Ce n'est pas la Réalité. C'est un Rêve.
30 Seconds To Mars. London O2. 30/11 - 2010
Innan 30STM klev ut på scenen hände det där som jag och Rach spekulerat i veckor om det skulle ske eller inte. En stillbild till Hurricane visades på storbildsskärmarna och plötsligt trycktes det på play och videon var igång. Tjugotusen personer brast ut i skrik och därav jag själv. I månader hade vi längtat och sett fram emot videon och plötsligt stod vi i en fullsatt arena och tittade på den minuter innan bandet själva skulle kliva ut på scen. Otroligt konstig känsla, nästan lite läskig. Våra reaktioner var större än förväntat och som tur var, vilket är väldigt roligt nu i efterhand, filmade Rach alltihop.
Vi trodde att 30STM skulle komma ut ganska tätt inpå att videon spelats klart, men istället sattes musiken som spelats innan på i högtalarna igen och det blev ännu lite väntan. Därefter släcktes dock arenan ned och hjärtat hamnade i halsgropen ännu en gång. Därefter väntade två magiska timmar fyllda av lycka, madness, frihet och glädje. Jag minns att jag vid ett tillfälle under konserten stod och tänkte "Hur fan ska jag kunna beskriva det här för någon annan? Hur ska jag försöka skriva om det i min blogg?" Och än idag har jag ingen aning om hur det ska gå till. Kort sagt kändes det som att man klev in i en fantasivärld.
Från det att vi såg skuggan av Shannon på skynket under introt tills dess att jag själv klev av scen för att sedan se dem försvinna därifrån befann jag mig någon annanstans. Tusen skyar högre upp.
"30 Seconds To Mars, London O2, 2010."
Vid ett tillfälle under konserten upprepade Jared meningen ovanför ett par gånger samtidigt som glittret som föll under Hurricane ännu yrde runt i luften. Just det tillfället minns jag så tydligt. Det var så fint. Så otroligt fint. Just det tonfallet han använde när han sa det fick mig att fyllas med sådan glädje och stolthet över att jag faktiskt var på plats och delade detta historiska ögonblick tillsammans med dem.
För övrigt var konserten precis lika underbar och fylld med madness som tidigare. Om inte snäppet värre. Jag har aldrig hoppat och liknande så mycket under en konsert innan och min navelpiercing mådde inte bra efteråt vill jag påstå. Inte det lättaste i världen att stå tryckt mot ett kravallstaket och hoppa samtidigt som tusentals personer trycker på bakifrån. Har heller aldrig sett en sådan snygg ljus-sättning på någon konsert tidigare. Den bidrog verkligen till känslan av att befinna sig i någon slags fantasi- eller drömvärld.
"This isn't your grandmothers fucking concert, this is 30 Seconds To Mars." - Jared Leto
© Bilder printade ur några av de videos som finns i inlägget nedanför.
(Kommer ett eget inlägg om då jag var på scen.)
London / 30 Nov 2010
London / 30 Nov
"Kort" sammanfattning av andra dagen i London.
Alarmet på mobilen ringde runt halv sex på morgonen för att vi skulle hinna till arenan med god marginal innan klockan blev halv nio, då man var tvungen att vara där för att få behålla sina nummer. Med viss möda klev vi upp och började göra oss i ordning. Fixade mig dessvärre inte särskilt mycket, då jag antog att jag skulle få tid till det senare under dagen, men plattat hår och lite smink fick det bli iallafall. Slängde sedan ner det vi behövde ha med oss i varsin väska och började röra oss mot Victoria Station. Det kändes ovanligt men samtidigt jävligt gött att, för en gångs skull, inte behöva släpa med sig massa sovsäckar, varma kläder och liknande för att köa länge. Den här gången räckte det med att ha med sig det som skulle med in på konserten plus neccessär till dagen därpå. Vi skulle nämligen spendera natten efteråt på ett annat hotell som låg närmare arenan.
Väl framme på Victoria Station försökte vi enas om vart vi skulle köpa frukost, vilket slutade med att vi drog in på en liten matbutik där det fick bli Yoghurt, vatten och bananer. Varför jag köpte bananer när jag aldrig i mitt liv tyckt om det har jag fortfarande ingen aning om, men det kändes antagligen som ett bra val just då.
Därefter rörde vi oss mot tunnelbanan som skulle ta oss till Green Park, där vi sedan skulle byta till en annan linje för att komma till North Greenwich. Jag mådde inte bra alls på tunnelbanan. Jag kände mig yr i huvudet och det kändes som att mina ben inte ville hålla uppe mig, vilket gjorde att jag blev sjukt orolig över att jag inte skulle må bättre tills konserten. Annars gick resan dit som planerat och det visade sig att vi skulle vara vid arenan runt tjugo till trettio minuter tidigare än man behövde. Inte klagade vi för det, utan vi slog oss ned vid tunnelbanestationen och käkade vår frukost.
O2 arena ligger inuti själva O2 och jag blev chockad över hur extremt stort det var. O2 är fullt med matställen och liknande, så det kändes nästan som att kön var inuti något slags köpcenter. Vi gick förbi matställe efter matställe efter matställe innan vi kom fram fram till de ingångarna där kön skulle vara. Meningen var att alla med nummer skulle komma till arenan vid halv nio och att vi då skulle bli indelade nummervis i en organiserad kö. Dessvärre blev allting försenat. Vi fick stå och vänta ett bra tag innan någonting hände, under tiden som de byggde upp staket och allt sådant där som behövdes till kön.
