Ihr werdet für mich immer Heilig sein. Grattis till 21 år och kvällens Rockbjörnar.

På vägen tillbaka till arenan från hotellet gick det lite bättre att hitta, med tanke på att vi gjort det en gång tidigare. När vi satt på tunnelbanan klev ett gäng med snubbar på och ställde sig och spelade musik på hög volym. (Spelade med instrumet, inte med högtalare.) Vi visste inte riktigt hur vi skulle reagera, medans italienarna som var vana inte rörde en min. Förutom det hände ingenting intressant på tillbakavägen.

När vi kom tillbaka till arenan tittade vi om vi hade missat någonting, vilket vi inte hade. Vi träffade även vi på Liviana och Stephanie och satte oss en stund och snackade med dem. Trevligt! I och med att det var sol och hyfsat varmt ute kände jag och Johanna för att lägga oss ute på gräsmattan i solen och lyssna på musik, vilket vi även gjorde. Vi tog vårat pick och pack, plockade fram våra Sverigeflaggor och lade oss till rätta i gräset. Så sjukt, underbart mysigt. Det var lagom varmt, vårsolen värmde ansiktet och vi låg och lyssnade på musik och slumrade. Detta är ett plus med ett kösystem bestående av upprop - man kan spendera tiden emellan på sitt eget sätt och verkligen njuta av att vara där på ett annat sätt.

Vi låg och halvsov enda tills det var dags för det andra uppropet, som skulle hållas vid en stor trappa på sidan av arenan. Alla som hade könummer samlades och de som höll i systemet ropade upp namnen en efter en. Med tanke på att det var flera hundra i kön vid den här tiden tog det hela ett bra tag, men på något sätt var det ganska mysigt. Italienare är så otroligt trevliga och annorlunda mot varandra gentemot svenskar. Alla skrattade tillsammans och det var sjukt komiskt att höra hur de uttalade namnen på dem som inte kom från Italien. Under uppropet fick vi även besked om hur kvällen skulle gå till, vilket hade varit ganska ovisst tidigare. Det skulle spelas en fotbollsmatch i arenan under kvällen, och för att undvika bråk och liknande, ville polisen inte att vi skulle vara på plats då. Därför bestämdes en tid då alla skulle vara tillbaka, då vi skulle bli indelade i grupper efter nummer och därefter placerade i den riktiga kön utanför ingångarna.

Då allting var klart begav jag och Johanna oss tillbaka till våran mysiga plats på gräsmattan. Eftersom vi hade ett par timmar fria funderade vi ett tag på att dra in till staden och äta på någon typisk Italiensk resturang eller liknande, men efter en stunds velande bestämde vi oss för att skita i det. Varför minns jag inte, men vi tyckte väl att det var smidigast att stanna på plats ifall det skulle bli några ändringar eller så. Vi lade oss tillrätta i gräset igen och fick även sällskap av Liviana, Stephanie, Hanna och Rebecka. Tiden efter det spenderade vi genom att lyssna på musik, prata och passa väskor åt dem andra.



Både jag och Johanna var så otroligt glada och peppade inför morgondagen, och att befinna sig i ett ljummet Italien i väntan på Tokio Hotel symboliserar så mycket lycka. Någon gång under alla de timmar vi spenderade på gräsmattan bestämde vi oss för att ta en runda med kameran och utforska området lite mer. Det var solnedgång och helt äckligt vackert. Av en slump hamnade vi vid en trappa, där vi, bland annat, gjorde ett försök till att ta hoppbilder. Vi failade ganska rejält, men inte deppade vi för det. Istället gick vi iväg ytterligare en bit och fastnade vid en annan trappa som låg lite mer avskilt. Vi tog tillfället i akt och lockade fram våran "barnsliga" sida, samtidigt som vi försökte fånga den vackra solnedgången och våran lycka på bild. Det gick lite sisådär, men av någon anledning tycker jag om kommande bilder otroligt mycket. Mest för att jag vet hur jag kände mig då dem togs. En av de finaste och mest minnesvärda stunderna på hela resan.







