Med tanke på att jag fått ett flertal kommentarer där folk undrat vad jag menar med rubriken "vi har förlorat det finaste som finns" till bilderna på Tokio Hotel så tänkte jag att jag kunde svara på det. Det jag syftar på med rubriken är att vi, enligt mig, har förlorat det Tokio Hotel som en gång var.
Jag klarar knappt av att titta på gamla videos med dem eller lyssna på låtar från de gamla skivorna. Jag får så fruktansvärt ont. Ont i magen och i hjärtat. 2006 till 2008 var den finaste tiden någonsin, och ibland känns det som jag vant mig så mycket vid det nya att jag glömt bort det.
Tittar man på en video från den tiden eller lyssnar på en låt påminns man dock om allt som gått förlorat, att ingenting någonsin kommer bli som det var igen, och det är just det jag menar med rubriken.

(Ta inte detta som att jag inte tycker om Tokio Hotel längre,
för trots detta kommer dem alltid att vara det finaste som finns för mig.)