När de började släppa in oss till köområdet gick de inte efter nummer överhuvudtaget och dessutom hamnade alla i en "fålla" där vi stod upp i en avlång klump. Jag och Rach fick panik eftersom att vi trodde att kön skulle se ut sådär hela dagen och att vi då inte skulle kunna gå och lämna våra väskor samt checka in på det nya hotellet. Vi trodde verkligen att allting skulle skita sig. Dock löste sig allting ett par timmar senare då de organiserade kön efter nummer och lät oss sitta ned istället för att stå upp och trängas. Jag och Rach utnyttjade detta och stack direkt iväg och checkade in på det nya hotellet och lämnade allting vi inte behövde ha med oss in på konserten. Därefter började den riktiga väntan.
Som jag skrev ovan låg arenan och kön "inomhus", men dessvärre var det inte varmt för det. Det var inget riktigt tak, så det var ungefär lika kallt som det var utomhus. Vi hade dessutom lämnat våra jackor på hotellet, så det kändes verkligen som att man skulle frysa ihjäl. Jag kommer knappt ihåg hur vi slog ihjäl de resterade timmarna av väntan, men jag minns att det gick otroligt snabbt. Vi köpte någon äcklig kycklingsallad som vi försökte peta i oss till middag och satt under värmefolie och käkade Pringles för att försöka hålla värmen. Sista tiden innan insläppet försökte vi tvinga i oss vatten för att inte svimma.
När det inte var långt kvar till insläpp ställde sig alla upp och det blev som en tjock klump snarare än en organiserad kö, men vi var väldigt långt fram, så det gjorde inte oss särskilt mycket. De samlade in alla biljetter och gav oss istället armband, vilket gjorde att det gick mycket snabbare när de väl började släppa in. Vi blev sedan insläppta lugnt och stilla till olika spärrar som de sedan skulle öppna, och jag och Rach hamnade mycket längre fram än vad vi egentligen skulle gjort om de då hade gått efter nummer. Vi hade väl kanske tio personer eller någonting framför oss. Dock hade vi PANIK eftersom vi trodde att de skulle öppna alla spärrar samtidigt, vilket hade försört hela köningen totalt. Hade de gjort det hade personer som precis kommit blivit insläppta samtidigt som oss som kommit dagen innan. Ångest.
Dock visade det sig att vi hade mått dåligt i onödan då de öppnade enbart våran spärr till att börja med. Vi hade dessutom ingen väska och behövde därför inte stanna vid vakterna, vilket gjorde att vi kom in till själva arenan otroligt snabbt. Vi blev tillsagda att inte springa, precis som vanligt, och för att ta oss fram till scenen var vi i stort sätt tvungna att sicksacka oss fram mellan alla vakter som stod utspridda.
Jag blev chockad då jag såg att scenen bestod av en catwalk, då dem inte haft det på tidigare konserter, men vi haffade iallafall platser längst fram vid staketet i mitten framför catwalken. Underbart!
Sittplatserna började fyllas på och jag tror inte att det finns någon mäktigare känsla än att stå längst fram i en fullsatt stor arena. Det var så sjukt mycket folk. Innan spelningen drog igång kom Braxton ut till publiken och vissa blev som galna. Det gick även runt folk utklädda till apor/monster och delade ut godis etc.
Första förbandet, Funeral Party, drog igång exakt på utsatt tid och de var faktiskt bra.
Mellan Funeral Party och Enter Shikari som var förband nummer två släktes arenan ned igen och en stillbild av videon till Hurricane visades på storbildsskärmarna. Man såg en pil hållas över "play-knappen" till att börja spela videon, men ingenting hände. Där kan jag säga att jag dog lite inombords.
Enter Shikari klev sedan ut på scen och körde sin grej. De hade många fans i publiken och var ett bra liveband. Dessvärre är jag inget större fan av deras musik längre och deras blinkande lampor gav mig huvudvärk. Jag ville bara att 30STM skulle komma ut på scen, trots att jag ännu inte förstod att jag faktiskt skulle se dem igen. (Uppdatering om konserten i nästa inlägg.)
Alarmet på mobilen ringde runt halv sex på morgonen för att vi skulle hinna till arenan med god marginal innan klockan blev halv nio, då man var tvungen att vara där för att få behålla sina nummer. Med viss möda klev vi upp och började göra oss i ordning. Fixade mig dessvärre inte särskilt mycket, då jag antog att jag skulle få tid till det senare under dagen, men plattat hår och lite smink fick det bli iallafall. Slängde sedan ner det vi behövde ha med oss i varsin väska och började röra oss mot Victoria Station. Det kändes ovanligt men samtidigt jävligt gött att, för en gångs skull, inte behöva släpa med sig massa sovsäckar, varma kläder och liknande för att köa länge. Den här gången räckte det med att ha med sig det som skulle med in på konserten plus neccessär till dagen därpå. Vi skulle nämligen spendera natten efteråt på ett annat hotell som låg närmare arenan.
Väl framme på Victoria Station försökte vi enas om vart vi skulle köpa frukost, vilket slutade med att vi drog in på en liten matbutik där det fick bli Yoghurt, vatten och bananer. Varför jag köpte bananer när jag aldrig i mitt liv tyckt om det har jag fortfarande ingen aning om, men det kändes antagligen som ett bra val just då.
