med att blogga kanske inte riktigt är min grej trots allt. Jag är inne och kollar bloggen varje dag, men jag har trots det ingenting att skriva. Att rabbla saker jag gör under dagarna lockar mig inte, och inte heller att enbart berätta om mina känslor. Jag älskar att skriva, men har märkt att jag blir lite spärrad när jag gör det offentligt. Jag tänker alldeles för mycket på vad folk ska tycka och på hur saker och ting ser ut utåt. Egentligen kanske det är bäst att jag håller mig till att skriva i min privata blogg istället, i fortsättningen också? Jag vet inte.

Nu hade jag iallafall tänkt sova, med ipoden som sällskap.

Det här gör mig glad.
(Ljud från min video.)

Satt och tittade på programmet "Mamma till en mördare" som började idag, och halkade in på väldigt många olika tankebanor. Jag beundrar kvinnans, mamman som det handlade om, otroliga styrka och mod. Inte nog med att hennes son tagit livet av någon annan - han hade mördat sin egen bror, sin mammas andre son. Hur hanterar man något sådant? Jag skäms över mig själv och mina egna problem, när jag inser att det finns människor som faktiskt klarar av att gå vidare efter en sådan tragedi. Hur finner man orken till något sådant? Hur hittar man ljuset igen?

Jag skulle kunna sitta och diskutera det här i evigheter,
men känner att jag varken har orken eller viljan för det just nu.

Vad tycker ni?
Kan man älska sin son/dotter trots att denne tagit livet av sitt eget syskon?

Fick för ett par dagar sedan reda på att Bill varit med om en bilolycka. Mitt hjärta stannade när jag såg rubriken, men efter att ha läst igenom artikeln noggrannt och kommit fram till att ingen kom till skada kunde jag andas normalt igen. Det hela skedde påväg till MTV music awards förra veckan, då Bill fick en sladd, efter att ha behövt väja för en annan bil, och körde in i mitten- och sidoräcket. Det fanns en bild med i artikeln som vissade hur räcket såg ut efteråt, och precis som han själv, och även Jost säger måste han haft en väldig tur som klarade sig undan utan skador.

 

cencur är verkligen nödvändigt på den här bilden

Ligger i sängen och lyssnar på Knappen och Hakim. Dom gör verkligen mina mornar. Egentligen borde jag gå upp nu, med tanke på att jag måste gå till tåget om 40 minuter. Kommer sluta med att jag varken hinner eller orkar göra mig i ordning, som vanligt. Är så sjukt trött och har stor lust att strunta i att gå till skolan och somna om. Men känns lite onödigt då jag snart haft full närvaro i två veckor. Duktigt!

 

 

Sitter just nu och tittar efter billiga flygresor och försöker få ett hum om ungefär vad allting kommer kosta. Jag och Zara ska nämligen åka och se Tokio Hotel antingen en eller två gånger till nästa år, efter Danmarks- och Sverigekonserterna. Just nu ser allting ut att bli väldigt dyrt, men får hålla tummarna för att vi hittar någonting bra så att allting ordnar sig. Visserligen har priset ingen stor talan när det gäller något sådant här, men ju billigare desto bättre.

På tal om resor, det finns verkligen ingenting (förutom döden) som skrämmer mig lika mycket som tanken på att sitta i ett flygplan. Speciellt inte efter resan hem från Grekland. Egentligen borde det vara tvärtom i och med att allting faktiskt gick bra, men ju mer jag tänker på att flyga desto värre intalar jag mig själv att det är. Förmodar att rädslan på något sätt kommit i samband med panik- och dödsångesten, då jag tidigare aldrig varit flygrädd. Nu räcker det med att jag läser någonting om flygplan eller tänker på känslan av att sitta i ett, för att jag ska bli panikfylld. Förstår inte hur jag ska klara av att flyga överhuvudtaget igen och kommer nog inte inse vad jag gett mig in på förrän jag väl sitter där.

