Sitter här klädd för utgång och med smink och hår på topp. Dessvärre blev det ingenting utav utgången, så det känns lite onödigt såhär i efterhand. Men äsch, nu ska vi inte vara sådana. Sparar en massa pengar på att inte gå ut och slänga iväg hundralapp efter hundralapp på alkohol och har faktiskt haft en trevlig kväll iallafall. Jag och Christopher beställde hem hockeymatchen till datorn och drog till centrum och köpte pizza, pommes frites och choklad som vi avnjöt samtidigt som vi såg Frölunda spela oavgjort mot AIK efter en grym prestation. Hade egentligen som plan att dra in till stan och sätta oss på O'learys och checka matchen, men den planen sprack ju lika fort då de bestämt sig för att ha 20-årsgräns på lördagar. Så det kan gå.
Nu är frågan om jag ska vara mobbad och lägga mig i sängen med min choklad och glo på danska Paradise Hotel eller om jag ska samla tillräckligt med ork för att sätta mig på tåget och åka till Alex. Tough question.

Låtarna nedanför är dock allt som behövs ikväll:

Denna bistra uppsyn och ett yttre som skriker styrka. Frågande blickar och hårda till svars. Trots att bröstkorgen värker av det hårda bultandet från det som en gång kallats hjärta fortsätter hon gå. Går tills hon springer, springer tills hon stupar. Hon måste bort. Bort från sig själv, bort från vad som är. Spillror av vad som en gång var täcker marken under hennes fötter och får henne att falla. Igen och igen och igen.
Lite mindre för varje gång reser hon sig upp, för hon har ju inte ont, hon är inte trasig.
Hon är mer hel än vad hon någonsin varit, och de som tror någonting annat har fel. Så jävla fel.

/ Lurar hon de tillräckligt länge kanske hon till slut börjar tro på det själv. /

We all have our horrors and our demons to fight. But how can I win when I'm paralyzed?
They crawl up on my bed, wrap their fingers round my throat. Is this what I get for the choices that I made? Save me from the ones that haunt me in the night. I can't live with myself, so stay with me tonight.

---

Sitter och väntar på att klockan ska slå 20.00 så att jag kan slå mig ned framför teven och bevittna kanske årets pinsammaste program - Sol, fest & oroliga föräldrar. Det är inte själva grejen att ungdomarna super och gör bort sig som är pinsamt (det gör ju i stort sätt alla på ett eller annat plan) utan det faktum att allting är så fruktansvärt lame. Menmen, i brist på annat så. Har egentligen inte ett skit överhuvudtaget att skriva, men kände för att slänga upp ett inlägg ändå och trotsa det faktumet. Imorgon är det fredag. Om någon missat det, tänkte jag. Skönt skulle man ju kunna tycka, men har inga planer överhuvudtaget för helgen. Är extremt festsugen dock, så kanske drar ut imorgon eller på lördag. GÖTT! Tidigt på måndag morgon drar jag till Catherine i Uppsala också. Oerhört (!) trevligt med lite miljöombyte ska jag be att få tala om.

Värd att nämna innan jag avslutar: Igår tog Frölunda sin fjärde raka seger. Vi har nu 4 vinster på 4 spelade matcher och 12 poäng av 12 möjliga. Sådant gör ju vardagen lite roligare. Det går bra nu mannen!

Jag sov förvånansvärt bra första natten och vaknade inte när alarmet på mobilen ringde klockan halv sju morgonen därpå. Planen var att slänga på oss kläder, käka frukost och sedan röra oss mot ingången till scenerna för att vara säkra på att haffa en frontrow-plats vid Main Stage. Området skulle öppna först klockan 11.00, men redan när vi kom dit var det lite folk på plats. De flesta fans till 30 Seconds To Mars och/eller My Chemical Romance. Regnet stod som spön i backen och jag har aldrig varit gladare över valet att ha på mig en regnjacka. När klockan närmade sig 11.00 hade det samlats väldigt mycket folk utanför, mer än vad jag hade förväntat mig. Som tur var stod vi först vid en ingång och lyckades vara några av de allra första in på området. Dessvärre var avståndet mellan scen och ingång way longer than we had expected och jag kan säga att anledningen till att jag orkade springa hela vägen berodde till 99% på vilja och 1% ork.
Man var, i stort sätt, utmattad när man kom fram, men längst fram vid staketet kom vi iallafall. Såklart.

