Jag gjorde nyss någonting jag inte gjort på väldigt, väldigt länge - tittade på gamla videos med Tokio Hotel. Jag halkade in på de akustiska låtarna från Paris år 2007 och någonting inom mig brast och påminde mig så innerligt om varför jag från början valde att ge mitt liv till de där fyra killarna från Magdeburg. Jag känner för att skrika ut all min kärlek och tacksamhet för att de finns på samma jordklot som jag och ger mig styrkan att andas när jag själv har tappat den. Under de fem år som de funnits vid min sida har jag alltid haft någonting att luta mig emot, någonting som tar emot mig då jag faller och en trygghet i den annars så stormiga tillvaron. Jag vågar inte ens tänka tanken på vart jag skulle vara idag utan deras närvaro.

Det spelar ingen roll vad som hänt eller vad som kommer att hända - för mig kommer Tokio Hotel alltid att vara heliga och någon gång, på något sätt, ska jag ge tillbaka allt det dem gett mig.