Därefter rörde vi oss mot tunnelbanan som skulle ta oss till Green Park, där vi sedan skulle byta till en annan linje för att komma till North Greenwich. Jag mådde inte bra alls på tunnelbanan. Jag kände mig yr i huvudet och det kändes som att mina ben inte ville hålla uppe mig, vilket gjorde att jag blev sjukt orolig över att jag inte skulle må bättre tills konserten. Annars gick resan dit som planerat och det visade sig att vi skulle vara vid arenan runt tjugo till trettio minuter tidigare än man behövde. Inte klagade vi för det, utan vi slog oss ned vid tunnelbanestationen och käkade vår frukost.
O2 arena ligger inuti själva O2 och jag blev chockad över hur extremt stort det var. O2 är fullt med matställen och liknande, så det kändes nästan som att kön var inuti något slags köpcenter. Vi gick förbi matställe efter matställe efter matställe innan vi kom fram fram till de ingångarna där kön skulle vara. Meningen var att alla med nummer skulle komma till arenan vid halv nio och att vi då skulle bli indelade nummervis i en organiserad kö. Dessvärre blev allting försenat. Vi fick stå och vänta ett bra tag innan någonting hände, under tiden som de byggde upp staket och allt sådant där som behövdes till kön.
När de började släppa in oss till köområdet gick de inte efter nummer överhuvudtaget och dessutom hamnade alla i en "fålla" där vi stod upp i en avlång klump. Jag och Rach fick panik eftersom att vi trodde att kön skulle se ut sådär hela dagen och att vi då inte skulle kunna gå och lämna våra väskor samt checka in på det nya hotellet. Vi trodde verkligen att allting skulle skita sig. Dock löste sig allting ett par timmar senare då de organiserade kön efter nummer och lät oss sitta ned istället för att stå upp och trängas. Jag och Rach utnyttjade detta och stack direkt iväg och checkade in på det nya hotellet och lämnade allting vi inte behövde ha med oss in på konserten. Därefter började den riktiga väntan.
Som jag skrev ovan låg arenan och kön "inomhus", men dessvärre var det inte varmt för det. Det var inget riktigt tak, så det var ungefär lika kallt som det var utomhus. Vi hade dessutom lämnat våra jackor på hotellet, så det kändes verkligen som att man skulle frysa ihjäl. Jag kommer knappt ihåg hur vi slog ihjäl de resterade timmarna av väntan, men jag minns att det gick otroligt snabbt. Vi köpte någon äcklig kycklingsallad som vi försökte peta i oss till middag och satt under värmefolie och käkade Pringles för att försöka hålla värmen. Sista tiden innan insläppet försökte vi tvinga i oss vatten för att inte svimma.
När det inte var långt kvar till insläpp ställde sig alla upp och det blev som en tjock klump snarare än en organiserad kö, men vi var väldigt långt fram, så det gjorde inte oss särskilt mycket. De samlade in alla biljetter och gav oss istället armband, vilket gjorde att det gick mycket snabbare när de väl började släppa in. Vi blev sedan insläppta lugnt och stilla till olika spärrar som de sedan skulle öppna, och jag och Rach hamnade mycket längre fram än vad vi egentligen skulle gjort om de då hade gått efter nummer. Vi hade väl kanske tio personer eller någonting framför oss. Dock hade vi PANIK eftersom vi trodde att de skulle öppna alla spärrar samtidigt, vilket hade försört hela köningen totalt. Hade de gjort det hade personer som precis kommit blivit insläppta samtidigt som oss som kommit dagen innan. Ångest.
Dock visade det sig att vi hade mått dåligt i onödan då de öppnade enbart våran spärr till att börja med. Vi hade dessutom ingen väska och behövde därför inte stanna vid vakterna, vilket gjorde att vi kom in till själva arenan otroligt snabbt. Vi blev tillsagda att inte springa, precis som vanligt, och för att ta oss fram till scenen var vi i stort sätt tvungna att sicksacka oss fram mellan alla vakter som stod utspridda.
Jag blev chockad då jag såg att scenen bestod av en catwalk, då dem inte haft det på tidigare konserter, men vi haffade iallafall platser längst fram vid staketet i mitten framför catwalken. Underbart!
Sittplatserna började fyllas på och jag tror inte att det finns någon mäktigare känsla än att stå längst fram i en fullsatt stor arena. Det var så sjukt mycket folk. Innan spelningen drog igång kom Braxton ut till publiken och vissa blev som galna. Det gick även runt folk utklädda till apor/monster och delade ut godis etc.
Första förbandet, Funeral Party, drog igång exakt på utsatt tid och de var faktiskt bra.
Mellan Funeral Party och Enter Shikari som var förband nummer två släktes arenan ned igen och en stillbild av videon till Hurricane visades på storbildsskärmarna. Man såg en pil hållas över "play-knappen" till att börja spela videon, men ingenting hände. Där kan jag säga att jag dog lite inombords.
Enter Shikari klev sedan ut på scen och körde sin grej. De hade många fans i publiken och var ett bra liveband. Dessvärre är jag inget större fan av deras musik längre och deras blinkande lampor gav mig huvudvärk. Jag ville bara att 30STM skulle komma ut på scen, trots att jag ännu inte förstod att jag faktiskt skulle se dem igen. (Uppdatering om konserten i nästa inlägg.)
