Blev väckt av mamma runt elva imorse och kände mig helt död i huvudet. Nog för att jag har lyckats vända på dygnet, men av någon anledning lyckas jag aldrig bli pigg hur mycket jag än sover. "Jaha, varför sitter du uppe nu då?" tänker ni säkert då, men har faktiskt en god anledning till detta då Rangers - Ottawa spelar inatt med start runt 01.00. Har egentligen ingen större lust alls att sitta uppe till klockan fyra, men känner att jag inte kan missa nattens match då den är avgörande för vilket lag som går vidare. Hoppas av hela mitt hjärta att Rangers vinner, både för min, Henke's och Tre Kronor's skull. Åker Ottawa ut är risken stor att vi, förutom Silfverberg, även får hem Erik Karlsson till VM och det skulle vara otroligt givande. Håll tummarna!

Imorgon blir det en tripp till Orust då jag ska hem till Rach för VyRT med 30STM. Är oerhört nervös, om jag ska vara ärlig. Jag har inte tittat på några videos överhuvudtaget med dem sedan jag kom hem ifrån Reading och det är först nu under senare tid som jag kunnat lyssna på deras musik igen.
Anledningen - saknad. Såklart. Men imorgon blir det andra bullar och det kommer bli så fint.

VAD HETER NI PÅ INSTAGRAM?


Dagens låt: We Are The Ocean - All Of This Has To End. Dagens klädsel: Jeans, linne, kavaj, halsduk. Dagens frisyr: Uppsatt. Dagens make up: Concealer, foundation, puder, rouge, ögonbrynspenna, ögonskugga, eyeliner och mascara. Dagens dricka: Har bara druckit ett glas vatten. Dagens mat: Ugnspannkaka. Dagens godis: Nada. Dagens film: Ingen alls. Kollar nästan aldrig på film. Dagens tidning: Har inte läst någon. Dagens vän: Natha. Dagens person: Erik Karlsson. Hans utveckling är läskigt imponerande. Dagens vill ha: Ett jobb som jag trivs bra med. Dagens saknad: Veckan då Zara var här och vi spenderade varje kväll framför svenska kassa serier. Dagens köp: En jacka. Dagens bästa: Att jag hittade en skinnjacka som var nedsatt från 1200 kronor till 600 kronor. Fynd. Dagens sämsta: Att regnet har stått som spön i backen exakt hela dagen. Dagens internetsida: Hm, har inte varit inne på internet så mycket faktiskt. Dagens beroende: Instagram. Dagens roligaste: Att mina planer för Valborg spikades.

Jag hoppas att ni njuter mycket och noga av min "precis-släppt-ut-håret-efter-att-ha-haft-det-uppsatt-frisyr" samt mina x antal felsägningar. PS. Jag är blond i verkligheten och inte ginger-råttfärgad-gul-orange-konstig-blandning som i videon. DS. Ha en god natt, för det tänker jag ha. SÅ JÄVLA TRÖTT! Godnatt.

Om någon hade frågat mig för sisådär tre-fyra år sedan vad min högsta önskan är hade jag kunnat svara helt utan problem då denna då hade involverat Tokio Hotel. I dagsläget ser allting lite annorlunda ut och om jag skall vara ärlig vet jag inte riktigt själv vad denna önskan är. Jag kan ligga i min säng om kvällarna och önska si och önska så och drömma om att mitt liv såg ut på ett visst sätt, men i grund och botten tror jag inte att mina önskningar grundar sig i någonting annat än strävandet efter lycka. Jag vill kunna vakna upp om morgonen och känna att jag faktiskt har någonting att vakna upp för. Kunna skratta och gå runt med ett leende på läpparna och känna mig tillfreds med mig själv och mitt eget liv. Jag vill spendera mina dagar med ett yrke där jag arbetar med någonting jag tycker om och älskar och jag vill hitta någon att dela livet med.
Kort och gott - Jag vill finna lyckan och hitta tillbaka till mig själv. Det är, i dagsläget, min allra högsta önskan.

(Jo tack, jag vet att min katt är det sötaste som finns.)

