Ibland känns det som att jag glömt bort allt Tokio Hotel är och någonsin varit för mig. Som om jag vant mig så mycket vid deras närvaro att jag glömmer bort att inse och reflektera över allt vackert de medför.
Som om de vuxit fast inom mig och för länge sedan smällt in bland resterande känslor och innehåll.

Men sedan kommer de där stunderna då  allting spelas upp likt en film framför näthinnan.
All glädje, all smärta, alla skratt och alla tårar. Allting de skänkt mig, och fortfarande gör.
Då de tillfällena kommer får jag som svårast att andas. Det är som att luften slits ur mina lungor och vägrar fylla upp dem igen. Som om någonting tar ett järntag om mitt hjärta och vägrar släppa taget.

Det är vid dessa tillfällen jag inser hur liten jag fortfarande skulle vara utan dem. Hur stor del de alltid kommer att ha av mig och hur mycket de förändrat och påverkat, bara genom att finnas till.

Jag visste inte om, då jag lyssnade till tonerna av deras musik för första gången, att de skulle vända totalt uppochned på min värld. Slita sönder mig totalt, men samtidigt hela som ingenting annat. Jag visste inte heller om att de skulle komma och bli mina andetag. 

Tokio Hotel är allting som finns inom mig,
och än idag är jag osäker på hur jag skulle klara av att andas utan dem.