we're fading faster than the speed of light
Jag har varit hemma i Sverige sedan i lördags, men har valt att inte skriva någonting här. Mest för jag inte vet hur jag ska sätta ord på saker och ting, men även för att mitt psyke legat på minus. Då man kommer hem från någonting sådant här blir allting så jävla påtagligt. Verkligheten liksom skriker en i ansiktet och istället för att åka hem så känns det som att man åker ifrån det som är hemma.
Just nu vill jag ingenting annat än att på nytt vandra runt i Gamla Stan i Krakow, sitta i fönstret och peppa med musik, promenera tills fötterna går sönder, hålla utkik efter fina människor och stå och trängas i timmar utan vatten och mat. Det är så jag lever och det är så jag får kraften att fortsätta.
Jag är så jävla glad över resan och över att 30 Seconds To Mars är något av det finaste som finns.
Polen 18/8 - 22/8
Springer runt som ett yrväder här hemma och försöker fixa mig och checka packningen en sista gång, samtidigt som jag pumpar 30 Seconds To Mars för att få upp stämningen. För er som har missat det så drar jag och Rach till Polen imorgon, för att se 30STM på fredag. Redan idag åker vi upp till Stockholm dock, eftersom det inte gick något flyg från Göteborg.
Hade tänkt att uppdatera med bilder från gårdagen och liknande idag, men tiden rann iväg och nu hinner jag inte det. Hade även tänkt ta med min dator till Polen, men jag vågar inte riskera att gå över vikt med väskan, så jag hoppar det. Uppdatering kommer istället då jag kommer hem igen, på söndag.
(Händer det någonting under flygningen älskar jag min familj mest av allt i hela världen!)
Påminnelse:
(+ gå till apoteket och fixa tullbevis till mina tabletter.)
S T O K E D
Den här bilden symboliserar mitt sinnestillstånd väl för tillfället. Jag är så pepp över att se 30STM snart att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner för att springa ut ur huset och skrika, eller någonting ännu mer drastiskt. Vi åker om åtta dagar, och jag ser dem om tio. Tio dagar. Jag avlider lite halvt. PEPP!
-
To battle is the only way we feel Alive
Okej, för att göra saker och ting lite mer klara sedan det förra inlägget. Den 19 augusti åker jag och Rach till Krakow i Polen. Där drar vi till Coke Live Music Festival och ser 30 Seconds To Mars live, igen. Detta har varit bestämt ett bra tag, men jag har inte velat skriva om det i bloggen förrän allting var bokat och klart. Vilket det blev idag. Jag är sjukligt pepp, samtidigt som flygrädslan sitter och gnager i bakhuvudet. Men jag känner att jag måste passa på och leva mitt liv medans jag kan, och genom att göra detta lever jag till fullo. En bra, och "lite" roligare, kompensation för att Hultsfred blev inställt. Gonna be awesome!
.
Deprimerande? Nejdå, inte alls..
30 juni 2010
Ska jag vara ärlig var det länge sedan jag såg fram emot och längtade efter någonting så mycket som jag gjorde efter att se 30 Seconds To Mars på tisdag. Att sedan få reda på att det är inställt och inte blir av en vecka innan var som att få ett slag i magen. Blev och är så äckligt jävla besviken.
Dessutom tycker jag att det var riktigt dålig planering av arrangörerna till festivalen. Det har gått dåligt för de i flera år och förra året gick de knappt runt. Trots detta bestämmer de sig för att de ska ha en festival i år också, vilket enbart resulterade i besvikelse. Att jag dessutom lagt tusen kronor (som jag förmodligen inte kommer att få tillbaka) på ingenting känns åt helvete det med. Hela min sommar känns förstörd.
Om vi bortser från det där för en stund så befinner jag mig fortfarande på landet. Som planeringen såg ut skulle jag åka hem igen på tisdag, för att sedan åka till Hultsfred på onsdag morgon. Men i och med att det inte blir någon festival nu, så vet jag inte riktigt när, var eller hur jag kommer hem igen. Min blogg har gått utför och har slutat som den tråkigaste bloggen i världshistorien, vilket gör mig omotiverad att skriva. Usch!
I believe in Music
Så äckligt fint. Och om nästan en vecka ser jag dem igen.
30 Seconds To Mars
Slänger upp ett eget inlägg med 30STM eftersom de är i en nivå för sig. Langar ett till inlägg sedan om resten av banden. Jared fick verkligen igång publiken och det är synd att jag inte filmade de tillfällena då allting var som mest galet och fint. Som jag sa i förra inlägget - se dem om ni får chansen! Själv åker jag förmodligen till Hultsfredsfestivalen över dagen och ser de igen den 7 juli.
Jag hade nästan glömt känslan av att stå i en galen publik till ett bra band och bara leva. Det finns verkligen ingenting annat som kan få mig att känna mig så levande. Musik är livet!
Time to go to War
Jag lever fortfarande på lyckorus från söndagen. Pier Pressure var verkligen över alla förväntningar, med speciell betoning på 30 Seconds To Mars. Jag säger bara, har ni inte sett de live - gör det innan ni dör! Helt galet awesome. Fick tag i Jared Leto's hand när han ställde sig över publiken precis framför oss, och höll kvar tills han drog därifrån. Det, mina vänner, var awesome! Jag och Zara hade flyt och lyckades hamna längst fram på Paramore också, som började spela direkt när 30STM slutade. De är också ett sådant band man verkligen ska se LIVE! Slänger upp ett inlägg med bilder och videos om en stund.
