Nu i slutet av terminen är det svårt att undgå alla studentbilder som laddas upp på Facebook, speciellt i och med att det var dags för ungefär hälften av mina kompisar att gå ur skolan i år. Jag kan inte undgå att undra hur det kommer att vara och se ut då det är min tur - om exakt ett år. Jag är så otroligt rädd för att dagen kommer bli en besvikelse, med tanke på hur otroligt höga förväntningar man har och på grund av att man alltid föreställt sig studenten som den lyckligaste dagen i livet. På en dag, ett par timmar, ska allting vara över och jag är så rädd att jag kommer stå där med en ångestklump i magen istället för att vara lycklig och glad som alla andra. Speciellt i och med att jag börjat oroa mig redan nu. Jag är väl medveten om hur snabbt ett år går, och om mindre än 365 dagar är det jag som står där i vit klänning med studentmössan på huvudet. Jag vill inte. Jag är inte redo!

"I've heard the talk
Superman can't walk
And who is gonna save you
when your Superman can't walk?"

Enda sedan jag hörde den här låten för första gången har jag tolkat texten och meningen på ett sätt - att man aldrig ska förlita sig helt på någon annan. Lägger man all sin egen sårbarhet i någon annans händer, och förlitar sig på att denne alltid ska ha styrka och vilja nog för två, är man ute och balanserar på en skör tråd. Det går att blunda och vända ryggen åt sådant man inte vågar eller vill ta tag i för stunden, men i slutändan kommer verkligheten alltid att hinna ikapp.

Jag har själv varit där. Jag har ett flertal gånger gjort det stora misstaget att förlita mig helt på en annan person. Trott att denne alltid kommer att finnas vid min sida och att denne alltid kommer att vara min stöttepelare. Varenda gång har det slutat likadant. Trots att såren fortfarande svider så är jag tacksam för erfarenheten det gett mig. Mitt mål är att hedanefter stå på mina egna ben, och försöka finna tryggheten jag alltid lyckas hitta hos någon annan, hos mig själv!

I slutändan finns det ingen annan än du själv som rädda den du är.

Is this what I have to go through, to be able to live my life without you?
Is this what I have to feel like, to be able to live without you by my side?

It's hurting so bad, It's hard to define
I want you to pass yet stay on my mind
Illusions I have are far from the truth
I'll never survive getting over you

 

Kan inte sluta gråta. Är så jävla ångestfylld och rädd. Satt med flygplanshemsidan framför mig alldeles nyss och skulle precis trycka på "boka"knappen då ångesten kom. Fick svårt att andas och tårarna bara rann. Jag förstår inte varför jag inbillar mig gång på gång att jag ska klara av att flyga. Hur fan skulle det gå till när jag inte ens klarar av att vara inne på hemsidan?
Jag krossar bara mina egna drömmar och förhoppningar.

 

Jag har gjort ett sånt oerhört misstag och jag vet att jag aldrig kommer att förlåta mig själv. Jag fattade det värsta beslutet jag kunde fatta. Och vad gör jag nu? Jag vill slita sönder mig själv. Bara gå sönder, på riktigt och inte bara inombords. Ett beslut, som egentligen var det mest självklara i världen, blev till det svåraste jag ställts inför. Och jag valde fel. Så jävla FEL.

Det är när verkligheten hinner ikapp som allting gör som mest ont, då allting blir som svårast att hantera. Då ordet "aldrig" rimmar på ditt namn och speglas i dina ögon. Det är då paniken griper tag och ångestens klor sliter och river. Ett abrupt uppvaknande ur fantasin jag alltid lever i, och allting har rasat igen.

 

 

Jag klarar inte av all jävla kaos. Jag behöver tid till att andas också.

Bilden symboliserar ganska bra vad min gårdagskväll bestod av.
Ikväll blir det bio. Daybreakers, eftersom Snabba Cash var fullbokad.
Jag vet inte om jag ska fortsätta blogga, är ganska opepp. Whinar bara.

---

Ett ord. Sex bokstäver.
Det stavas ångest.

Jag ska göra en uppoffring. Jag ska försöka att inte tänka så mycket. Offra mina tankar för att kanske för någon sekund bli fri. Jag ska försöka vara glad hedanefter, för de i min närhets skull. Jag ska vara glad, jag ska skratta och jag ska le. Jag ska bli mig själv igen. Även om det tar emot, så ska jag le.

 

 

Det ger mig ett behagligt lugn att titta upp mot sjärnorna och veta att du befinner dig under samma himmel. Det får avståndet mellan oss att verka en aning mindre.

 

 

 

 

 

 

Förlåt för min otroligt dåliga uppdatering, jag äcklas lite halvt när jag tittar på min blogg. Grejen är den att jag känner mig inte tillräckligt stabil känslomässigt för att sitta här och babbla om mina dagar och liknande. Men jag ska försöka ta mig samman och börja skriva igen, förhoppningsvis redan imorgon. Sov gott.

 

Man står och trampar och oavsett vad hjärnan bestämt sig för, så håller hjärtat de planerna tillbaka. Fysiskt sätt kommer jag alltid att finnas här - mentalt lever jag vidare i det som var.

 

Det finns dagar då allting gör ont. Sedan finns det dagar då allting gör dubbelt så ont. Dagar då din frånvaro och existens bränner och sliter isär. Idag är en sådan dag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Jag kan inte ta till samma medel längre. Jag kan inte blunda - då finns du överallt. Jag kan inte skrika - det är ändå din röst jag hör. Jag kan inte hålla andan - du får mig att andas.

Det gör så ont, allt gör så ont idag.

 

Jag vet inte hur många gånger jag försökt posta någonting idag. Jag börjar på inlägg efter inlägg, men trycker bort de gång på gång. Ingenting känns värt att skriva, då det jag egentligen vill och behöver sätta ord på fastnar någonstans på vägen. Allting är grått. Det regnar hela tiden. Det är mörkt då jag går upp, mörkt när jag kommer hem. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln och jag har stor lust att slita sönder varenda liten bild på min vägg. Allt som kan tänkas påminna mig om det som är, det som jag är.

Jag vill be om ursäkt till alla som på något sätt påverkas av mitt beteende och humör. Be om ursäkt för att jag inte längre är mig själv, och be om ursäkt för att jag inte finns där. (När jag ändå är i gång kan jag ju passa på att be om ursäkt för den kassa uppdateringen också.)

Nu tänker jag lägga mig under täcket och titta på New Moon och proppa i mig choklad tills jag spyr.
Då kanske jag lyckas spy upp ångesten samtidigt.