Under en blinknings existens griper det tag i mig och inom loppet av en sekund är jag fast. Igen.
Förnuft dödas av hopp och fantasi, medan verkligheten suddas ut. Vad fan vore jag utan dina andetag?

Klarar inte av mig själv längre.

De första dagarna på ett helt nytt år har passerat och kanske är det på tiden att jag tar mig i kragen och slänger in ett inlägg här. Gjorde några små ändringar i bloggen tidigare, men vet inte riktigt om allting funkar som det ska ännu. Påpeka gärna om det är någonting som ser konstigt ut/inte funkar.

Min nyårsafton det här året var ingenting att hurra för. Tycker visserligen inte att det är någonting att fira att ännu ett år flugit förbi, så det spelar ingen större roll nu i efterhand. Jag kommer att sakna 2010. Mestadels för att det är det enda år efter 2007 som innehållit sådant som nästan skulle kunna mäta sig med det jag upplevde då, men även för att jag har trivts otroligt bra med att vara arton. Jag vill verkligen inte bli äldre nu.

Annars tycker jag att folk ser nyårsafton och början på ett nytt år som någonting mycket större än vad det är. Folk tror att livet ska ta en drastisk vändning och att det helt plötsligt ska vara superenkelt att sluta röka/gå ned i vikt. Just därför har jag aldrig riktigt trott på det här med nyårslöften och dylikt. Däremot ska jag ha som mål att, det här året, försöka utnyttja varje sekund på ett annat sätt än jag gjort tidigare samt försöka utvecklas och förhoppningsvis komma iallafall ett ett steg på vägen till den person jag egentligen är och vill vara. Lättare sagt än gjort, men jag kommer aldrig att komma någonstans om jag inte vågar släppa spärren jag har inom mig. Bäst detta året: Alla upplevelser i form av resor och konserter. Så äckligt fina minnen.

Hejdå 2010.
Och ett stort tack till 30 Seconds To Mars och Tokio Hotel som gjort allting lite finare gång på gång.

Drömmar är någonting som har otroligt stor plats i mitt liv. Ibland kanske till och med för stor plats. Jag dagdrömmer otroligt mycket och befinner mig ofta på en helt annan plats i huvudet än vad jag gör fysiskt. Det är mitt sätt att klara av vardagen och på något sätt har drömmarna i mitt huvud blivit till min verklighet.

Gång på gång hör jag mina förebilder predika om hur man ska följa sina drömmar och aldrig sluta tro på dem. Jag suger åt mig deras ord likt en svamp, och de har fått mig att inse och tro att ingenting är omöjligt. På grund av detta har jag, det senaste året, börjat se livet på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har slutat att ta allting så seriöst och ser det numera som någonting man ska fylla med meningsfulla och vackra händelser. Därav anledningen till att jag lägger alla mina pengar på upplevelser istället för materialla ting.

Jag vill göra något fint av mitt liv. Känna alla känslor man kan känna, göra alla dumma saker man kan hitta på, krossa hjärtan och få mitt hjärta krossat. Jag vill uppleva nya länder och upptäcka platser jag inte tidigare besökt. Göra det som faller mig in och befinna mig exakt var mitt hjärta säger att jag borde befinna mig. Jag vill ägna varje dag, varje minut, varje sekund åt sådant jag tycker om att göra. Vara fri.

Och jag känner att det nu är dags för mig att ta ett kliv ut från mina drömmar till verkligheten.

Det är konstigt, genom att titta på bilder och lyssna på låttexter får man en känsla av att smärta är någonting vackert. Att mörker, ångest och brustna hjärtan är någonting uthärdligt och fint. Det är konstigt att ett resultat av kreativitet kan få någonting så kallt, grått och tomt att framstå som en vacker bagatell.

 

Skulle jag få chansen att hålla honom i min famn en sista gång skulle jag aldrig ta någonting för givet igen.

Skulle jag få chansen att ändra på vad jag ville exakt just nu skulle jag radera min flygrädsla ur historien. Jag skulle radera den ur mitt minne och stampa och hoppa på den tills den inte längre fanns kvar. För just nu finns det ingenting som dödar mig lika mycket psykiskt. Ingenting som hindrar mig lika mycket från att följa mina drömmar.

En gång i tiden älskade jag att flyga. Jag älskade känslan av att lyfta från marken och jag tyckte att det var vackert och givande att sitta lutad mot fönstret och titta ut. Jag förstod mig heller inte på personer som såg detta som något läskigt och hemskt. Personer som var rädda. Men någonstans och av någon anledning hände någonting som gjorde att jag själv började se flygning som någonting hemskt.

Det är så lätt att tro att det bara är att sätta sig på ett plan, bita ihop och försöka bortse från den bitande ångestkänslan inombords. Och det är så lätt att tro att det bara är att försöka bortse från andnöden och hjärtklappningen. Men har man någon gång känt den dödsångest jag känner då jag sätter foten på ett plan, gör man allting som kommer i sin makt för att komma bort från den.

En rädsla bedövar och förändrar. Tar över varje millimeter av förnuft, och får en att tro och tänka någonting annat än vad som egentligen är relevant. Till slut är rädslans röst det enda man hör och ännu en gång håller den på att hindra mig från att göra någonting jag älskar.

Igår uppstod någonting jag trodde hade dött föralltid - min inspiration.
Jag har hela mitt liv ägnat mig åt skrift på olika sätt, och detta är även en av de väldigt få saker jag faktiskt kan tycka att jag är bra på. På senaste tiden har dock min inspiration och kreativitet varit död, vilket har känts som att en del av mig faktiskt varit försvunnen.

Till min stora lycka verkar det dock som att inspirationen bestämt sig för att återuppstå, vilket ledde till att jag igår satt och skrev tills fingrarna glödde. Slutade med att jag hade skrivit fem stycken sidor i Word. Och där tog det inte stopp. Innan dagen var slut hade jag skrivit ytterligare två stycken, och efter att jag läst igenom texterna idag måste jag medge att jag, för första gången på väldigt länge, känner mig nöjd över vad jag åstadkommit.

Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att inspirationen är tillbaka för att stanna. Jag vill skapa, berätta och ge.
Att skriva (och lyssna på musik!) är mitt sätt att låta själen andas.

---

Vad jag ville komma fram till med det här inlägget var att jag, textmässigt, inte riktigt varit mig själv på senaste tiden. Detta är den största anledningen till att min blogg sinat så mycket. Jag vill inte publicera inlägg enbart för att publicera, vilket jag känt mig tvungen att göra på senaste tiden. Jag vill uttrycka någonting med det jag skriver, och om min inspiration och textkänsla kommit tillbaka för att stanna, kommer jag förhoppningsvis kunna bidra med det jag vill i bloggen framöver. Förhoppningsvis.