Runt klockan 12.00 klev det första bandet på scen - Architects. Jag har sett de live en gång tidigare och de är verkligen ett bra liveband. Denna gång hade jag dessutom lyssnat lite mer på dem än vad jag hade gjort första gången, vilket gjorde upplevelsen betydligt bättre. De körde på för fullt trots att klockan inte var mycket och regnet öste ned - thumbs up. Vissa låtar var det dock mer underhållande att stå och titta på Oli Sykes och company som stod vid sidan på scenen och trummade i luften och diggade med i låtarna.

Med tanke på att det var så många band som skulle spela var det inte länge man behövde stå och vänta mellan varje band. Cirka femton minuter dröjde innan band nummer två stod på scen - The Blackout. Hade inte lyssnat på de överhuvudtaget tidigare och deras musik ligger väl inte på min topplista över favoritmusik, men jag måste säga att de var riktigt underhållande att titta på samt mycket bättre live än på skiva. Publiken verkade dessutom tycka bra om dem med tanke på att det var allsång under majoriteten av deras låtar.

När The Blackout klivit av var det dags för New Found Glory att ta plats på scen. Lyssnade lite grann på dem när jag var liten, men det var ett bra tag sedan nu. Tycker att deras musik är en aning för lame, men det känns trevligt att kunna checka av de på live-listan. De gjorde ett bra framträdande, om än rätt anonymt. Minns ingenting särskilt från spelningen i stort sätt, vilket tyder på att det inte var någonting extraordinärt.







Efter New Found Glory var det äntligen dags för Bring Me The Horizon. Hade hunnit bli riktigt pepp inför deras spelning, så det var en sjukt härlig känsla att se de gå på scen. De hade bytt ut Alligator Blood och började återigen med It Never Ends och därefter följde en sjuk jävla spelning. Har sett de två gånger tidigare och har varje gång slagits av hur sjukt grymma de är live, men denna gång slog de tidigare med hästlängder. Det var helt galet. Oli var nere i publiken x antal gånger, Matt Kean crowdsurfade med gitarren och klättrade upp i "ljudanläggningen" och spelade, Jona klättrade upp på storbildsskärmen och hundratals människor crowdsurfade över våra huvuden. Man fick konstant leriga stövlar i ansiktet, stora lerklumpar som folk kastade i håret och tio liter regn över sig, men det är ju lite av charmen med festivaler.
Kortfattad sammanfattning om BMTH's agerande - they fucking killed it!







Mellan de olika banden stod jag och Rach och samlade ny ork (trycket var enormt där framme) och försökte äta lite av det vi hade med oss för att ha tillräckligt med energi även framåt kvällen då 30 Seconds To Mars och My Chemical Romance skulle spela. Samtidigt stod folk och kastade massa lera och skit. Hade stora lerklumpar i håret och överallt. Efter Bring Me The Horizon var det iallafall dags för Rise Against. Hade sett fram emot att se dem då jag lyssnar mycket på deras musik och jag blev inte speciellt besviken. De var riktigt bra live, om än lite tråkiga. De stod mycket still och hade inte så jättemycket kontakt med publiken. Dock hade Tim McIlrath ett extremt fint snack om upploppen som pågick i England. Thumbs up!

Sedan var det bara två band kvar innan det skulle vara dags för 30STM - Deftones och The Offspring. Deftones har jag inte lyssnat på och jag har heller inte särskilt mycket att skriva om spelningen. Min energi var inte på topp när de var på scen och jag stod, i stort sätt, bara och väntade på att de skulle kliva av igen. The Offspring, däremot, hade jag sett fram emot att se, vilket faktiskt blev lite utav en besvikelse. De var enormt tråkiga och sa nog ingenting till publiken överhuvudtaget under hela spelningen. Lite synd.



När The Offspring klivit av scen började de äntligen rigga för 30STM. Jag skriver ett eget inlägg om deras spelning senare, så hoppar därför direkt till det som hände efter den. Varken jag eller Rach stod kvar längst fram, av diverse anledningar, då det var dags för My Chemical Romance att spela. Istället stod vi lite längre bak på sidan och det funkade det också, trots att jag hellre hade sett att jag stod kvar där framme.