Efter att dem här bilderna togs blev minneskortet på min systemkamera fullt, dumt nog. Därför togs nästan inga fler bilder den här dagen. Tog några få med min digitalkamera, men med tanke på att jag skulle ha den på konserten dagen efter ville jag inte fylla det minneskortet också. Vi drog tillbaka till våra väskor efter det här och lämnade kameran samt hämtade min ipod istället, som vi tänkte filma runt lite med. Vi gick på en liten upptäcktsfärd runt arenan och upptäckte bland annat vart "Ticket Office" och ingångarna låg. Därefter gick vi lite längre bort från arenan och fann en äng där vi slog oss ned. Det var, som sagt, solnedgång och ljummet ute så vi satt där ett tag och pratade och hade det mysigt. Vi fick även någon slags glädjeflipp och sprang runt samtidigt om vi filmade. (Kommer en video med klipp längre ned.)

På vägen tillbaka till arenan träffade vi på några gubbar som blev exalterade över att vi var från Sverige. Gött! I och med att solen hade gått ned hade det börjat bli lite kyligt i luften, så det dröjde inte länge förrän vi gick in i "Gallerian" istället för att sitta där ute. Vi satte oss på golvet (varenda liten sittplats var upptagen) och halvsov, tills vi var tvungna att gå ut igen för att organisera kön. Trodde vi. När vi kom ut var i stort sätt alla som köade redan på plats och vi fick besked om att ingen visste hur lång tid det skulle ta innan kön kunde fixas i ordning. Vi trodde att det skulle gå hyfsat fort, och blev förvånade när timmarna bara flöt på. För att fördriva tid stod jag, Johanna, Stephanie och Liviana bland annat och pratade med ett par fulla italienska föräldrar som tyckte vi var "häftiga" som åkt enda från Sverige för konserten. Vi stod även och trallade och sjöng på fula svenska barnlåtar. Allt för att få tiden att gå.

Efter ett tag blev det otroligt kallt att stå ute i kylan och bara vänta, så vi upptäckte att det fanns en dörr som var öppen, där vi gick in och satte oss. ("Gallerian" hade stängt vid den här tiden.) Det var stora spegeldörrar ut, så vi kunde fortfarande hålla koll på vad som skedde utanför. Både hos mig och Johanna började hungern göra sig påmind, så vi sprang iväg och köpte Pizza och Pommesfrites. Väldigt gott faktiskt, med tanke på att vi inte hade ätit på hela dagen. Trots att vi satt inomhus började kylan tränga sig in och man började frysa igen. Vi lade oss ned under våra flaggor och den lilla filten vi hade med oss, för att försöka slumra lite och behålla värmen. Det gick sådär. Fler och fler fans såg att vi satt inomhus och kom, även dem, in genom dörren. Till slut fick vi inte vara kvar där inne heller. Då var det bara att ge sig ut i kylan igen.

Det var både fans som låg och sov på marken och fans som stod/satt och pratade. Jag och Johanna var båda sjukt trötta, men vi vågade inte somna ifall det skulle bli dags att förflytta och organisera kön. Trots detta lade vi oss i gräset, tätt ihop under våra flaggor, en stund senare. Med tanke på våran trötthet låg vi och pratade om och diskuterade saker man kanske inte hade gjort annars. Sjukt kul nu i efterhand. Om någon hört det vi låg och pratade om skulle vi förmodligen bli inspärrade på psykhem eller liknande.

Vi låg på marken tills det, äntligen, var dags för att organisera kön på riktigt. Alla (vilket var en jävla massa!) samlades utanför "Ticket Office" där man skulle ropas upp en efter en och placeras i små grupper, som sedan skulle bli förflyttade till kön. Det hade satts upp kravallstaket och allting var faktiskt förvånansvärt väl organiserat. I och med att jag och Johanna hade såpass "höga" nummer tog det ett tag tills vi blev uppropade. Under den här tiden fick vi även reda på att en hel del fans som varit på konserten i Rom hade tänkt att komma med stora bussar på natten och förstöra vårat kösystem. Detta gjorde att många blev väldigt upprörda och arga.

Så fort jag och Johanna hamnat på plats i kön försökte vi lägga oss till rätta så bra och skönt vi kunde. Allt för att få så mycket värme under natten som möjligt. Vi hade bara en sovsäck med oss, som vi båda skulle försöka trycka ned oss i. Detta visade sig gå lite halvt åt helvete, så vad vi inte visste då vi låg och försökte somna var att natten skulle bli outhärdlig..

Fortsättning i nästa inlägg.

Okej. Ungefär tre år försent kommer här en fortsättning på uppdateringen om Milano. Det var nu över fyra månader sedan vi var där och både mitt och Johanna's minne har börjat svika lite grann, men för våran egen skull bestämde vi oss för att skriva om det iallafall. Jag vet hur mycket man uppskattar det i framtiden, när man glömt bort ännu mer. Under dagen vi skrivit om nu hände dock alldeles för mycket för att publicera allt i ett inlägg, så vi delar upp dagen i två olika delar. För Johanna's version och lite annorlunda bilder kan ni klicka HÄR och för att läsa min är det bara att scrolla ned. Enjoy!

