Idag är en sådan dag då jag saknar allting lite extra. Känslan av att vara först i kön utanför en stor arena, att sitta och prata i timmar och grilla marshmallows med tälpinnar, att ligga nedbäddad i sovsäckar med stora jackor i ett litet tält och sjunga och att gå vilse och vandra i timtals i ett nattsvart Köpenhamn. Att gråta av nervositet och panik inför ett kaosartat insläpp, att stå med kravallstaket tryckt mot revbenen tre konserter i rad, att stå och hålla Zara i handen framför det finaste som finns, att slåss, rivas och sparkas för att behålla Gustavs vattenflaska och att uppnå total lycka för att sedan falla ihop på golvet av andnöd.

Idag är en sådan dag då jag kunna skulle återuppleva kylan, sömnbristen och tårarna tusen gånger om för endast en sekund till av det där. En sekund till av Tokio Hotel.