Innan 30STM klev på scenen var jag så nervös att det kändes som att hjärtat skulle pumpa sönder bröstkorgen på mig. Egentligen vet jag inte varför, men det han ha varit för att det faktiskt gått ett halvår sedan jag såg dem sist. Runt klockan sju klev Shannon och Tomo på scenen och en stund senare stod hela bandet där uppe tillsammans med regnet som, för första gången under dagen, började falla.

NOTH var, som vi visste sedan innan, tyvärr utbytt mot A Beautiful Lie och jag måste erkänna att det inte alls gav samma känsla och start på spelningen. NOTH är den perfekta låten att dra igång en konsert med och jag blev lite besviken över att de inte körde den överhuvudtaget. I vilket fall som helst - som jag nämnde i mitt inlägg häromdagen så har jag varken ord, ork eller vilja till att försöka förklara spelningen, känslor och allt vad det heter. Det är sådant som omöjligt går att sätta ord på, hur mycket jag än önskar att jag kunde.

Bandet verkade glada över den enorma respons de fick av publiken och precis som vanligt hoppade Jared runt i en flagga (kändes lite konstigt att den var svensk den här gången dock), uppmanade alla att hoppa "and touch the sky", fick närmare 40.000 personer att stämma in i Search and Destroy, Alibi och resterande låtar och bjöd upp folk på scen. En bit in i spelningen tog han även in Emma på scen och vi fick sjunga "Ja må hon leva" samtidigt som bandet gav henne en tårta. Fint.

När det var dags för Jared att peka ut folk som han ville ha upp på scen till Kings and Queens blev jag och Rach utpekade hela två gånger. Trots detta vägrade vakterna lyfta över oss. Jag vet inte hur mycket jag "slog" på dem och skrek i desperation att de skulle lyfta över oss - likt förbannat vägrade dem. Dock slutade det bra ändå då Jared hoppade ned till publiken och pekade ut ett par stycken, han kom då fram till oss och då äntligen förstod vakterna att de var tvungna att lyfta över mig. Det var en helt annan känsla att vara på scen den här gången gentemot i London. Det var mer folk där uppe nu samtidigt som jag inte hamnade i samma chocktillstånd. Den här gången kändes det bara konstigt. Att stå på en stor scen tillsammans med sitt favoritband framför ett publikhav man inte ser slutet på måste vara det finaste en människa kan uppleva.

Spelningen slutade med att Jared kom tillbaka ut på scen och påpekade vädret och det faktum att det blivit en stor regnbåge på himlen. Fint. Sedan försvann dem och det var över igen - för den här gången.





(Mer videos på: youtube.com/myprivatesuicide)

Jag har inte förstått ännu att vi faktiskt såg dem igen - på riktigt - i torsdags och det skrämmer mig. Inser man det inte nu kommer man aldrig att göra det och det faktum att tiden bara rinner iväg medan känslorna man hade bleknar i minnet dödar. Jag vill inte att mina blåmärken ska försvinna eller att min kropp ska sluta göra ont - det påminner och är ett bevis på att det som hände i torsdags faktiskt var verklighet.