Jag är medveten om att jag och Johanna låter helt dumma i huvudet när man läser om det såhär, men det är sådana vi blir tillsammans. Dumma i huvudet och allmänt pantade. Men det är härligt det också!

---

Då vi blivit väckta av vakterna på flygplatsen var det ännu en liten stund kvar tills våran buss in till stan skulle gå. Vi bestämde oss därför för att köpa någonting litet till frukost, trots att klockan inte var mer än ungefär fyra på morgonen/natten. Det fick bli en varm macka att dela på. Vi slog oss ned för att äta och jag minns hur uppspelt jag var över att jag faktiskt var där. Det var så otroligt mysigt att befinna sig på en flygplats mitt i natten, utan någon egentlig koll på vad som komma skulle. Jag älskar det.

När bussen sedan kom var det bara jag och Johanna plus en person till som skulle med. Ganska förståeligt iochförsig med tanke på hur lite klockan var. Vi slog oss ned längst fram i bussen och satt och försökte sjunga med till de italienska sångerna som spelades på radion. Upptäckte en liten stund senare att chauffören satt och skrattade åt oss, där vi satt och improviserade fram ord som vi tyckte lät som italienska. När det gått ungefär en timma och vi trodde att vi skulle vara framme började vi skrämma upp varandra. Vi tyckte inte att vi kände igen vägen som bussen åkte och trodde därför att de skulle kidnappa oss eller liknande. Haha, ganska typiskt mig och Johanna.

När vi kom fram till centralstationen började åter igen problemet med att ta sig till arenan. Vi virrade runt där inne ett bra tag (det är svårt att föreställa sig hur sjukt stor stationen var!) och försökte även den här gången få hjälp genom att fråga förbipasserande. Ingen förstod. Inte ens ett par poliser vi försökte prata med. Till slut gick vi in på något tåg/informationställe, där ett par gubbar talade om för oss var tunnelbanan låg. Ett steg på vägen! Till en början förstod vi inte hur man kom ned till spåren, men när vi klurat ut det hade vi en stund att slå ihjäl, då tunnelbanan inte öppnade förrän lite senare. Vi gick ut och fotade för att fördriva tid. Det var ljummet ute och vi var påväg till en arena där vi dagen efter skulle se Tokio Hotel = Jag var lycklig! När vi kände oss klara på den punkten gick vi in i centralen igen där vi satte oss på en bänk och käkade chokladboll och beundrade den enorma byggnaden, tills tunnelbanan öppnade.



När tunnelbanan öppnat förstod vi inte hur man betalade till en början, så vi funderade på att planka i och med att det inte fanns några personer att fråga som kunde engelska. Dock ångrade vi oss då vi såg ett par snubbar som tog sig förbi spärrarna utan att betala, som sedan blev jagade av någon biljettkontrollant. Man köpte biljetter ur någon konstig automat, och till slut insåg vi att man kunde ändra språk till engelska och förstod därför hur vi skulle skaffa biljetter. För att komma till arenan skulle vi ta tunnelbanan till Famagosta, där vi sedan skulle byta till buss. Och allting gick relativt enkelt från och med att vi kommit på tunnelbanan. Jag var orolig att vi skulle missa att hoppa av, men det gick galant och bussen gick nästan direkt då vi kommit av. Svettiga och anfådda kom vi på bussen, där vi fick hjälp av några snubbar så att vi hoppade av på rätt hållplats, då de inte ropade upp någonting i högtalarna.

När vi klev av bussen och såg arenan ett par hundra meter framför oss kände vi ingenting annat än lättnad. Vi lyckades ta oss dit, trots problem med vägbeskrivning, biljetter och beslutsångest. Vi frågade ett par tjejer vi stötte på om de visste vart kön till konserten var, och de hänvisade oss till en gräsmatta en bit därifrån. Där satt ett par fans och då vi kom trodde de att vi var tyskar, av någon anledning. Vi började iallafall att prata med ett par av dem och de var faktiskt väldigt trevliga. En stund senare begav vi oss ned till själva arenan där vi skaffade oss könummer. Nummer 263 och 264 fick vi, vilket är sjukt mycket högre än vad jag haft på tidigare konserter, men det visade sig inte spela någon större roll i slutändan. 