David Bowie - Life on Mars

3 Doors Down - When I'm Gone

Tokio Hotel - Zoom

Paramore - Ignorance

Elvis Presley - In the Ghetto

 

Klicka på låtarna för att lyssna på dom.

 

Och då var det torsdag och snart dags för helg igen. Veckorna går skrämmande fort. Kom hem för ett tag sen efter att ha haft två chill lektioner i skolan och tagit en fika med pappa i stan. Vi pratade igenom saker och ting och kom av någon anledning in på ridning. Kom bland annat fram till att jag ska börja rida igen. Det har jag haft i tankarna ett bra tag, men nu tänker jag ta tag i det på riktigt och faktiskt försöka hitta någon ny häst att rida och sköta om. Saknar det så otroligt mycket.

När jag förresten ändå är på gång med ett inlägg här känner jag mig tvungen att klaga på någonting jag stör mig så oerhört mycket på. Tänker inte kalla det dagens diss eller liknande, då jag tycker att hissar/dissar har blivit så otroligt mainstream i bloggvärlden, men irriterande är det iallafall. VARFÖR envisas alla människor som åker pendeltåg/spårvagn med att ställa sig och trängas vid dörren typ ett år innan tåget/vagnen rullar in på stationen? Jag förstår inte vitsen, och det är så otroligt irriterande. Samma gäller när dörrarna öppnas och man kan gå på tåget, folk slänger sig ju på och trängs som om det vore någon bra konsert vi stod i kö till. Nej usch, chilla människor!

Well, nu ska jag sluta klaga och ta och plugga ett par timmar innan det är dags för EMA. Ser fram emot Tokio Hotel's framträdande med World behind my wall, samtidigt som det kommer smärta lite att se det i och med att jag skulle varit där egentligen.

Sitter just nu i skolan och har studiehandledning. De pratar om vaccin, utvecklingssamtal och lappar jag inte har någon aning om ifall jag fått eller inte. Orkar varken lyssna eller hänga med, så jag roar mig med photobooth istället. Dagen har annars varit ganska chill. Fick MVG på svenskauppsatsen vilket höjde mitt humör lite granna, men tanken på att jag måste plugga matte tills jag spyr efter att jag kommit hem idag dödar mig lite smått. Får även reda på att vi har ytterligare ett par prov den här och nästa vecka. Förstår inte hur jag ska hinna med allting. Usch, nog med prat om skolan. Sitter och tittar på videos från sommaren och saknar det så att jag tror jag blir galen. Det här sommarlovet var utan tvekan ett av de bästa någonsin och jag vill bara uppleva allting om och om igen. Tidsmaskin någon?

Det finns nästan ingenting som skrämmer mig så mycket som framtiden. Satt och pratade med My en hel del om det igår och ju mer jag tänker på det desto mer skrämmer tanken mig. Vi har, enda sedan vi lärde känna varandra, haft stora planer om vad vi ska göra när vi gått ur skolan. Vi skulle flytta till Tyskland tillsammans där vi skulle skaffa lägenhet och extrajobb tills vi kommit på vad vi ville göra med våra liv. Sedan skulle allting flyta på helt utan komplikationer. Riktigt så naiv är jag inte längre, och tanken på att det inte är så långt kvar tills jag faktiskt går ur skolan på riktigt är skrämmande. Jag har inga framtidsambitioner överhuvudtaget och jag vill verkligen inte växa upp. Jag lever ständigt i det förflutna och just nu känner jag hur tiden bara rinner ifrån mig.

Imorgon börjar skolan igen, vilket innebär att jag kommer vara tvungen att plocka fram någon slags styrka jag vet att jag inte har. Jag skulle behöva ett stopp i tiden för att bara andas och reda ut mina egna tankar.

Om någon lyckas uppfinna någonting som kan få tiden att stanna så säg till, för jag är rädd.