Idag är det den första augusti, och verkligheten flåsar mig i nacken. Om tjugotre dagar börjar skolan, och jag kan inte komma på någonting jag fruktar mer just nu. Jag kan stå ut med skolarbetet och jag kan stå ut med de tidiga mornarna, men vad jag däremot inte är säker på att jag kommer klara av är verkligheten. Verkligheten och mörkret. Sommaren är som en flykt, och den här gången kommer mörkret äta upp mig.

Well, sitter och bläddrar lite förstrött i det senaste numret av Kerrang som fick följa med mig hem igår. Intervjun med 30 Seconds To Mars har jag redan läst ett par hundra gånger, så försöker finna något annat intressant att slösa tre minuter av mitt liv på. Det går sådär! Men för att återgå till gårdagen - och "Mr. Nobody". Filmen var en av de konstigaste jag någonsin sätt, men samtidigt var den vacker. På något vis. Både jag och Rach lämnade biosalongen med tusen obesvarade frågor, men trots detta vill jag redan se filmen igen. Innan bion virrade vi även runt i stan och letade efter väskor och plånböcker, vilket inte gav något resultat. Käkade också, men (hör och häpna!) inte på Mc Donalds. Istället blev det buffé. Härligt!

Idag har det dessvärre inte hänt lika mycket, vilket faktiskt varit riktigt skönt. Spenderade halva dagen ute i solen och halva bakom ratten. Bilkörningen går framåt nu och ju mer jag kör desto säkrare känner jag mig som förare. Önskar att jag bara kunde få mitt körkort i handen här och nu. Vore förjävla gött!