London / 29 Nov
"Kort" sammanfattning av första dagen i London.
Efter några få timmars sömn, som kändes som ungefär fem minuter, ringde alarmet på mobilen. Vi hann bara slänga på oss kläderna, tvätta håret och äta lite frukost innan vi satte oss i bilen mot Stenungsund för att därifrån ta tåget till stan och flygplatsen. Det var äckligt kallt ute och på bussen somnade vi båda två. Väl framme på flygplatsen checkade vi in våra väskor, sminkade oss lite grann och väntade på att flyget skulle avgå. Någon timma innan började rädslan inför flygningen komma krypandes, men jag försökte ignorera det bäst jag kunde. Kändes så otroligt underbart att återigen vara påväg bort för något sånt här.
Flyget avgick i tid och det var en otrolig lättnad att äntligen vara påväg. Resan gick snabbt och det dröjde inte länge innan vi landade på Gatwick. Flygplatsen var stor och det tog ett tag innan vi hittade till tåget som skulle ta oss därifrån, men därefter gick tågresan snabbt. Efter ungefär en halvtimma var vi framme på Victoria Station som vi visste låg i närheten av vårat hotell. Vilket håll vi skulle gå för att hitta dit hade vi dock ingen aning om, men efter lite hjälp var vi på rätt spår. Då vi klev ut från stationen och möttes av alla människor och röda bussar kändes det ungefär som att man steg in i en film. Så fint!
Efter att ha hittat rätt hotell checkade vi in och tog oss en titt på vårt lilla hotellrum bestående av en dubbelsäng med ett täcke, ett litet handfat, en dusch utan skynke, en trasig fotölj och ett kokhett element. Kändes ungefär som att kliva in i en bastu när man klev in i rummet, och inte gick det att dra ned värmen heller. I vilket fall som helst chillade vi lite på rummet ett tag innan vi insåg att det var bäst att dra ut och käka, med tanke på att vi inte ätit någonting annat än den pyttelilla frukost vi åt samma morgon. Sagt och gjort - vi gav oss ut på Londons mörka gator samtidigt som vi försökte bestämma oss för vart vi skulle.
Slutade med att vi slog oss ned på en mysig resturang där jag, pga. min kräsenhet, beställde in en pizza och Rach pasta. I den stunden, då vi satt och väntade på vår mat, var jag så otroligt glad. Vi hade äntligen kommit iväg till London efter månader av planering och vi hade allt det fina framför oss. Samtidigt var vi båda väldigt övertrötta vilket ledde till en hel del skratt och interna skämt som förmodligen inte en jävel skulle tycka var roliga om jag skrev ut. Undebart. Vi satt kvar på resturangen så länge vi kände att vi hade tid med, med tanke på att vi hade tänkt att börja köa denna kväll, innan vi begav oss tillbaka till hotellet.
Meningen var att vi bara skulle packa ner det vi behövde under köningen och sedan ta oss till arenan så snart vi kunde, men av någon anledning rann tiden iväg under tiden som vi slöade på hotellrummet. Runt nio släpade vi iallafall med oss våra väskor till Victoria Station där vi bestämde oss för att ta en taxi, med tanke på att O2 ligger en bit utanför centrala stan. Precis som vi hade förutspått tog det en stund att ta sig dit, så vi fick oss en fin gratisvisning av stan samtidigt. Sjukt fint med alla julsaker och belysning!
Min första tanke då vi klev ur taxin var hur enorm arenan var. Vi visste inte åt vilket håll vi skulle gå för att hitta rätt ingång eller någonting, så av ren improvisation bestämde vi oss för att gå åt ett håll, vilket sedan visade sig vara rätt. Vid ingången mötte vi två personer som jobbade på O2 som ganska direkt förstod att vi hade tänkt köa. Dessvärre talade de om för oss att detta inte var tillåtet pga. kylan samt privat egendom. De gav oss dock varsitt band med nummer på, som skulle gälla i kön dagen efter. Vi fick nummer 27 och 28, vilket kändes både bra och dåligt.
Jahapp, lite halvt besvikna var det bara att vända om för att, på något sätt, ta oss tillbaka till hotellet igen. Samtidigt som det var skönt att slippa sova utomhus i kylan kändes det åt helvete att ha betalat fyra hundra spänn för taxi i onödan. Vi drog ned till busstationen intill för att förhoppningsvis finna en buss som skulle kunna ta oss in till stan. Dock visade det sig att det skulle bli lite mer problem än vad vi hade förutspått. Vi hoppade på en buss som, genom ett byte, skulle ta oss till Victoria Station. Till en början tog det otroligt lång tid, vilket gjorde att vi trodde att vi hade hoppat på fel buss. När vi sedan hoppade av på hållplatsen där vi skulle byta förstod vi inte hur vi skulle hitta till den hållplatsen där nästa buss skulle avgå ifrån. Vi gick fram och tillbaka och när vi sedan förstod vart vi skulle tog det ett bra tag tills bussen kom.
Trots att vi båda hade panik över sömnen vi förlorade när klockan tickade var det faktiskt rätt mysigt att vara på vift mitt i London i mörkret. Vi kom tillbaka till hotellet någon gång mitt i natten och hoppade då ner i sängen för att förhoppningsvis hinna få oss iallafall några timmars sömn innan det var dags att kliva upp för att återigen dra till arenan och börja köa på riktigt.
