30 Seconds To Mars / Reading Festival 2011.



And if we can't find where we belong. We'll have to make it on our own. Face all the pain and take it on. Because the only hope for me is You.


Så fort The Offspring klivit av scen började det riggas för 30 Seconds To Mars. Den enorma triaden sattes på plats och scenen byggdes på med en liten "catwalk". Samtidigt som detta skedde spelades musikvideon till Hurricane på storbildsskärmarna. Redan här kände man hur stor spelning det här faktiskt var och hur fin och svårslagen den skulle bli. De vet verkligen hur man ska egga publiken och höja förväntningarna till max.

Runt utsatt tid släcktes scenen plötsligt ned och skriken tilltog samtidigt som Shannon tog plats vid trummorna. Vid det här laget hade jag absolut inte insett vad som komma skulle, så det blev lite utav en chock då Jared's röst tog över allting under de första tonerna av Escape. När han sedan åkte upp från golvet precis framför triaden slutade mitt hjärta slå för en stund. Jag var där. Det skulle hända. På riktigt.

Som senast var det A Beautiful Lie som fick dra igång det hela och precis som vanligt kändes det som att jag klev in i någon slags fantasivärld. Tid och allting runt omkring stannar upp och det ända som existerar och känns är det som händer på scenen. Ibland känns det nästan som att man behöver stanna upp och försäkra sig om att hjärtat fortfarande slår, trots att man konstant känner det hårda dunkandet i bröstkorgen.

Jämför man den här spelningen med den förra på Peace & Love var den förra absolut ingenting. Jared hade 100% mer energi och flög runt på scenen som en duracell-kanin på crack, skrek och peppade publiken och gjorde x antal besök nere hos oss vid kravallstaketet. Även resten utav bandet verkade otroligt peppade och uppe i varv. Inte ett dugg konstigt visserligen med tanke på att Reading faktiskt är en såpass big deal och står man framför närmare 90.000 är det nog svårt att inte drabbas av x antal adrenalinkickar.

Då det var dags för den akustiska delen bars en liten "scen" (vet inte riktigt vad man ska kalla det) fram och placerades bara någon meter ifrån där jag stod. Där stod sedan Jared och spelade Hurricane och The Kill. Så otroligt fint. Har aldrig varit så nära under så många hela låtar och det kändes overkligt att kunna lägga märke till varje litet ansiktsuttryck han gjorde och varje litet fingerdrag på gitarren. Innan Hurricane ville han ha upp någon från publiken till honom och jag trodde att jag skulle dö av rädsla när vi fick ögonkontakt i några sekunder under tiden som han försökte välja ut någon. Jag vet inte riktigt hur jag skulle reagerat eller vad jag skulle gjort om jag hade fått komma upp, så det var "tur" att det inte blev jag den här gången.

Under This Is War hade de gjort en lite ändring i planeringen, så istället för de stora röda ballongerna som brukar skickas ut över publiken, kom det x antal människor bärandes på stora uppblåsbara djur som sedan sköts omkring bland de tusentals människor som kommit för att se bandet. Speciellt. Och rätt så typiskt 30 Seconds To Mars. När det sedan var dags för Kings and Queens blev jag utpekad för att komma upp på scen, igen. Blev överlyft och precis när jag kom fram till trappan som skulle ta mig upp på scen kom en kvinnlig vakt och ställde sig med armarna utåt och tvingade mig åt sidan där jag var tvungen att kliva ut till den övriga publiken igen. Hon sade att det var fullt på scen, men precis när jag blivit tvingad åt sidan bjuder Jared upp ännu fler, så det stämde inte överhuvudtaget. Blev så jävla besviken och fick något slags breakdown, vilket gjorde att jag inte kunde njuta av sista låten överhuvudtaget. Tyvärr.

Tårarna rann längst kinderna och till slut visste jag inte om jag grät för att jag blivit ifråntagen chansen att befinna mig på scenen ännu en gång eller om jag grät för att allting var över. Slut. Finito. Igen. Förmodligen alltihop i en salig blandning. Någonting jag iallafall var 100% säker på, och fortfarande är, är att 30 Seconds To Mars ännu en gång lyckats skapa någonting stort och fylla min insida med hopp och insikt om varför jag fortfarande lever. Jag andas för stunder som dessa och 30STM gör det gång på gång extra påtagligt.







Postat av: Linda

Åh, alltså jag kan helt känna nästan dendär konsertkänslan medan jag läser texten... Alldeles underbart. Och fina bilder och allt :)



Sv: Ah, jag förstår D: Ja, man får bara ta och göra det när man ändå vet att det kmr att gå bra :)

2011-10-04 @ 15:04:50
URL: http://thepainoflove.devote.se
Postat av: sara

åh låter som en till härlig upplevelse!

2011-10-04 @ 15:21:28
URL: http://germanottas.devote.se
Postat av: Camilla

sv: så mycket kärlek<3



asså....du fattar inte hur avis jag är på dig :c kan inte föreställa mig deras låtar live å speciellt inte hurricane, vill så gärna se dem live!!!

2011-10-05 @ 12:47:17
URL: http://snowblinded.blogg.se/
Postat av: Camilla

sv: åh, kan inte bärga mig till den dagen då jag (förhoppningsvis) kommer att få se dem live!

2011-10-05 @ 14:11:41
URL: http://snowblinded.blogg.se/
Postat av: Lovisa Andersson

Låter helt fantastiskt!! Det är extremt svårt att beskriva en 30show, för de är verkligen speciella! Du fick mig ännu mer taggad inför Paris nu! :D

2011-10-11 @ 23:42:28
URL: http://femtontio.blogg.se/

Anonyma frågor besvaras till 90% i en kommentar till samma inlägg som frågan ställts.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0