Ce n'est pas la Réalité. C'est un Rêve.
30 Seconds To Mars. London O2. 30/11 - 2010
Innan 30STM klev ut på scenen hände det där som jag och Rach spekulerat i veckor om det skulle ske eller inte. En stillbild till Hurricane visades på storbildsskärmarna och plötsligt trycktes det på play och videon var igång. Tjugotusen personer brast ut i skrik och därav jag själv. I månader hade vi längtat och sett fram emot videon och plötsligt stod vi i en fullsatt arena och tittade på den minuter innan bandet själva skulle kliva ut på scen. Otroligt konstig känsla, nästan lite läskig. Våra reaktioner var större än förväntat och som tur var, vilket är väldigt roligt nu i efterhand, filmade Rach alltihop.
Vi trodde att 30STM skulle komma ut ganska tätt inpå att videon spelats klart, men istället sattes musiken som spelats innan på i högtalarna igen och det blev ännu lite väntan. Därefter släcktes dock arenan ned och hjärtat hamnade i halsgropen ännu en gång. Därefter väntade två magiska timmar fyllda av lycka, madness, frihet och glädje. Jag minns att jag vid ett tillfälle under konserten stod och tänkte "Hur fan ska jag kunna beskriva det här för någon annan? Hur ska jag försöka skriva om det i min blogg?" Och än idag har jag ingen aning om hur det ska gå till. Kort sagt kändes det som att man klev in i en fantasivärld.
Från det att vi såg skuggan av Shannon på skynket under introt tills dess att jag själv klev av scen för att sedan se dem försvinna därifrån befann jag mig någon annanstans. Tusen skyar högre upp.
"30 Seconds To Mars, London O2, 2010."
Vid ett tillfälle under konserten upprepade Jared meningen ovanför ett par gånger samtidigt som glittret som föll under Hurricane ännu yrde runt i luften. Just det tillfället minns jag så tydligt. Det var så fint. Så otroligt fint. Just det tonfallet han använde när han sa det fick mig att fyllas med sådan glädje och stolthet över att jag faktiskt var på plats och delade detta historiska ögonblick tillsammans med dem.
För övrigt var konserten precis lika underbar och fylld med madness som tidigare. Om inte snäppet värre. Jag har aldrig hoppat och liknande så mycket under en konsert innan och min navelpiercing mådde inte bra efteråt vill jag påstå. Inte det lättaste i världen att stå tryckt mot ett kravallstaket och hoppa samtidigt som tusentals personer trycker på bakifrån. Har heller aldrig sett en sådan snygg ljus-sättning på någon konsert tidigare. Den bidrog verkligen till känslan av att befinna sig i någon slags fantasi- eller drömvärld.
"This isn't your grandmothers fucking concert, this is 30 Seconds To Mars." - Jared Leto
© Bilder printade ur några av de videos som finns i inlägget nedanför.
(Kommer ett eget inlägg om då jag var på scen.)
London / 30 Nov 2010
There is a Hell, Believe me I've seen it.
Julafton 2010
Känner mig tvungen att bryta mitt London-uppdaterande för att slänga in ett God Jul i efterskott.
Jag hade ett fint julaftonfirande tillsammans med familjen innehållande julmat, julklappar, umgänge och spel. Satt sedan uppe till närmare fyra på natten och pratade om allt mellan himmel och jord med Marcus och Christopher. Jag har, utan tvekan, världens bästa familj. Jag fick mig även ett par fina julklappar: Epilator, plattång, pengar, värmeskydd, t-shirt, stickad tröja, halsduk, mysstrumpor, halsband, armband, bok och två muggar. Ska bli spännande att se vad jag får av pappa sedan också.
Nu har Catherine, Magnus och barnen precis åkt hem och huset känns alldeles för tomt och tyst. Tråkigt. Själv tänker jag slänga mig på tåget in till stan för att checka in mellandagsrean innan det blir alldeles för utplockat. Förhoppningsvis hittar jag någonting i klädväg, men dumt nog brukar jag ha svårt att hitta någonting passande när det väl är billigt. Håll tummarna! Och Merry Christmas i efterskott.
London / 30 Nov
"Kort" sammanfattning av andra dagen i London.
