På vägen tillbaka till arenan från hotellet gick det lite bättre att hitta, med tanke på att vi gjort det en gång tidigare. När vi satt på tunnelbanan klev ett gäng med snubbar på och ställde sig och spelade musik på hög volym. (Spelade med instrumet, inte med högtalare.) Vi visste inte riktigt hur vi skulle reagera, medans italienarna som var vana inte rörde en min. Förutom det hände ingenting intressant på tillbakavägen.

När vi kom tillbaka till arenan tittade vi om vi hade missat någonting, vilket vi inte hade. Vi träffade även vi på Liviana och Stephanie och satte oss en stund och snackade med dem. Trevligt! I och med att det var sol och hyfsat varmt ute kände jag och Johanna för att lägga oss ute på gräsmattan i solen och lyssna på musik, vilket vi även gjorde. Vi tog vårat pick och pack, plockade fram våra Sverigeflaggor och lade oss till rätta i gräset. Så sjukt, underbart mysigt. Det var lagom varmt, vårsolen värmde ansiktet och vi låg och lyssnade på musik och slumrade. Detta är ett plus med ett kösystem bestående av upprop - man kan spendera tiden emellan på sitt eget sätt och verkligen njuta av att vara där på ett annat sätt.

Vi låg och halvsov enda tills det var dags för det andra uppropet, som skulle hållas vid en stor trappa på sidan av arenan. Alla som hade könummer samlades och de som höll i systemet ropade upp namnen en efter en. Med tanke på att det var flera hundra i kön vid den här tiden tog det hela ett bra tag, men på något sätt var det ganska mysigt. Italienare är så otroligt trevliga och annorlunda mot varandra gentemot svenskar. Alla skrattade tillsammans och det var sjukt komiskt att höra hur de uttalade namnen på dem som inte kom från Italien. Under uppropet fick vi även besked om hur kvällen skulle gå till, vilket hade varit ganska ovisst tidigare. Det skulle spelas en fotbollsmatch i arenan under kvällen, och för att undvika bråk och liknande, ville polisen inte att vi skulle vara på plats då. Därför bestämdes en tid då alla skulle vara tillbaka, då vi skulle bli indelade i grupper efter nummer och därefter placerade i den riktiga kön utanför ingångarna.

Då allting var klart begav jag och Johanna oss tillbaka till våran mysiga plats på gräsmattan. Eftersom vi hade ett par timmar fria funderade vi ett tag på att dra in till staden och äta på någon typisk Italiensk resturang eller liknande, men efter en stunds velande bestämde vi oss för att skita i det. Varför minns jag inte, men vi tyckte väl att det var smidigast att stanna på plats ifall det skulle bli några ändringar eller så. Vi lade oss tillrätta i gräset igen och fick även sällskap av Liviana, Stephanie, Hanna och Rebecka. Tiden efter det spenderade vi genom att lyssna på musik, prata och passa väskor åt dem andra.



Både jag och Johanna var så otroligt glada och peppade inför morgondagen, och att befinna sig i ett ljummet Italien i väntan på Tokio Hotel symboliserar så mycket lycka. Någon gång under alla de timmar vi spenderade på gräsmattan bestämde vi oss för att ta en runda med kameran och utforska området lite mer. Det var solnedgång och helt äckligt vackert. Av en slump hamnade vi vid en trappa, där vi, bland annat, gjorde ett försök till att ta hoppbilder. Vi failade ganska rejält, men inte deppade vi för det. Istället gick vi iväg ytterligare en bit och fastnade vid en annan trappa som låg lite mer avskilt. Vi tog tillfället i akt och lockade fram våran "barnsliga" sida, samtidigt som vi försökte fånga den vackra solnedgången och våran lycka på bild. Det gick lite sisådär, men av någon anledning tycker jag om kommande bilder otroligt mycket. Mest för att jag vet hur jag kände mig då dem togs. En av de finaste och mest minnesvärda stunderna på hela resan.