Arenan satt ihop med en mindre "galleria", innehållande några få matställen, en liten butik och toaletter. Det var väldigt bekvämt, då de flesta som köade befann sig där inne mellan alla köupprop. Någonstans kort efter att vi fått våra nummer öppnade gallerian och vi gick in och satte oss vid ett bord, där jag slumrade med huvudet mot bordet ett tag. Den här dagen hade vi bokat hotell (dumt nog?) och behövde därför åka ifrån kön en snabbis för att kunna checka in. Vi pratade med en av tjejerna som höll i kösystemet och blev rådda att åka iväg så snart vi kunde. De hjälpte oss även med vägbeskrivning (vilket slutade med att helt bord satt och diskuterade hej vilt om vilka linjer vi skulle åka och hur vi skulle ta oss fram), och det visade sig att det var väldigt krångligt att ta sig till hotellet från arenan. Vi behövde åka buss, byta till tunnelbana och därefter byta till tåg. Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån igen. Resan gick förvånansvärt bra, efter lite hjälp från en otroligt hjälpsam och trevlig kvinna. Vi förstod inte hur man skulle betala på tåget (Jag vet, vi låter som efterblivna idioter som inte fattar någonting när man läser det här. Ha överseende!) så vi såg ingen annan lösning än att planka.



Efter att vi kommit fram till området där hotellet skulle ligga velade vi självklart runt ett tag där också, innan vi insåg att det låg precis vid trappan där vi kommit upp från början. Smart! Det var för tidigt för att checka in, så vi bestämde oss för att strosa runt ett tag i solen. Hotellet låg i ett typiskt italienskt område. Fina, gamla lägenheter täckta av växter och smala gator. Så otroligt mysigt! Vi försökte hitta ett internetcafé utan framgång, och bestämde oss därefter för att försöka hitta en mataffär, vilket var lättare sagt än gjort. Vi såg ingen affär så långt ögat kunde nå, och enligt personer vi frågade så var inte mataffärerna öppet på helgerna. Dock visade det sig att de hade fel, för till slut hittade vi en affär och glädjen var på topp.



Besöket i affären började med att Johanna gjorde bort sig genom att lite kaxigt visa att hon visst förstod hur man skulle använda italienska kundvagnar/korgar och sedan bli utskrattad av en man då hon failade. Lite komiskt sådär! Vi tänkte köpa någonting att äta till middag samt frukost till dagen därpå, eftersom vi skulle sova utanför arenan. Det visade sig bli lite svårare än vi tänkt från början. Affären innehöll nog inte ett gram av någonting nyttigt. Det fanns onyttigt bröd och söta saker så långt ögat kunde nå. Till slut mådde man illa av att titta sig omkring. Det slutade med att vi kom därifrån med vatten, Nutella och bröd. På vägen från affären tillbaka till hotellet slog vi oss ned i en park och satt och åt goda baugetter med Nutella i solen. Den stunden skulle jag ge mycket för att få tillbaka! Det var vindstilla, lagom varmt och vi njöt av att bara vara där samt över vad morgondagen skulle föra med sig.

 

Jag har verkligen ingenting att skriva. Söker igenom min hjärna gång på gång för att förhoppningsvis finna någon liten idé om vad man kan publicera, men nope. Det är helt tomt! Jag tror att min fantasi har tagit sig semester, tillsammans med mitt liv. För det är ungefär lika dött det. Illa. Dock kommer den (jävligt sena!) uppdateringen om Milano i helgen. Om inte jag och Johanna lyckas skjuta upp det ännu mera.

Kom även på häromdagen att jag glömt svara på en fråga jag fick för ett tag sedan. Någon undrade var jag får tag på alla bilder på Tokio Hotel. Och svaret är väl att jag hittar bilderna på bloggar och hemsidor mestadels. Håller man koll på var de befinner sig för stunden hela tiden, så är det inte svårt överhuvudtaget att få tag på nya bilder så snart de kommer ut. Vissa av de bilder jag lagt upp i bloggen är även mina egenfotade, men de märker jag alltid med © och mitt namn, så det är väl ganska uppenbart.



Det är lite tråkigt att det inte kommit några bättre bilder på tvillingarna från igår. Jag skulle gärna vilja se en tydligare bild på Bill's piercingar. Tycker att det ser bra ut, det lilla man sett. Men vad hade man förväntat sig? Bills perfektion börjar bli lite skrattretande. (Saknar Tokio Hotel som en jävla idiot, förresten!)