Alarmet på mobilen ringde runt halv sex på morgonen för att vi skulle hinna till arenan med god marginal innan klockan blev halv nio, då man var tvungen att vara där för att få behålla sina nummer. Med viss möda klev vi upp och började göra oss i ordning. Fixade mig dessvärre inte särskilt mycket, då jag antog att jag skulle få tid till det senare under dagen, men plattat hår och lite smink fick det bli iallafall. Slängde sedan ner det vi behövde ha med oss i varsin väska och började röra oss mot Victoria Station. Det kändes ovanligt men samtidigt jävligt gött att, för en gångs skull, inte behöva släpa med sig massa sovsäckar, varma kläder och liknande för att köa länge. Den här gången räckte det med att ha med sig det som skulle med in på konserten plus neccessär till dagen därpå. Vi skulle nämligen spendera natten efteråt på ett annat hotell som låg närmare arenan.
Väl framme på Victoria Station försökte vi enas om vart vi skulle köpa frukost, vilket slutade med att vi drog in på en liten matbutik där det fick bli Yoghurt, vatten och bananer. Varför jag köpte bananer när jag aldrig i mitt liv tyckt om det har jag fortfarande ingen aning om, men det kändes antagligen som ett bra val just då.
Därefter rörde vi oss mot tunnelbanan som skulle ta oss till Green Park, där vi sedan skulle byta till en annan linje för att komma till North Greenwich. Jag mådde inte bra alls på tunnelbanan. Jag kände mig yr i huvudet och det kändes som att mina ben inte ville hålla uppe mig, vilket gjorde att jag blev sjukt orolig över att jag inte skulle må bättre tills konserten. Annars gick resan dit som planerat och det visade sig att vi skulle vara vid arenan runt tjugo till trettio minuter tidigare än man behövde. Inte klagade vi för det, utan vi slog oss ned vid tunnelbanestationen och käkade vår frukost.
O2 arena ligger inuti själva O2 och jag blev chockad över hur extremt stort det var. O2 är fullt med matställen och liknande, så det kändes nästan som att kön var inuti något slags köpcenter. Vi gick förbi matställe efter matställe efter matställe innan vi kom fram fram till de ingångarna där kön skulle vara. Meningen var att alla med nummer skulle komma till arenan vid halv nio och att vi då skulle bli indelade nummervis i en organiserad kö. Dessvärre blev allting försenat. Vi fick stå och vänta ett bra tag innan någonting hände, under tiden som de byggde upp staket och allt sådant där som behövdes till kön.
När de började släppa in oss till köområdet gick de inte efter nummer överhuvudtaget och dessutom hamnade alla i en "fålla" där vi stod upp i en avlång klump. Jag och Rach fick panik eftersom att vi trodde att kön skulle se ut sådär hela dagen och att vi då inte skulle kunna gå och lämna våra väskor samt checka in på det nya hotellet. Vi trodde verkligen att allting skulle skita sig. Dock löste sig allting ett par timmar senare då de organiserade kön efter nummer och lät oss sitta ned istället för att stå upp och trängas. Jag och Rach utnyttjade detta och stack direkt iväg och checkade in på det nya hotellet och lämnade allting vi inte behövde ha med oss in på konserten. Därefter började den riktiga väntan.
Som jag skrev ovan låg arenan och kön "inomhus", men dessvärre var det inte varmt för det. Det var inget riktigt tak, så det var ungefär lika kallt som det var utomhus. Vi hade dessutom lämnat våra jackor på hotellet, så det kändes verkligen som att man skulle frysa ihjäl. Jag kommer knappt ihåg hur vi slog ihjäl de resterade timmarna av väntan, men jag minns att det gick otroligt snabbt. Vi köpte någon äcklig kycklingsallad som vi försökte peta i oss till middag och satt under värmefolie och käkade Pringles för att försöka hålla värmen. Sista tiden innan insläppet försökte vi tvinga i oss vatten för att inte svimma.
När det inte var långt kvar till insläpp ställde sig alla upp och det blev som en tjock klump snarare än en organiserad kö, men vi var väldigt långt fram, så det gjorde inte oss särskilt mycket. De samlade in alla biljetter och gav oss istället armband, vilket gjorde att det gick mycket snabbare när de väl började släppa in. Vi blev sedan insläppta lugnt och stilla till olika spärrar som de sedan skulle öppna, och jag och Rach hamnade mycket längre fram än vad vi egentligen skulle gjort om de då hade gått efter nummer. Vi hade väl kanske tio personer eller någonting framför oss. Dock hade vi PANIK eftersom vi trodde att de skulle öppna alla spärrar samtidigt, vilket hade försört hela köningen totalt. Hade de gjort det hade personer som precis kommit blivit insläppta samtidigt som oss som kommit dagen innan. Ångest.