Innan de började spela var jag osäker på om jag skulle lyckas hålla tårarna i schack då de väl skulle börja, dels för att jag gråtit precis innan och dels för att det skulle framkalla så otroligt mycket minnen att se och höra de live igen, men jag klarade mig. Istället fylldes jag av en sån otrolig glädje över att se dem. Jag har sett de live två gånger innan (2006 och 2007) och jag blev så otroligt chockad över den förändring som skett hos bandet livemässigt sedan dess. Gerard ÄGDE scenen på ett fantastiskt sätt och hela bandet hade utvecklats extremt mycket. Dessutom hade även Gerard extremt fina snack emellan låtarna.

Spelningen var underbar - en perfekt blandning av nya och gamla låtar, livepremiär för S/C/A/R/E/C/R/O/W, stora ballonger, fyverkerier och glitter. Spelningen avslutades med att Brian May (Queen) kom in på scen och körde We Will Rock You och Welcome To The Black Parade tillsammans med bandet. Rätt coolt faktiskt.

"Last night at Reading was the greatest show of my life." - Gerard Way.
"It was a lifechanger. I woke up today and thought maybe I had dreamt it. It was that good." - Mikey Way.





(Jag råder er alla att söka på "My Chemical Romance Reading 2011" på youtube och titta på de videos som finns. Det känns som någonting som alla som tycker om/har tyckt om dem borde se.)

MCR var det sista bandet för dagen och när de klev av scen hade klockan redan hunnit bli närmare tolv. Varken jag eller Rach hade käkat middag, så vi drog till närmaste matställe och käkade. Vid det här laget mådde min kropp långt ifrån bra. Jag har aldrig tidigare haft så sjukt ont i höfterna och kroppen, och det tog emot extremt mycket vid varje steg man tog. Just därför gjorde vi inte särskilt mycket mer den här kvällen. Vi drog tillbaka till campingen och vårt tält och chillade där innan vi bestämde oss för att sova. Skönt som fan!

What's up i höstvädret? Här händer alldeles för lite må jag säga. Drömmer mig bort och önskar att jag hade obegränsat med pengar och ett spännande liv värt att dokumentera här. Men icke då. Jag söker jobb efter jobb efter jobb - utan framgång. Börjar tröttna, men alla trycker in i mitt huvud att allting löser sig i slutändan så länge man inte ger upp, så jag får väl försöka lita på de orden och fortsätta försöka...
Ska ju dock inte sticka under stolen med att det är svårt att få ångestklumpen i magen att försvinna när man inser att tiden rinner iväg samtidigt som man inte gör någonting vettigt överhuvudtaget utav sitt liv.

Tänkte dock langa ett fåtal löften inför kommande höst:

x Sluta äta onyttigt på vardagar och börja träna - varje dag. Har, som sagt, ändå ingenting annat för mig under dagarna, och gör jag detta kommer det iallafall förhoppningsvis någonting gott ur att vara arbetslös.
x Se till att ta tummen ur röven och få mina tatueringar (+ ny navelpiercing) gjorda. Åtminstone en utav dem.



(Nomineringarna till årets EMA släpptes idag och vilka är nominerade i hela tre kategorier om inte mitt älskade 30 Seconds To Mars. Best Alternative, Best World Stage och Biggest Fans. Gör mig en tjänst och släng in en liten röst (genom att klicka HÄR) på dem vettja. Det är dem mer än värda. )

Landade i London på förmiddagen dagen innan, men eftersom att vi inte gjorde någonting speciellt mer än att handla behövligheter (så som "mat" och alkohol) till festivalen väljer jag att hoppa över att skriva om det.

---

Klockan ett på torsdagen hoppade jag, Rach och x antal andra festivalbesökare på bussen från Victoria Station som skulle ta oss mot Reading och förhoppningsvis några av de bästa dagarna i våra liv. Folk började förtära alkohol redan på vägen dit och man märkte att folk var förväntansfulla och peppade. Resan gick mycket snabbare än beräknat och efter lite mer än en timma hoppade vi av bussen i Reading. Det var festivalbesökare överallt och längst bilvägen kryllade det av stånd som sålde allt ifrån sprit och öl till pizza.

