Jag är inte riktigt beredd på det här, psykiskt. Jag visste att det skulle hända, men ändå blir chocken och känslorna lika starka när det väl sker. Jag vet inte hur jag ska reagera än, mina känslor krockar och allting blir bara kaos inom mig. Jag vet att jag egentligen borde vara överröst av glädjekänslor, men jag har aldrig riktigt fungerat på det sättet. Jag är alldeles för tom, vilket ger dubbelt så stor plats för ångesten. Den äter upp mig, sakta men säkert.