Ägnat senaste stunden åt att lyssna igenom de snuttar som släppts av låtarna från livecdn. Jag ska inte ljuga och säga att det inte gjorde ont, för det kändes ungefär som att någon slet tag i mina lungor och vred om de ett halvt varv. Så svårt fick jag att andas. Det är inte förrän man hör/ser någonting sådant som man inser hur mycket man faktiskt saknar och behöver det där. Jag behöver dom. Nu. Alldeles för mycket.

För övrigt har jag haft ett par mysiga dagar här på landet. Midsommarafton firades tillsammans med Marcus, Hanna, Kia, Krischan, Christopher, Britta och mamma. Vi spelade kubb, åt tårta och hade trevligt. Dagen idag har jag spenderat till största delen med Oskar, Christopher och Sofia. Även med morbror plus familj tidigare på dagen. Vi har spelat fotboll, kubb och badat konstant. Sjukt härligt! Jag kommer att vara kvar här på landet tills dagen innan jag drar till Hultan, dvs den sjätte juli. Ska dock försöka lägga upp lite mer bilder, så att min blogg kanske blir lite roligare iallafall, med tanke på bristen på vettiga inlägg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ligger i sängen och knaprar chips (ångest!) och tittar på "Den rätte för Rosing". Har redan sett alla avsnitt när de visades på tv, men fick för mig att jag skulle titta på de igen. Trevligt! Nåväl, meningen med det här inlägget var att påpeka att det idag är tre år sedan jag träffade Tokio Hotel för andra gången utanför Grand Hotel. Om jag ska vara ärlig har jag fortfarande otroligt svårt att inse att jag varit med om det på riktigt. Det var så nära, det var så intimt. Och framförallt - det var så äkta! Det gör ont att inse hur lång tid det har gått och hur mycket saker och ting har förändrats. / Stuck in the memory of your presence..

 

 

Här ovanför har vi ett bra exempel på varför jag valt att ge mitt liv åt dessa personer.

 

 

Tänkte egentligen inte uppdatera detaljerat överhuvudtaget om Milano, men i och med att det är så otroligt kul att ha det för mig själv längre fram, så bestämde jag mig för att göra det trots allt. Jag varnar er redan här och nu för att det här inlägget kommer bli otroligt långt, men jag tvingar er som vanligt inte att läsa.

---

(Hoppar över att skriva om dagen innan vi åkte, då Johanna kom till mig. Fixade då mitt provisoriska pass och fick lugnande utskrivet för att klara av flygresan.)

Jag och Johanna vaknade upp halvtidigt till ett blåsigt Lerum. Jag blev lite orolig i och med att vi skulle flyga, men försökte låta bli att tänka på det. Var samtidigt väldigt upprymd eftersom att det faktiskt skulle bli av på riktigt den här gången. Vi käkade frukost och fixade den sista packningen innan det var dags att bege oss iväg till flygplatsen. På vägen stannade vi och köpte ett par Sverigeflaggor. Två stora att ha "runt" oss och en lite mindre att ha inne på konserten. Väl framme på flygplatsen blev jag lite chockad över hur det såg ut. Senast jag var där var när jag skulle flyga till Frankfurt 2007, och jag hade verkligen en klar bild framför mig över hur det såg ut. Men mitt minne hade tydligen lurat mig där. Så det kan gå!

Jag började få ångest över flygningen så fort vi klev in genom dörrarna, men precis som tidigare på morgonen försökte jag bortse från det för att förhoppningsvis slippa panik. Vi fick gå igenom säkerhetskontrollen ganska direkt och efter det tittade vi lite i den extremt lilla taxfreen och slog oss ned för att vänta. Vi var väldigt tidiga, så vi hade ett par timmar på oss innan vårat flyg skulle gå, men de flöt på otroligt fort. Vi hade betalat extra för att få gå på planet tidigare, eftersom jag var orolig över att vi inte skulle få plats bredvid varandra annars. När vi gått ombord och slagit oss ned började jag få panik, trots den lugnande tabletten jag tagit en timma tidigare. Jag var verkligen nära på att kliva av planet, trots att jag aldrig skulle låtit mig själv göra det. Som tur var lyfte vi ganska direkt, så jag slapp sitta och vänta länge där inne på lyftet. Jag märkte då att tabletten verkat otroligt mycket, utan att jag märkt det, för allting gick förvånansvärt bra. Visst, jag var rädd, men kände absolut inte samma ångest- och panikkänslor som jag gjort senast jag flög samt hemma när jag föreställt mig det. Jag kunde till och med slappna av uppe i luften, och vi peppade med musik och fotade. Flygningen gick otroligt fort och vad som kändes som en kort stund senare var det dags att landa i Milano. Landningen var hemskare än lyftet, men jag överlevde trots allt. Känslan och lättnaden man känner när flygplanet tar i marken är sjuk.