Efter att ha fixat lite stuff som behövde fixas innan vi fick kliva in på festivalområdet var det dags att ta våra väskor, som vägde ton, och ställa oss i den överdrivet långa kön man var tvungen att stå i för att komma in. (Det kändes overkligt att mötas av den stora skylten som sade "Welcome to Reading Festival" och inte ens nu har jag insett att jag faktiskt varit där.) Det var kokhett ute, tusentals människor i en fet kö och extremt tunga väskor. Men vi överlevde. Tog en stund för oss att bestämma vart vi skulle slå upp vårt tält, men till slut valde vi en okej plats på första campingen med lagom avstånd till scenområdet. Gött. Hände inte särskilt mycket speciellt första dagen annars. Vi drog till Tesco och inhandlade lite käk och onyttigheter, utforskade området lite grann och chillade. Ville inte festa och supa oss fulla denna kväll som övriga besökare på grund av att vi skulle upp tidigt morgonen därpå och spendera hela dagen vid Main Stage. Istället tog vi det lugnt och njöt av det faktum att vi faktiskt äntligen var där. På riktigt.

Det var länge sedan någonting kändes lika gött som det kändes tidigare idag då jag kunde ta fram Frölunda-tröjan och halsduken från garderoben och veta att det inte finns någon som helst anledning att hänga bort dem igen de närmaste sju till åtta månaderna. Kändes ännu mer gött att hoppa av spårvagnen vid Scandinavium och mötas av hundratals andra röd- och grönklädda människor och veta att allting dragit igång igen. ÄNTLIGEN, efter ett halvårs gediget väntande och peppande.

På dagens schema stod mer än själva premiärmatchen. Bland annat skulle Niklas Andersson hyllas och Stefan Liv hedras. Stannade till utanför Scandinavium innan jag gick in och tittade på de blommor, ljus och brev som blivit ditlagda till minne av honom. Så fint. Och sorgligt. Och ännu finare och sorgligare blev det under den tysta minut som hölls innan pucken släpptes. 12044 människor släppte det de pratade om för stunden och lät tystnaden falla samtidigt som motståndarklacken hissade upp banderoller med texterna "Vi tänker på Lokomotiv" och "#1 Stefan - Du fattas oss alla".  Själva, i vår klack, hade vi en banderoll som sade "Stefan Liv - Vila i Frid." Aldrig tidigare har jag varit med om att det varit så knäpptyst i Scandinavium. Man skulle, bokstavligen, ha hört om någon tappade en knappnål i golvet. Mäktigt. En sådan liten, men fin gest.

Matchen i sig slutade 2-0 med vinst till oss, såklart. Hade varit pinsamt om det hade blivit något annat. Känns gött att vi börjar säsongen med tre poäng och visar vart skåpet ska stå. Nu är det bara att hålla tummarna för att det satte ribban för resten av säsongen. På torsdag är det bortamatch i Örnsköldsvik och sedan blir det ännu ett besök i Scandinavium på lördag för match mot Luleå. FYFAN VAD UNDERBART!





(Uppdateringen om Reading och London kommer så snart jag orkar skriva om det. Promise.)

Trots att tårarna inte slutar rinna och klumpen i magen växer sig större kan jag inte låta bli att läsa mer och mer om det som hänt. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och rädda honom. Honom och resterande. Regndroppar har fallit hela dagen. Jag tror att det är världens sätt att uttrycka sin sorg. Sorgen och smärtan över förlusten av 44 människoliv. Snälla, låt allting vara en dröm när vi vaknar upp imorgon.

Tack för allt du gjort för svensk ishockey Stefan. Redan saknad - men aldrig glömd. Vila i Frid och sov gott. ♥

Har befunnit mig på svensk mark sedan i fredags kväll, men har inte haft någon ork för uppdatering.
Jag saknar Reading alldeles för mycket för att veta vad och hur jag ska berätta om det.
Jag saknar 30 Seconds To Mars, så jävla mycket.
Jag saknar Panic! At The Disco, Enter Shikari, Bring Me The Horizon och alla andra fina jävla band.
Jag saknar leran. Jag saknar tältet. Jag saknar matbristen. Jag saknar friheten.
Jag saknar att vakna med vetskapen om att det enda man behöver bry sig om är vilka band man ska se.

Jag_saknar_allt och jag återkommer med uppdatering när jag pallar skriva om det.