Tänkte egentligen inte uppdatera detaljerat överhuvudtaget om Milano, men i och med att det är så otroligt kul att ha det för mig själv längre fram, så bestämde jag mig för att göra det trots allt. Jag varnar er redan här och nu för att det här inlägget kommer bli otroligt långt, men jag tvingar er som vanligt inte att läsa.

---

(Hoppar över att skriva om dagen innan vi åkte, då Johanna kom till mig. Fixade då mitt provisoriska pass och fick lugnande utskrivet för att klara av flygresan.)

Jag och Johanna vaknade upp halvtidigt till ett blåsigt Lerum. Jag blev lite orolig i och med att vi skulle flyga, men försökte låta bli att tänka på det. Var samtidigt väldigt upprymd eftersom att det faktiskt skulle bli av på riktigt den här gången. Vi käkade frukost och fixade den sista packningen innan det var dags att bege oss iväg till flygplatsen. På vägen stannade vi och köpte ett par Sverigeflaggor. Två stora att ha "runt" oss och en lite mindre att ha inne på konserten. Väl framme på flygplatsen blev jag lite chockad över hur det såg ut. Senast jag var där var när jag skulle flyga till Frankfurt 2007, och jag hade verkligen en klar bild framför mig över hur det såg ut. Men mitt minne hade tydligen lurat mig där. Så det kan gå!

Jag började få ångest över flygningen så fort vi klev in genom dörrarna, men precis som tidigare på morgonen försökte jag bortse från det för att förhoppningsvis slippa panik. Vi fick gå igenom säkerhetskontrollen ganska direkt och efter det tittade vi lite i den extremt lilla taxfreen och slog oss ned för att vänta. Vi var väldigt tidiga, så vi hade ett par timmar på oss innan vårat flyg skulle gå, men de flöt på otroligt fort. Vi hade betalat extra för att få gå på planet tidigare, eftersom jag var orolig över att vi inte skulle få plats bredvid varandra annars. När vi gått ombord och slagit oss ned började jag få panik, trots den lugnande tabletten jag tagit en timma tidigare. Jag var verkligen nära på att kliva av planet, trots att jag aldrig skulle låtit mig själv göra det. Som tur var lyfte vi ganska direkt, så jag slapp sitta och vänta länge där inne på lyftet. Jag märkte då att tabletten verkat otroligt mycket, utan att jag märkt det, för allting gick förvånansvärt bra. Visst, jag var rädd, men kände absolut inte samma ångest- och panikkänslor som jag gjort senast jag flög samt hemma när jag föreställt mig det. Jag kunde till och med slappna av uppe i luften, och vi peppade med musik och fotade. Flygningen gick otroligt fort och vad som kändes som en kort stund senare var det dags att landa i Milano. Landningen var hemskare än lyftet, men jag överlevde trots allt. Känslan och lättnaden man känner när flygplanet tar i marken är sjuk.







Jag var så otroligt lycklig när jag klev av flygplanet. Dels för att jag klarat av flygningen, vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra, och dels för att jag var där. Det första både jag och Johanna lade märke till när den Italienska luften slog emot oss var hur varmt det var. Det var över 20 grader och solnedgång. Så otroligt vackert! Vi, och framförallt Johanna som sprang runt och fotade med min systemkamera, måste sett ut som världens lyckligaste turister. Jag blev chockad över hur flygplatsen i Milano såg ut. Den såg inte ut som en flygplats på något sätt, utan snarare något slags köpcenter eller liknande.



Vi hade inget hotell bokat för den här natten, utan hade planerat att sova på flygplatsen, men eftersom vi var så upprymda och peppade bestämde vi oss för att försöka ta oss till arenan den här kvällen och skaffa könummer direkt, istället för att vänta till dagen efter. Så vi växlade våra svenska pengar till euro (vilket vi självklart hade glömt göra hemma i Sverige) och blev då lurade på ca tusen kronor. Lite mindre kul. Vi fick halvt om halvt panik, men köpte trots det biljetter till bussen som skulle ta oss in till staden. Vi hann med en buss som gick ganska direkt, och ungefär en timma senare var vi framme vid centralstationen. Den var enorm! Vi hade tagit reda på innan hur man skulle ta sig till arenan, men när vi väl var där förstod vi ingenting. Vi hade ingen aning om vart tunnelbanan gick ifrån, hur man skulle betala eller vart allting låg. Och inte heller fanns det någon att fråga. Vi virrade omkring ett bra tag och de personer vi försökte få hjälp av pratade bara italienska med oss. Vi hade heller ingen aning om vart vi skulle sova eftersom det var dyrt att ta sig till och från flygplatsen. Allting kändes bara lagom kaotiskt.



Vi gick in på de två Mc Donalds som låg i närheten och frågade om de visste någonting som hade öppet dygnet runt där man kunde spendera natten, men ingen visste någonting. Så vi såg inget annat val än att, trots att det var dyrt, bege oss tillbaka till flygplatsen för att sova. Vi kunde ju inte virra runt på stan hela natten. Vi träffade Stephanie och hennes mamma som landat i Milano en stund efter oss, och sedan drog vi tillbaka till bussen. Johanna försökte sig på att övertala chauffören att låta oss åka gratis, genom att berätta hur vi blivit lurade på pengar och inte hade någonstans att sova, men det gick ju lite mindre bra. Han förstod ingenting. Dock fick det lite framgång iallafall - vi fick åka båda två på en biljett!

Det kändes läskigt att sova mitt bland allt folk på flygplatsen, så vi bestämde oss för att sova på en toalett. Jag är medveten om att vi låter helt dumma i huvudet, men vi hade kul, så vad gör det? Vi hittade ett skötrum som inte verkade användas så mycket, som innehöll ett stort skötbord som såg hyfsat mjukt ut. Dumma i huvudet som vi är bestämde vi oss för att sova där, så vi gjorde oss hemmastadda. Lade ut en filt på skötbordet och lade oss sedan till rätta. Vi käkade även våran middag, som bestod varsin macka vi tagit med oss hemifrån. Det var i stort sätt omöjligt att sova! Man stördes av alla som gick på toaletten bredvid hela tiden + alla andra sorters ljud. Tror inte att jag fick någon sömn alls, men jag vilade iallafall. Runt tre - halv fyra eller någonting på morgonen/natten kom städerskan, så jag väckte Johanna och vi gick ut därifrån. Det hade blivit så tyst på flygplatsen, så vi var rädda att den skulle stängt eller någonting under tiden vi sov, så när vi klev ut från skötrummet fick vi en chock. Överallt, och då menar jag överallt, ligger folk och sover. Längs hela väggarna och på alla bänkar! Såg sjukt ut. Det var dock en stund kvar tills den tidiga bussen skulle gå, så vi lade oss tillrätta på golvet bland de andra och slumrade en stund tills vi blev väckta av vakterna.