Precis som vanligt då jag vet att jag har en flygning inplanerad sitter jag och läser allting jag kan komma åt om flygrädsla och liknande, vilket gör att jag nu sitter här med hjärtklappning och en stor klump i magen. Jag borde försöka släppa tanken på det och ta det som det kommer, men det är så svårt. Funderar på att ta min dator, mitt täcke och min livedvd och gå ut och lägga mig på balkongen istället. Låter lockande!

Jag tittade på dvdn för första gången igår kväll. Till en början visste jag inte om jag vågade trycka på play - just för att jag vet hur känslomässigt ont det gör - men till slut fattade jag mod och gjorde det. Dvdn i helhet är fin. Mycket finare än vad jag trodde att den skulle vara, men precis som jag trodde så uppstod en inre kamp då jag tittade på den. Lyckan kolliderar med saknaden och i slutändan blir allting bara kaos.

Dock måste jag påpeka att jag är lite besviken på en del saker. Att titta på dvdn kändes som att titta på en helt annan konsert än den jag var på. De lyckades inte fånga ens en hundradel av allt kaos som rådde där inne, och jag tycker att det var alldeles för få klipp där man fick se fansen och publiken. Att de dessutom hade tonat/klippt bort publikens fanaction (att skrika "Tokio Hotel" mellan varje låt) tycker jag var lite lame.
Men annars fanns det ingenting att klaga på. Det var Tokio Hotel, och det var fint. Precis som vanligt!

Okej, nu blev det här ett långt inlägg om Tokio Hotel, vilket absolut inte var meningen från början. Jag tänkte mest slänga upp ett inlägg och tala om att jag imorgon drar till Rach på Orust för ett par dagar.