Göteborg / 28 Nov
"Kort" sammanfattning av första dagen av resan till London.
För en vecka sedan vid den här tiden sprang jag omkring som en yr höna och fixade det sista med packningen inför London. Det hade börjat snöa ute och Ryanair varnade om förseningar och liknande i flygtrafiken. Både jag och Rach blev paranoida över att vårt plan skulle bli inställt, men någonstans trodde jag ändå inte att det skulle ske. Sagt och gjort, jag och mamma satte oss i bilen till flygplatsen och var där nästan tre timmar innan flyget skulle gå. Rach hade inte kommit ännu, så jag satte mig och tog en fika.
Då Rach anlände satt vi och chillade tills det var dags att checka in väskorna. Efter det gick vi igenom säkerhetskontrollen och påbörjade väntan på flyget. Det var menat att gå 21.20, men blev snart framflyttat till 21.50. Därefter blev det ännu mer försenat och det sades att det skulle landa runt 22.00 och sedan avgå till London igen vid 22.30. Vi blev lite lagom irriterande då vi inte orkade komma fram såpass sent, men vi var glada så länge det stod att det skulle avgå överhuvudtaget. Dessvärre byttes den "glädjen" ut en stund senare då de ropade upp i högtalarna att flyget var inställt på grund av snön.
Jag kan inte ens beskriva den besvikelse och rädsla jag fylldes med. Vi skyndade oss till informationsdisken där man skulle ha chansen att boka om till ett flyg dagen därpå, men hamnade otroligt långt bak i kön. Väntan ägnades åt panikfyllda telefonsamtal och sms till Christopher och Johanna som fick sitta och kolla andra alternativ och flyg åt oss. Både jag och Rach var så otroligt jävla rädda över att inte komma ner till London i tid till köningen och konserten och jag kände hur gråten satt i halsen. Ganska snart bestämde vi oss dock för att boka biljetter till ett nytt flyg från Landvetter istället, med tanke på att det var mindre risk att det skulle bli inställt därifrån då det är en mycket större flygplats. Dock bokade vi om vårat betalda flyg till ett kvällen därpå också, IFALL flyget från Landvetter skulle bli inställt det med.
Vi hade ingen aning om vart vi skulle spendera natten då klockan redan var runt elva på kvälen, men satte oss iallafall på flygbussen in till stan. Dock tvingades vi sitta och vänta i närmare en timma på bussen innan den avgick, segt. Vi kom fram till centralstationen runt ett och insåg att både flygbussarna till Landvetter samt tågen hem till mig hade slutat gå = vi hade ingenstans att spendera natten. Grabbade iallafall tag i en dator och bokade biljetterna till det nya flyget. Panik med pengarna, men det viktigaste var att iallafall komma iväg.
Vi träffade på en brittisk kille som skulle åkt med samma flyg som oss som vi började snacka med. Han hade inte heller någonstans att vara under natten, vilket slutade med att han hängde med oss. Vi fick reda på att Shell hade öppet dygnet runt och drog dit och satte oss för att behålla värmen. Vi pratade och hade trevligt, vilket gjorde att timmarna gick snabbt. Skaffade oss ännu en ny vän också - en alkoholist, som tydligen blev an aning besatt av mig. Han skrev något slags "kärleksbrev" och kunde inte sluta stirra, snacka och sjunga. Det hade vi ganska kul åt. Runt tre blev vi hämtade av Rach's föräldrar för att iallafall lyckas få några få timmars sömn innan det nya försöket för avresa skulle ske dagen därpå.
4 december 2010
Efter en resa med mycket konstigheter och strul samt en konsert som vägde upp allt som någonsin gått fel landade jag i Sverige igen i torsdags kväll. Enda sedan dess har jag gått runt utan att mitt huvud riktigt hängt med. Jag vill tillbaka till den drömvärld jag befann mig i i tisdags kväll.
Just nu kretsar 99% av mina tankar kring att försöka se dem igen, trots att jag vet att det förmodligen inte kommer att gå. Resa till Australien eller USA har jag inte pengar till, hur mycket jag än önskar att så var fallet. Känner någon för att göra mig lyckligast i världen - släng hit några tusenlappar!
Was it a Dream?
För tre dygn sedan stod jag på scen med Jared Leto, Shannon Leto och Tomo Miličević inför 20.000 pers i ett fullsatt O2 i London. Det är sådant som inte händer mig. Det är sådant som inte händer alls.
BRB!
Idag sticker jag ut på ännu ett äventyr i Europa. Planet lyfter vid nio ikväll och jag är tillbaka i Sverige igen på torsdag. Exakt vad jag ska göra och vart jag ska tänker jag inte avslöja ännu, men det kommer bli fint.
Kommer inte bli någon uppdatering förrän jag är hemma igen, då jag inte orkar släpa med mig datorn.
Where is your God?
Video från Krakow!
(Var tvungen att klippa av slutet pga. youtube, därav det hastiga fula slutet.)
I fell apart, but got back up again.
Ett bra exempel på när musik får en att vilja skratta, gråta, gå sönder och bli hel på samma gång.