Dock visade det sig att vi hade mått dåligt i onödan då de öppnade enbart våran spärr till att börja med. Vi hade dessutom ingen väska och behövde därför inte stanna vid vakterna, vilket gjorde att vi kom in till själva arenan otroligt snabbt. Vi blev tillsagda att inte springa, precis som vanligt, och för att ta oss fram till scenen var vi i stort sätt tvungna att sicksacka oss fram mellan alla vakter som stod utspridda.
Jag blev chockad då jag såg att scenen bestod av en catwalk, då dem inte haft det på tidigare konserter, men vi haffade iallafall platser längst fram vid staketet i mitten framför catwalken. Underbart!
Sittplatserna började fyllas på och jag tror inte att det finns någon mäktigare känsla än att stå längst fram i en fullsatt stor arena. Det var så sjukt mycket folk. Innan spelningen drog igång kom Braxton ut till publiken och vissa blev som galna. Det gick även runt folk utklädda till apor/monster och delade ut godis etc.
Första förbandet, Funeral Party, drog igång exakt på utsatt tid och de var faktiskt bra.
Mellan Funeral Party och Enter Shikari som var förband nummer två släktes arenan ned igen och en stillbild av videon till Hurricane visades på storbildsskärmarna. Man såg en pil hållas över "play-knappen" till att börja spela videon, men ingenting hände. Där kan jag säga att jag dog lite inombords.
Enter Shikari klev sedan ut på scen och körde sin grej. De hade många fans i publiken och var ett bra liveband. Dessvärre är jag inget större fan av deras musik längre och deras blinkande lampor gav mig huvudvärk. Jag ville bara att 30STM skulle komma ut på scen, trots att jag ännu inte förstod att jag faktiskt skulle se dem igen. (Uppdatering om konserten i nästa inlägg.)
Alarmet på mobilen ringde runt halv sex på morgonen för att vi skulle hinna till arenan med god marginal innan klockan blev halv nio, då man var tvungen att vara där för att få behålla sina nummer. Med viss möda klev vi upp och började göra oss i ordning. Fixade mig dessvärre inte särskilt mycket, då jag antog att jag skulle få tid till det senare under dagen, men plattat hår och lite smink fick det bli iallafall. Slängde sedan ner det vi behövde ha med oss i varsin väska och började röra oss mot Victoria Station. Det kändes ovanligt men samtidigt jävligt gött att, för en gångs skull, inte behöva släpa med sig massa sovsäckar, varma kläder och liknande för att köa länge. Den här gången räckte det med att ha med sig det som skulle med in på konserten plus neccessär till dagen därpå. Vi skulle nämligen spendera natten efteråt på ett annat hotell som låg närmare arenan.
Väl framme på Victoria Station försökte vi enas om vart vi skulle köpa frukost, vilket slutade med att vi drog in på en liten matbutik där det fick bli Yoghurt, vatten och bananer. Varför jag köpte bananer när jag aldrig i mitt liv tyckt om det har jag fortfarande ingen aning om, men det kändes antagligen som ett bra val just då.
Därefter rörde vi oss mot tunnelbanan som skulle ta oss till Green Park, där vi sedan skulle byta till en annan linje för att komma till North Greenwich. Jag mådde inte bra alls på tunnelbanan. Jag kände mig yr i huvudet och det kändes som att mina ben inte ville hålla uppe mig, vilket gjorde att jag blev sjukt orolig över att jag inte skulle må bättre tills konserten. Annars gick resan dit som planerat och det visade sig att vi skulle vara vid arenan runt tjugo till trettio minuter tidigare än man behövde. Inte klagade vi för det, utan vi slog oss ned vid tunnelbanestationen och käkade vår frukost.
O2 arena ligger inuti själva O2 och jag blev chockad över hur extremt stort det var. O2 är fullt med matställen och liknande, så det kändes nästan som att kön var inuti något slags köpcenter. Vi gick förbi matställe efter matställe efter matställe innan vi kom fram fram till de ingångarna där kön skulle vara. Meningen var att alla med nummer skulle komma till arenan vid halv nio och att vi då skulle bli indelade nummervis i en organiserad kö. Dessvärre blev allting försenat. Vi fick stå och vänta ett bra tag innan någonting hände, under tiden som de byggde upp staket och allt sådant där som behövdes till kön.