Jag var så otroligt lycklig när jag klev av flygplanet. Dels för att jag klarat av flygningen, vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra, och dels för att jag var där. Det första både jag och Johanna lade märke till när den Italienska luften slog emot oss var hur varmt det var. Det var över 20 grader och solnedgång. Så otroligt vackert! Vi, och framförallt Johanna som sprang runt och fotade med min systemkamera, måste sett ut som världens lyckligaste turister. Jag blev chockad över hur flygplatsen i Milano såg ut. Den såg inte ut som en flygplats på något sätt, utan snarare något slags köpcenter eller liknande.



Vi hade inget hotell bokat för den här natten, utan hade planerat att sova på flygplatsen, men eftersom vi var så upprymda och peppade bestämde vi oss för att försöka ta oss till arenan den här kvällen och skaffa könummer direkt, istället för att vänta till dagen efter. Så vi växlade våra svenska pengar till euro (vilket vi självklart hade glömt göra hemma i Sverige) och blev då lurade på ca tusen kronor. Lite mindre kul. Vi fick halvt om halvt panik, men köpte trots det biljetter till bussen som skulle ta oss in till staden. Vi hann med en buss som gick ganska direkt, och ungefär en timma senare var vi framme vid centralstationen. Den var enorm! Vi hade tagit reda på innan hur man skulle ta sig till arenan, men när vi väl var där förstod vi ingenting. Vi hade ingen aning om vart tunnelbanan gick ifrån, hur man skulle betala eller vart allting låg. Och inte heller fanns det någon att fråga. Vi virrade omkring ett bra tag och de personer vi försökte få hjälp av pratade bara italienska med oss. Vi hade heller ingen aning om vart vi skulle sova eftersom det var dyrt att ta sig till och från flygplatsen. Allting kändes bara lagom kaotiskt.



Vi gick in på de två Mc Donalds som låg i närheten och frågade om de visste någonting som hade öppet dygnet runt där man kunde spendera natten, men ingen visste någonting. Så vi såg inget annat val än att, trots att det var dyrt, bege oss tillbaka till flygplatsen för att sova. Vi kunde ju inte virra runt på stan hela natten. Vi träffade Stephanie och hennes mamma som landat i Milano en stund efter oss, och sedan drog vi tillbaka till bussen. Johanna försökte sig på att övertala chauffören att låta oss åka gratis, genom att berätta hur vi blivit lurade på pengar och inte hade någonstans att sova, men det gick ju lite mindre bra. Han förstod ingenting. Dock fick det lite framgång iallafall - vi fick åka båda två på en biljett!

Det kändes läskigt att sova mitt bland allt folk på flygplatsen, så vi bestämde oss för att sova på en toalett. Jag är medveten om att vi låter helt dumma i huvudet, men vi hade kul, så vad gör det? Vi hittade ett skötrum som inte verkade användas så mycket, som innehöll ett stort skötbord som såg hyfsat mjukt ut. Dumma i huvudet som vi är bestämde vi oss för att sova där, så vi gjorde oss hemmastadda. Lade ut en filt på skötbordet och lade oss sedan till rätta. Vi käkade även våran middag, som bestod varsin macka vi tagit med oss hemifrån. Det var i stort sätt omöjligt att sova! Man stördes av alla som gick på toaletten bredvid hela tiden + alla andra sorters ljud. Tror inte att jag fick någon sömn alls, men jag vilade iallafall. Runt tre - halv fyra eller någonting på morgonen/natten kom städerskan, så jag väckte Johanna och vi gick ut därifrån. Det hade blivit så tyst på flygplatsen, så vi var rädda att den skulle stängt eller någonting under tiden vi sov, så när vi klev ut från skötrummet fick vi en chock. Överallt, och då menar jag överallt, ligger folk och sover. Längs hela väggarna och på alla bänkar! Såg sjukt ut. Det var dock en stund kvar tills den tidiga bussen skulle gå, så vi lade oss tillrätta på golvet bland de andra och slumrade en stund tills vi blev väckta av vakterna.