13 september 2010
Sitter i ett halvvaket tillstånd och försöker lyssna på läraren som babblar om judendom samtidigt som jag försöker undvika att somna. Mitt alarm ringde klockan 02.50 inatt, eftersom jag hade som plan att gå upp och titta på live-streamen av VMAs. Dessvärre bestämde jag mig för att sova vidare och istället se det när det sänds på tv ikväll. 30 Seconds To Mars var nominerade i TRE kategorier och jag har ännu inte tittat på resultatet, så ska försöka undvika att göra det tills jag ser galan. Härligt, härligt.
Edit: Lyckades inte undgå att se vad de vann på facebook. Grattis till Best Rockvideo! Så värda priset.
Trettio sekunder till Mars
Är på sämst humör. Tur att 30 Seconds To Mars (med intervjuer som dessa) och godis finns till hands då man är som mest opepp på livet. (Är sjuk som ett stort plus i kanten, men kan inte missa skolan.) Roligt.
Krakow / 21 aug
Det var hemskt att vakna upp dagen efter spelningen och veta att allting var över och att vi skulle åka hem. Det finns inget värre än att lämna någonting sådant bakom sig och veta att verkligheten och vardagen står och välkomnar en så fort man landat i Sverige igen.
Vi var tvungna att checka ut ur hotellet klockan 11.00 och vårat flyg skulle inte gå förrän 14.40, så vi packade det sista, åt lite frukost och drog sedan ut på stan. Vi hade tänkt att vi skulle hinna chilla i staden lite, men klockan tickade iväg och vi tog tåget till flygplatsen ganska direkt. Det första vi fick syn på då vi kom fram var att 30STM (antagligen) skulle flyga från samma gate som oss - en halvtimma senare. Vi visste inte riktigt om vi skulle bli glada eller ledsna, med tanke på att detta kunde innebära att vi skulle stöta på dem på flygplatsen, men att det förmodligen skulle innebära att vi missade dem precis. Igen!
Vi gick igenom säkerhetskontrollen och satt nervöst och väntade ett par timmar på att flyget skulle gå. Ingen skymt av bandet den här gången heller, tyvärr. Det var sorgligt att lyfta och se Krakow bli mindre och mindre, och längre och längre ifrån. Resan gick snabbt och det dröjde inte länge innan vi landade i Sverige. Vi möttes av kasst väder och det gjorde ont att veta att man var hemma igen. Tog bussen in till Stockholm, köpte mat på Donken då vi var framme och tog sedan tåget hem till Göteborg igen.
Ett slut på en äckligt underbar resa, men även början på ett äventyr som fortsätter senare i höst!
(Och tack till 30STM för lyckan de sprider.)
"It's a miracle from the fucking Heaven" / 30STM - 20/8
Runt klockan nio klev 30STM på scenen och en av de mest magiska timmarna någonsin låg framför oss. De har verkligen en sådan tendens att få allting runt omkring att försvinna, med tanke på sin energi och kontakt med publiken. Jag vet att jag skrev att de är det bästa bandet jag sett live efter spelningen på Pier Pressure, och det räcker knappt att säga att denna spelning var hundra gånger bättre, galnare och finare. Vi skrattade, vi skrek, vi sjöng, vi grät, vi hoppade och vi slogs. Publiken var galen, vilket såklart eggar bandet ännu mer. Vi fick höra alltifrån ATTACK och The Story till Vox Populi och L490. Och någonstans där mitt i det fina hände någonting som varken jag eller Rach vågat drömma om. Jared tog de första tonerna till Alibi, och mitt hjärta fastnade i halsgropen. Jag har trånat efter att få se den låten live enda sedan jag hörde den för första gången, men trodde verkligen inte att det skulle ske, med tanke på att han spelar den så sällan. Sekunden innan sade Rach "tänk om han spelar Alibi" och det första vi hör därefter är "No warning sign, no Alibi.."
Efter ungefär halva spelningen hamnade jag och Rach vid staketet, och en stund efter det talade Jared om att de skulle filma in oss. Så de satte på filmkameran och vi fick langa "No No No No" precis som i CTTE-videon. Han tog även fram ett baseballträ som han hotade oss med. Galen man det där!
Det är svårt att veta hur man ska beskriva spelningar som denna. Det är någonting man själv måste uppleva för att förstå. Men med 40.000 personer i publiken och 30STM på scen kan det inte bli någonting annat än underbart och helt jävla galet. Jag tror inte att de hade förväntat sig sådan entusiasm från publiken i och med det är första gången någonsin de spelade i Polen. De var så jävla peppade på scen och Jared såg så sjukt glad ut då han märkte engagemanget och madnessen från publikens sida.
"For our first time in Poland, we could not believe how loud people sang every word to every song at the show. It was insane." - Jared Leto.
Mitt i sista låten, Kings and Queens, klarade inte Rach av att stå kvar längre. Vi hade då hamnat längst fram i hörnet och det kändes bokstavligen som att alla ben i kroppen hade gått av. Jag, personligen, hade kunnat stå kvar så hur länge som helst, men då Rach blev överlyft blev jag orolig över att vi inte skulle hitta varandra efteråt och sådant, så jag lät vakten slita över mig också. Därefter blev vi brutalt bortknuffade av vakterna, som verkade tro att vi tänkte antasta bandet eller någonting. Som tur var missade vi knappt någonting alls eftersom detta skedde under sista låten, så det gjorde inte särskilt mycket.