Efter att dem här bilderna togs blev minneskortet på min systemkamera fullt, dumt nog. Därför togs nästan inga fler bilder den här dagen. Tog några få med min digitalkamera, men med tanke på att jag skulle ha den på konserten dagen efter ville jag inte fylla det minneskortet också. Vi drog tillbaka till våra väskor efter det här och lämnade kameran samt hämtade min ipod istället, som vi tänkte filma runt lite med. Vi gick på en liten upptäcktsfärd runt arenan och upptäckte bland annat vart "Ticket Office" och ingångarna låg. Därefter gick vi lite längre bort från arenan och fann en äng där vi slog oss ned. Det var, som sagt, solnedgång och ljummet ute så vi satt där ett tag och pratade och hade det mysigt. Vi fick även någon slags glädjeflipp och sprang runt samtidigt om vi filmade. (Kommer en video med klipp längre ned.)

På vägen tillbaka till arenan träffade vi på några gubbar som blev exalterade över att vi var från Sverige. Gött! I och med att solen hade gått ned hade det börjat bli lite kyligt i luften, så det dröjde inte länge förrän vi gick in i "Gallerian" istället för att sitta där ute. Vi satte oss på golvet (varenda liten sittplats var upptagen) och halvsov, tills vi var tvungna att gå ut igen för att organisera kön. Trodde vi. När vi kom ut var i stort sätt alla som köade redan på plats och vi fick besked om att ingen visste hur lång tid det skulle ta innan kön kunde fixas i ordning. Vi trodde att det skulle gå hyfsat fort, och blev förvånade när timmarna bara flöt på. För att fördriva tid stod jag, Johanna, Stephanie och Liviana bland annat och pratade med ett par fulla italienska föräldrar som tyckte vi var "häftiga" som åkt enda från Sverige för konserten. Vi stod även och trallade och sjöng på fula svenska barnlåtar. Allt för att få tiden att gå.

Efter ett tag blev det otroligt kallt att stå ute i kylan och bara vänta, så vi upptäckte att det fanns en dörr som var öppen, där vi gick in och satte oss. ("Gallerian" hade stängt vid den här tiden.) Det var stora spegeldörrar ut, så vi kunde fortfarande hålla koll på vad som skedde utanför. Både hos mig och Johanna började hungern göra sig påmind, så vi sprang iväg och köpte Pizza och Pommesfrites. Väldigt gott faktiskt, med tanke på att vi inte hade ätit på hela dagen. Trots att vi satt inomhus började kylan tränga sig in och man började frysa igen. Vi lade oss ned under våra flaggor och den lilla filten vi hade med oss, för att försöka slumra lite och behålla värmen. Det gick sådär. Fler och fler fans såg att vi satt inomhus och kom, även dem, in genom dörren. Till slut fick vi inte vara kvar där inne heller. Då var det bara att ge sig ut i kylan igen.

Det var både fans som låg och sov på marken och fans som stod/satt och pratade. Jag och Johanna var båda sjukt trötta, men vi vågade inte somna ifall det skulle bli dags att förflytta och organisera kön. Trots detta lade vi oss i gräset, tätt ihop under våra flaggor, en stund senare. Med tanke på våran trötthet låg vi och pratade om och diskuterade saker man kanske inte hade gjort annars. Sjukt kul nu i efterhand. Om någon hört det vi låg och pratade om skulle vi förmodligen bli inspärrade på psykhem eller liknande.

Vi låg på marken tills det, äntligen, var dags för att organisera kön på riktigt. Alla (vilket var en jävla massa!) samlades utanför "Ticket Office" där man skulle ropas upp en efter en och placeras i små grupper, som sedan skulle bli förflyttade till kön. Det hade satts upp kravallstaket och allting var faktiskt förvånansvärt väl organiserat. I och med att jag och Johanna hade såpass "höga" nummer tog det ett tag tills vi blev uppropade. Under den här tiden fick vi även reda på att en hel del fans som varit på konserten i Rom hade tänkt att komma med stora bussar på natten och förstöra vårat kösystem. Detta gjorde att många blev väldigt upprörda och arga.

Så fort jag och Johanna hamnat på plats i kön försökte vi lägga oss till rätta så bra och skönt vi kunde. Allt för att få så mycket värme under natten som möjligt. Vi hade bara en sovsäck med oss, som vi båda skulle försöka trycka ned oss i. Detta visade sig gå lite halvt åt helvete, så vad vi inte visste då vi låg och försökte somna var att natten skulle bli outhärdlig..

Fortsättning i nästa inlägg.