När de började släppa in oss till köområdet gick de inte efter nummer överhuvudtaget och dessutom hamnade alla i en "fålla" där vi stod upp i en avlång klump. Jag och Rach fick panik eftersom att vi trodde att kön skulle se ut sådär hela dagen och att vi då inte skulle kunna gå och lämna våra väskor samt checka in på det nya hotellet. Vi trodde verkligen att allting skulle skita sig. Dock löste sig allting ett par timmar senare då de organiserade kön efter nummer och lät oss sitta ned istället för att stå upp och trängas. Jag och Rach utnyttjade detta och stack direkt iväg och checkade in på det nya hotellet och lämnade allting vi inte behövde ha med oss in på konserten. Därefter började den riktiga väntan.
Som jag skrev ovan låg arenan och kön "inomhus", men dessvärre var det inte varmt för det. Det var inget riktigt tak, så det var ungefär lika kallt som det var utomhus. Vi hade dessutom lämnat våra jackor på hotellet, så det kändes verkligen som att man skulle frysa ihjäl. Jag kommer knappt ihåg hur vi slog ihjäl de resterade timmarna av väntan, men jag minns att det gick otroligt snabbt. Vi köpte någon äcklig kycklingsallad som vi försökte peta i oss till middag och satt under värmefolie och käkade Pringles för att försöka hålla värmen. Sista tiden innan insläppet försökte vi tvinga i oss vatten för att inte svimma.
När det inte var långt kvar till insläpp ställde sig alla upp och det blev som en tjock klump snarare än en organiserad kö, men vi var väldigt långt fram, så det gjorde inte oss särskilt mycket. De samlade in alla biljetter och gav oss istället armband, vilket gjorde att det gick mycket snabbare när de väl började släppa in. Vi blev sedan insläppta lugnt och stilla till olika spärrar som de sedan skulle öppna, och jag och Rach hamnade mycket längre fram än vad vi egentligen skulle gjort om de då hade gått efter nummer. Vi hade väl kanske tio personer eller någonting framför oss. Dock hade vi PANIK eftersom vi trodde att de skulle öppna alla spärrar samtidigt, vilket hade försört hela köningen totalt. Hade de gjort det hade personer som precis kommit blivit insläppta samtidigt som oss som kommit dagen innan. Ångest.
Dock visade det sig att vi hade mått dåligt i onödan då de öppnade enbart våran spärr till att börja med. Vi hade dessutom ingen väska och behövde därför inte stanna vid vakterna, vilket gjorde att vi kom in till själva arenan otroligt snabbt. Vi blev tillsagda att inte springa, precis som vanligt, och för att ta oss fram till scenen var vi i stort sätt tvungna att sicksacka oss fram mellan alla vakter som stod utspridda.
Jag blev chockad då jag såg att scenen bestod av en catwalk, då dem inte haft det på tidigare konserter, men vi haffade iallafall platser längst fram vid staketet i mitten framför catwalken. Underbart!
Sittplatserna började fyllas på och jag tror inte att det finns någon mäktigare känsla än att stå längst fram i en fullsatt stor arena. Det var så sjukt mycket folk. Innan spelningen drog igång kom Braxton ut till publiken och vissa blev som galna. Det gick även runt folk utklädda till apor/monster och delade ut godis etc.
Första förbandet, Funeral Party, drog igång exakt på utsatt tid och de var faktiskt bra.
Mellan Funeral Party och Enter Shikari som var förband nummer två släktes arenan ned igen och en stillbild av videon till Hurricane visades på storbildsskärmarna. Man såg en pil hållas över "play-knappen" till att börja spela videon, men ingenting hände. Där kan jag säga att jag dog lite inombords.
Enter Shikari klev sedan ut på scen och körde sin grej. De hade många fans i publiken och var ett bra liveband. Dessvärre är jag inget större fan av deras musik längre och deras blinkande lampor gav mig huvudvärk. Jag ville bara att 30STM skulle komma ut på scen, trots att jag ännu inte förstod att jag faktiskt skulle se dem igen. (Uppdatering om konserten i nästa inlägg.)
