On Stage with 30 Seconds To Mars.


"Who wants to come on stage with 30 Seconds To Mars for Kings and Queens?"
Precis som alla andra började jag skrika och vifta och då Jared pekade på några omkring oss trodde jag att samma sak som hänt på tidigare konserter skulle ske igen - att han enbart skulle välja folk bredvid oss.

"Crazy, crazy, crazy. Come on, crazy. I mean the fucking craziest of all - you, yes!"

Jag tror att mitt hjärta stannade då Jared pekade rakt på mig med ett "you, yes" och då vakten började slita mig över staketet kändes det som att jag levde i en illusion av någonting som är för bra för att vara sant. När jag gick innanför staketet på väg mot scenen kändes det inte som att det var mina ben som bar mig. Det kändes som att någon annan styrde min kropp och att mitt huvud och min hjärna var någon annanstans. Jättekonstig känsla. Samma sak hände då jag väl kom upp på scen.

Jag har så otroligt många gånger försökt inbilla mig känslan av att stå på scen med ett av mina favoritband. Så otroligt många gånger har jag trott att jag vetat hur jag skulle reagera, hur det skulle kännas och hur det skulle vara. Men så fel jag hade. Inga ord i världen kommer kunna förklara vad som pågick i mitt huvud och i mitt inre, för jag vet inte ens själv. Det gick inte att tänka. Jag såg inte publiken, jag såg inte det som hände runt omkring. Jag märkte inte ens vad jag själv gjorde. Man blev bedövad.

Om det beror på chocken, glädjen eller en blandning av både och vet jag inte, men nu i efterhand minns jag ingenting av det jag gjorde på scen. Jag minns heller ingenting av låten i sig eller något av det Jared sa till oss eller publiken. Jag minns bara känslan. Känslan och små, små fragment av händelser. Kort sagt har jag fortfarande svårt att inse att det har hänt på riktigt. Säger som jag sagt tidigare - sådant händer andra, inte mig. Om jag kunde skulle jag skicka en liten ask innehållande den känsla man fylldes av då man stod på scen till alla, så att jag slapp ge mig på sådana här misslyckade försök till att beskriva den.

Då låten var slut, vilket kändes som ungefär tre år senare, gick jag och ställde mig vid Shannon en stund innan jag på skakiga ben klev av scenen och gick längst publiken tills jag kom bak. Min hjärna var nog inte riktigt vid medvetande då heller, för jag minns att det kändes som att jag befann mig i en egen liten bubbla på något helt annat ställe än var jag egentligen var. Jag ställde mig och tittade då 30STM klev av scen och sedan började jag virra runt för att försöka hitta Rach som jag tappat bort. Fann henne en stund därpå och samtidigt som arenan tändes upp igen insåg jag att en av de mest magiska kvällarna i mitt liv nått sitt slut.

"This is not reality. This is a dream."


Postat av: videoGirl

Åh, det är så coolt att de alltid tar fans upp på scen! Jag kan bara gissa hur det känns att stå där på scenen med dem och alla andra fansen =) Texten och videorna var fina! =)



Sv: Tack :)

2011-01-07 @ 10:21:51
URL: http://thepainoflove.devote.se
Postat av: sara

jag är lite avis :D

2011-01-18 @ 19:52:52
URL: http://germanottas.tumblr.com
Postat av: Johanna

Seriöst, fan va GALET. OVERKLIGT. MÄKTIGT



2011-01-19 @ 23:08:51
URL: http://folmer.blogg.se/
Postat av: Lovisa

Visst är det en upplevelse att komma upp på scen!! Hur underbart som helst! Jag hade turen att komma upp på scen när dom spelade på Pier Pressure. Kom nästan upp på scen i Stockholm också, Men hade turen att träffa Tomo innan spelningen och prata med honom! :)

2011-02-05 @ 13:03:49
URL: http://looviiisaa.blogg.se/

Anonyma frågor besvaras till 90% i en kommentar till samma inlägg som frågan ställts.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0