Klicka på låtarna nedan för att se mina videos från dem. (Ljudet suger på just dem låtarna!)
Closer To The Edge (part 1)
Closer To The Edge (part 2)
Closer To The Edge (part 3)
A Beautiful Lie
Search And Destroy (part 1)
Search And Destroy (part 2)
Jag orkar inte göra fler misslyckade försök till att beskriva känslorna, trycket, madnessen och glädjen, så jag avslutar med att tacka 30STM för den bästa och mest galna konserten någonsin.
(Och för att vi fick den finaste låten ever!)
Värt att tillägga är att vi GICK (!) hem från festivalen, vilket var över en halv mil. Innan det hade vi gått och stått exakt hela dagen och jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont som jag hade i mina fötter under den promenaden. Trodde verkligen att jag skulle DÖ. Men på något vänster kom vi in till staden igen iallafall, och då blev det Donken som nattkäk innan vi drog hem till hotellet igen.
Pictures / Polen dag 2
Krakow / 20 aug
"Kort" sammanfattning om andra dagen i Krakow, Polen.
Samma dag som det var dags för festivalen vaknade jag till liv genom att slita med mig täcket och min ipod till fönstret, där jag satt och peppade 30STM på hög volym och studerade människorna utanför medans Rach duschade. Jag hade otroligt svårt att inse att jag samma dag skulle se dem live, igen. Jag älskar fönster som går att sitta i och hade jag kunnat hade jag, utan tvekan, tagit med mig det hem.
Vi drog sedan upp till rummet där frukosten serverades. Den var ingen höjdare, så det blev inte mer än en macka med Nutella för min del. Gjorde oss sedan i ordning och begav oss ut på stan för att spendera några timmar där innan det var dags att dra till festivalen. Vi hade otrolig tur med vädret hela resan. Det var solsken och riktigt varmt och härligt ute! Tog en tur till centralstationen till en början för att gå in på internet en snabbis och sedan drog vi till Gamla Stan. Vi vandrade omkring i solen och flummade, peppade, tittade och pratade. När vi kände att hungern blivit påtaglig satte vi oss på en mysig uteservering och beställde lunch. Toast för min del och någon konstig Lasagne för Rach's. Satt där ett bra tag, tills vi insåg att vi behövde gå tillbaka för att hinna till festivalen den tiden då vi ville vara där.
På hotellet fixade vi oss lite till och plockade med oss dem sakerna vi skulle ha med oss. Vi hade kollat upp att man lättast tog sig till festivalområdet med buss, men trots detta hade vi bestämt oss för att promenera dit. Det stod på en vägskylt att det var 3,8 kilometer dit så vi antog att det skulle vara väl skyltat hela vägen. Dumt beslut. Festivalen skulle öppna klockan 16.00 och vi hade därför bestämt oss för att vara där runt 14.00 för att vara säkra på att få en bra plats framför scenen. Den planen gick lite halvt åt skogen.
Vi började gå åt det hållet som skylten visade, men tyvärr fanns det ingen mer skylt än den som visade vart vi skulle gå. Vi bestämde oss därför för att vända om och ta bussen trots allt, men då stötte vi på ett par snubbar med 30STM-tröjor. Vi tog för givet att dem skulle till festivalen och vände därför om och började "gå efter" dem för att hitta dit. Ännu ett dumt beslut! Vi gick och gick, men kom ingenstans. Vi frågade x antal människor, men ingen hade någon aning om vart vi skulle gå för att komma till stället där festivalen skulle vara. Vissa sa att vi skulle gå åt vänster, andra sa höger medans vissa sa att vi skulle gå åt något annat håll. Vi förstod ingenting. Till slut gick vi tillbaka och hoppade på en spårvagn som vi hade hört skulle ta oss till rätt ställe. Till en början hoppade vi av på fel hållplats och fick då gå ännu mera, och då vi väl hoppade av rätt så började vi promenera åt fel håll.
Till slut stötte vi på ett par polska brudar som också skulle till festivalen. De var lika virriga som vi, men vi slog följe med dem eftersom de hade en karta plus kunde prata och förstod polska. Vid det här laget var både jag och Rach på kasst humör. Vi hade gått fram och tillbaka flera timmar, samtidigt som vi knappt ätit eller druckit någonting. Ungefär två timmar senare än planerat kom vi äntligen fram till festivalen iallafall.
Jag hade inte förväntat mig att den skulle vara så sjukt stor. Det var redan massor av folk där och då vi kom till scenen där 30STM skulle spela stod det redan massa fans och väntade. Vi hamnade cirka fyra rader ifrån staketet. Där sjönk humöret ännu lägre. Vi kände att vi inte hade åkt enda från Sverige för att stå såpass långt bak. Rach drog iväg för att köpa någonting att dricka eftersom vi båda hade börjat känna av vätskebristen, men kom sedan tillbaka tomhämt. Det visade sig att man inte fick köpa någonting om man inte hade kuponger. Vilket vi självklart inte hade! Så där stod vi i närmare 30 graders värme utan varken vatten eller mat. Inte kunde vi gå därifrån mer under dagen heller. Jag har aldrig varit så törstig och i hela mitt liv och var orolig att någon utav oss skulle svimma!