Sooner or Later.
Min hjärna hänger inte riktigt med. Därav noll procent uppdatering.
Återkommer så snart jag kan.
Suddenly, it's so hard to Breathe.
London / 29 Nov
"Kort" sammanfattning av första dagen i London.
Efter några få timmars sömn, som kändes som ungefär fem minuter, ringde alarmet på mobilen. Vi hann bara slänga på oss kläderna, tvätta håret och äta lite frukost innan vi satte oss i bilen mot Stenungsund för att därifrån ta tåget till stan och flygplatsen. Det var äckligt kallt ute och på bussen somnade vi båda två. Väl framme på flygplatsen checkade vi in våra väskor, sminkade oss lite grann och väntade på att flyget skulle avgå. Någon timma innan började rädslan inför flygningen komma krypandes, men jag försökte ignorera det bäst jag kunde. Kändes så otroligt underbart att återigen vara påväg bort för något sånt här.
Flyget avgick i tid och det var en otrolig lättnad att äntligen vara påväg. Resan gick snabbt och det dröjde inte länge innan vi landade på Gatwick. Flygplatsen var stor och det tog ett tag innan vi hittade till tåget som skulle ta oss därifrån, men därefter gick tågresan snabbt. Efter ungefär en halvtimma var vi framme på Victoria Station som vi visste låg i närheten av vårat hotell. Vilket håll vi skulle gå för att hitta dit hade vi dock ingen aning om, men efter lite hjälp var vi på rätt spår. Då vi klev ut från stationen och möttes av alla människor och röda bussar kändes det ungefär som att man steg in i en film. Så fint!
Efter att ha hittat rätt hotell checkade vi in och tog oss en titt på vårt lilla hotellrum bestående av en dubbelsäng med ett täcke, ett litet handfat, en dusch utan skynke, en trasig fotölj och ett kokhett element. Kändes ungefär som att kliva in i en bastu när man klev in i rummet, och inte gick det att dra ned värmen heller. I vilket fall som helst chillade vi lite på rummet ett tag innan vi insåg att det var bäst att dra ut och käka, med tanke på att vi inte ätit någonting annat än den pyttelilla frukost vi åt samma morgon. Sagt och gjort - vi gav oss ut på Londons mörka gator samtidigt som vi försökte bestämma oss för vart vi skulle.
Slutade med att vi slog oss ned på en mysig resturang där jag, pga. min kräsenhet, beställde in en pizza och Rach pasta. I den stunden, då vi satt och väntade på vår mat, var jag så otroligt glad. Vi hade äntligen kommit iväg till London efter månader av planering och vi hade allt det fina framför oss. Samtidigt var vi båda väldigt övertrötta vilket ledde till en hel del skratt och interna skämt som förmodligen inte en jävel skulle tycka var roliga om jag skrev ut. Undebart. Vi satt kvar på resturangen så länge vi kände att vi hade tid med, med tanke på att vi hade tänkt att börja köa denna kväll, innan vi begav oss tillbaka till hotellet.
Meningen var att vi bara skulle packa ner det vi behövde under köningen och sedan ta oss till arenan så snart vi kunde, men av någon anledning rann tiden iväg under tiden som vi slöade på hotellrummet. Runt nio släpade vi iallafall med oss våra väskor till Victoria Station där vi bestämde oss för att ta en taxi, med tanke på att O2 ligger en bit utanför centrala stan. Precis som vi hade förutspått tog det en stund att ta sig dit, så vi fick oss en fin gratisvisning av stan samtidigt. Sjukt fint med alla julsaker och belysning!
Min första tanke då vi klev ur taxin var hur enorm arenan var. Vi visste inte åt vilket håll vi skulle gå för att hitta rätt ingång eller någonting, så av ren improvisation bestämde vi oss för att gå åt ett håll, vilket sedan visade sig vara rätt. Vid ingången mötte vi två personer som jobbade på O2 som ganska direkt förstod att vi hade tänkt köa. Dessvärre talade de om för oss att detta inte var tillåtet pga. kylan samt privat egendom. De gav oss dock varsitt band med nummer på, som skulle gälla i kön dagen efter. Vi fick nummer 27 och 28, vilket kändes både bra och dåligt.
