Det finns ingen tid till att stå och trampa längre. Det finns ingen tid till att fortsätta leva i den fantasivärld jag gör idag och hoppas att allting ordnar sig någon gång i framtiden. Det finns ingen tid alls kvar längre och det är det som skrämmer mig mest av allt. Om två månader tar jag studenten. Då är det meningen att jag ska ha någon slags framtidsplan. Veta vad jag vill göra i framtiden, hur jag ska få pengar och vart jag ska ta vägen. Jag har ingen sådan. Jag har inte ens någonting som i närheten liknar en plan. Jag är bara rädd.
Hur ska jag kunna hitta min plats och min egen väg när jag inte ens hittat mig själv?

Allt tjat om jobb och pengar hit och dit gör hål i huvudet på mig. Jag har inga visioner överhuvudtaget. Jag lockas inte av tanken på jobb, egen lägenhet och familj som förmodligen de flesta i min ålder gör. Jag lockas inte av någonting sådant överhuvudtaget. Jag har inga yrkesdrömmar eller framtidsplaner. Jag vet ingenting. Jag vill ingenting. Jag tror inte att jag passar in på den här planeten. Systemet som vi människor byggt upp där allting kretsar kring pengar äcklar mig. Allting har ju helt tappat fokus.
Aldrig tidigare har jag känt mig så felplacerad, förvirrad och lost i livet.