Dock gick det bättre än förväntat. Först spelade Sofa - ett band jag aldrig hört talas om tidigare. De var kassa! Någon timma senare spelade N.E.R.D, och då passade jag på att förbättra våra platser radikalt. Vi hamnade då på andra raden och jag såg hur bra som helst. N.E.R.D var bra live, men det blev lite tjatigt att höra låtar som låter likadant såpass länge. Efter vad som kändes som en evighet klev de av scenen och det började riggas upp för 30STM på scen. Varken jag eller Rach hade förstått att vi faktiskt skulle se dem, så det kändes konstigt att se dem lägga fram deras saker och instrument. Publiken (tydligen 40.000 pers) tryckte som idioter, så man fick verkligen kämpa för att behålla sin plats där framme.
Pictures / Polen dag 1
Krakow / 19 aug
"Kort" sammanfattning av första dagen i Krakow, Polen.
Lägger upp några bilder i detta inlägg, men förbered er på ett bildspam utan dess like sedan.
Jag sov kasst natten tills dagen då vi skulle åka. Till stor del för att bäddsoffan vi sov i var sjukt obekväm, men även för att mitt psyke inte kunde slappna av pga. flygresan dagen efter. Både jag och Rach vaknade innan mobilen, som var ställd på 07.00, ringde och då gjorde vi oss i ordning och fixade packningen en sista gång innan det var dags att dra till centralen för att därefter ta bussen till flygplatsen. Bussen var proppfull och den knappa en och en halv timmen till flygplatsen kändes dubbelt så lång, men samtidigt var det mysigt att sitta och titta ut på regnet som stod som spön i backen.
Då vi kom fram till Skavsta gick vi in en snabbis på internet och käkade våran medhavda frukost. Vi hade ett par timmar att spendera innan flyget skulle lyfta, så vi hann även med att sminka oss och chilla lite. Var väldigt nervös innan vi gick på planet och var otroligt paranoid över att min lugnande tablett inte skulle verka. Det visade sig dock att jag inte hade behövt vara rädd överhuvudtaget. Lyftet gick otroligt mycket bättre än väntat, och då vi väl var uppe i luften kunde jag slappna av. Var en sådan lättnad. Det visade sig att det bara tog en timma och fyrtio minuter att flyga, så vi hann knappt inse att vi var påväg förrän det var dags att landa. Även landningen gick bättre än förväntat (trots att vi fick stanna i luften och cirkulera ett tag, pga. regnstorm där nere) och då vi klev av planet kände jag ingenting annat än glädje och förväntan. När vi kommit in i ankomsthallen köpte vi biljetter till tåget som skulle ta oss in till själva staden och började gå ditåt. Själva tågresan gick snabbt. Tog inte mer än cirka tjugo minuter, och då vi kom fram var det dags att hitta till hotellet. Det gick utan problem och vårat hotellrum var fint.
Vi stannade inte på rummet länge, utan begav oss ganska direkt ut på stan igen. Det var dags för shopping i den enorma Gallerian som låg i anslutning till centralstationen där vi klivit av tåget tidigare. Jag blev chockad över hur fint det var där omkring. Hade tänkt mig Krakow som en grå och tråkig stad, men tji fick jag. Vi yrade omkring i Gallerian ett par timmar, men jag fick inte köpt mer än ett par skor. Kläder och liknande var otroligt billigt, men jag lyckades inte hitta någonting snyggt. Middag käkade vi på en mysig resturang i Gallerian. Pizza och Coca Cola. Gick hem en stund efter middagen, men bestämde oss sedan för att gå ut och upptäcka staden lite. Det var solnedgång, ljummet och så otroligt mysigt ute. Vi begav oss till Gamla Stan som Krakow är känt för, och jag blev återigen väldigt förvänad över hur vacker staden var. Det var stora kyrkor, smala gränder och kvarter, en massa ljus och folk som körde runt turister med häst och vagn. Vi promenerade omkring i flera timmar i allt från små gränder till stora torg och vägar fyllda med uteställen och resturanger. Underbart! När vi för andra gången (efter att ha varit tillbaka på hotellet en liten stund) gav oss ut på stan sent på kvällen lyckades vi gå vilse. Men vad gör det nu i efterhand? Vi fick sett nästan hela staden under vårat letande efter vägen tilbaka till hotellet. (Btw, staden bestod till 90% av nunnor och Coca Cola. Det var Cola överallt och det delades ut gratis på stan. Heaven!)
Vi förstod att 30STM (eller åtminstonde Mr. J) skulle promenerade omrking i Gamla Stan och försökte därför hålla ögonen öppna, men inte såg vi skymten av någon av dem. Känns "lite" jävligt att se att andra stötte på honom där vid samma tidpunkt som vi var ute. Förstår inte hur vi lyckades gå om dem..
Stockholm / 18 aug
I onsdags drog jag och Rach upp till Stockholm för att spendera natten där. Vi hade inget annat val i och med att det inte gick några flyg från Göteborg till Krakow. När vi kommit fram sprang vi runt på stan i hopp om att hitta några snygga kläder eller dylikt, vilket visade sig var lite svårare än vad vi tänkt. Istället blev det middag på Donken och en stor godispåse att ha på kvällen och i Polen. Vi sov hos Rach's släktingar ute i Enskede och lyckades gå vilse x antal gånger på ditvägen. Smart! Kvällen spenderade vi genom att peppa, desperatkolla Twitter och ta det lugnt. Vi ställde alarmet på 07.00 och gick och lade oss hyfsat "tidigt".