"Idag" är det den 15 april vilket, som alltid, känns lite extra i mitt hjärta. För att citera min egen Twitter: "För exakt fem (helvetes jävla) år sedan var jag i himlen idag. Känns som i ett annat liv." Hade inte tänkt att gräva ned mig djupare i det, men det är svårt att undgå tankarna på hur obehagligt snabbt tiden har sprungit iväg och hur otroligt mycket både jag själv och saker och ting har förändats sedan dess. / Forever beautiful.

Ligger för närvarande i sängen med min bebis, pratar med trevliga människor och lyssnar på fina band. Hade bestämt mig för att inte sitta uppe för länge idag och faktiskt se till att somna i tid, men det verkar vara lättare sagt än gjort. Har lyckats vända på dygnet totalt och har uppenbarligen varken ork eller motivation nog till att vända tillbaka det. Vore mycket enklare om dygnet kunde anpassa sig efter mig istället.

Helgen har för övrigt bjudit på ett biobesök (Titanic 3D, lika fin som alltid!), fika med pappa, trevligt sällskap och som vanligt en hel del hockey. På tal om det sistnämnda - om någon trevlig människa känner sig lockad av att besöka en eller ett flertal matcher tillsammans med mig under hockey-VM i början av maj är det bara att hojta till. Min brist på hockeyintresserade vänner gör sig påmind när det gäller sådana här saker, och jag känner att jag inte har någon större lust att missa chansen när delar av VM väl spelas på hemmaplan.

Har hakat på alla andra iPhone-nördar och skaffat Instagram. Följ mig gärna: charlottelinden.

Det har nu gått över två veckor sedan hockeysäsongen tog slut för Frölundas del och med mer distans till det hela går det att blicka tillbaka på säsongen och minnas utan att känna den där brännande besvikelsen. Efter match nummer sex mot Brynäs i kvartsfinalen då vi åkte ut ville jag mest dra täcket över huvudet, glömma allt vad hockey innebär och vakna upp igen någon gång i September då nästa säsong drar igång, men efter att ha fått tid till att smälta situationen går det nu att känna den stolthet killarna faktiskt är värda.

Som jag nämnt tidigare, samt ovan, mötte vi Brynäs i kvartsfinalen. Inför match nummer sex i Scandinavium ledde Brynäs med 3-2 i matcher trots att i stort sätt samtliga sammandrabbningar varit otroligt jämna. Till en början såg allting ut att gå precis som vi alla ville och hoppades på -  vi spelade otroligt bra i två perioder och hade en ledning med 3-1 inför tredje. Tyvärr brast det där. Brynäs reducerade efter fem minuter och kvitterade med 27 (jävla fucking helvetes) sekunder kvar. Där och då förstod jag att det var kört och då nästkommande period drog igång vågade jag inte längre titta utan satt mest med händerna för ögonen merparten av tiden. Sagt och gjort - några minuter in i förlängningen och period nummer fyra gör Brynäs mål och förlusten var ett faktum. Inom loppet av några sekunder dog allt hopp som hade byggts upp inombords under samtliga månader som säsongen pågått och samtidigt som de gulvit-klädda spelarna firade på isen gömde jag ansiktet i armarna. Det var för bra för att vara sant att vi skulle lyckas kvittera till 3-3 och skrapa fram en sjunde och avgörande match. Det var för bra för att vara sant att vi skulle ta oss till semifinal.

Men som jag skrev i min dagbok för ett par dagar sedan: nu gäller det att blicka framåt. Det blir svårt att vänja sig av vid de moment man nöter in så fruktansvärt under säsong - de rutinmässiga besöken i Scandinavium, bortamatcherna på O'learys, den ständiga bevakningen på diverse hockeysidor, nervositeten, agressionsutbrotten och glädjen man upplever i samband med matcherna och gemenskapen man känner med likasinnade supportrar - men jag har klarat det förr och jag kommer att klara det nu också.
Nedräkningen inför nästa säsong har börjat och då kommer vi tillbaka för revansch, starkare än någonsin.

Tillsammans och Föralltid står vi kvar.