Det har nu gått över två veckor sedan hockeysäsongen tog slut för Frölundas del och med mer distans till det hela går det att blicka tillbaka på säsongen och minnas utan att känna den där brännande besvikelsen. Efter match nummer sex mot Brynäs i kvartsfinalen då vi åkte ut ville jag mest dra täcket över huvudet, glömma allt vad hockey innebär och vakna upp igen någon gång i September då nästa säsong drar igång, men efter att ha fått tid till att smälta situationen går det nu att känna den stolthet killarna faktiskt är värda.

Som jag nämnt tidigare, samt ovan, mötte vi Brynäs i kvartsfinalen. Inför match nummer sex i Scandinavium ledde Brynäs med 3-2 i matcher trots att i stort sätt samtliga sammandrabbningar varit otroligt jämna. Till en början såg allting ut att gå precis som vi alla ville och hoppades på -  vi spelade otroligt bra i två perioder och hade en ledning med 3-1 inför tredje. Tyvärr brast det där. Brynäs reducerade efter fem minuter och kvitterade med 27 (jävla fucking helvetes) sekunder kvar. Där och då förstod jag att det var kört och då nästkommande period drog igång vågade jag inte längre titta utan satt mest med händerna för ögonen merparten av tiden. Sagt och gjort - några minuter in i förlängningen och period nummer fyra gör Brynäs mål och förlusten var ett faktum. Inom loppet av några sekunder dog allt hopp som hade byggts upp inombords under samtliga månader som säsongen pågått och samtidigt som de gulvit-klädda spelarna firade på isen gömde jag ansiktet i armarna. Det var för bra för att vara sant att vi skulle lyckas kvittera till 3-3 och skrapa fram en sjunde och avgörande match. Det var för bra för att vara sant att vi skulle ta oss till semifinal.

Men som jag skrev i min dagbok för ett par dagar sedan: nu gäller det att blicka framåt. Det blir svårt att vänja sig av vid de moment man nöter in så fruktansvärt under säsong - de rutinmässiga besöken i Scandinavium, bortamatcherna på O'learys, den ständiga bevakningen på diverse hockeysidor, nervositeten, agressionsutbrotten och glädjen man upplever i samband med matcherna och gemenskapen man känner med likasinnade supportrar - men jag har klarat det förr och jag kommer att klara det nu också.
Nedräkningen inför nästa säsong har börjat och då kommer vi tillbaka för revansch, starkare än någonsin.

Tillsammans och Föralltid står vi kvar.