Jahapp, lite halvt besvikna var det bara att vända om för att, på något sätt, ta oss tillbaka till hotellet igen. Samtidigt som det var skönt att slippa sova utomhus i kylan kändes det åt helvete att ha betalat fyra hundra spänn för taxi i onödan. Vi drog ned till busstationen intill för att förhoppningsvis finna en buss som skulle kunna ta oss in till stan. Dock visade det sig att det skulle bli lite mer problem än vad vi hade förutspått. Vi hoppade på en buss som, genom ett byte, skulle ta oss till Victoria Station. Till en början tog det otroligt lång tid, vilket gjorde att vi trodde att vi hade hoppat på fel buss. När vi sedan hoppade av på hållplatsen där vi skulle byta förstod vi inte hur vi skulle hitta till den hållplatsen där nästa buss skulle avgå ifrån. Vi gick fram och tillbaka och när vi sedan förstod vart vi skulle tog det ett bra tag tills bussen kom.
Trots att vi båda hade panik över sömnen vi förlorade när klockan tickade var det faktiskt rätt mysigt att vara på vift mitt i London i mörkret. Vi kom tillbaka till hotellet någon gång mitt i natten och hoppade då ner i sängen för att förhoppningsvis hinna få oss iallafall några timmars sömn innan det var dags att kliva upp för att återigen dra till arenan och börja köa på riktigt.
Göteborg / 28 Nov
"Kort" sammanfattning av första dagen av resan till London.
För en vecka sedan vid den här tiden sprang jag omkring som en yr höna och fixade det sista med packningen inför London. Det hade börjat snöa ute och Ryanair varnade om förseningar och liknande i flygtrafiken. Både jag och Rach blev paranoida över att vårt plan skulle bli inställt, men någonstans trodde jag ändå inte att det skulle ske. Sagt och gjort, jag och mamma satte oss i bilen till flygplatsen och var där nästan tre timmar innan flyget skulle gå. Rach hade inte kommit ännu, så jag satte mig och tog en fika.
Då Rach anlände satt vi och chillade tills det var dags att checka in väskorna. Efter det gick vi igenom säkerhetskontrollen och påbörjade väntan på flyget. Det var menat att gå 21.20, men blev snart framflyttat till 21.50. Därefter blev det ännu mer försenat och det sades att det skulle landa runt 22.00 och sedan avgå till London igen vid 22.30. Vi blev lite lagom irriterande då vi inte orkade komma fram såpass sent, men vi var glada så länge det stod att det skulle avgå överhuvudtaget. Dessvärre byttes den "glädjen" ut en stund senare då de ropade upp i högtalarna att flyget var inställt på grund av snön.
Jag kan inte ens beskriva den besvikelse och rädsla jag fylldes med. Vi skyndade oss till informationsdisken där man skulle ha chansen att boka om till ett flyg dagen därpå, men hamnade otroligt långt bak i kön. Väntan ägnades åt panikfyllda telefonsamtal och sms till Christopher och Johanna som fick sitta och kolla andra alternativ och flyg åt oss. Både jag och Rach var så otroligt jävla rädda över att inte komma ner till London i tid till köningen och konserten och jag kände hur gråten satt i halsen. Ganska snart bestämde vi oss dock för att boka biljetter till ett nytt flyg från Landvetter istället, med tanke på att det var mindre risk att det skulle bli inställt därifrån då det är en mycket större flygplats. Dock bokade vi om vårat betalda flyg till ett kvällen därpå också, IFALL flyget från Landvetter skulle bli inställt det med.
Vi hade ingen aning om vart vi skulle spendera natten då klockan redan var runt elva på kvälen, men satte oss iallafall på flygbussen in till stan. Dock tvingades vi sitta och vänta i närmare en timma på bussen innan den avgick, segt. Vi kom fram till centralstationen runt ett och insåg att både flygbussarna till Landvetter samt tågen hem till mig hade slutat gå = vi hade ingenstans att spendera natten. Grabbade iallafall tag i en dator och bokade biljetterna till det nya flyget. Panik med pengarna, men det viktigaste var att iallafall komma iväg.
Vi träffade på en brittisk kille som skulle åkt med samma flyg som oss som vi började snacka med. Han hade inte heller någonstans att vara under natten, vilket slutade med att han hängde med oss. Vi fick reda på att Shell hade öppet dygnet runt och drog dit och satte oss för att behålla värmen. Vi pratade och hade trevligt, vilket gjorde att timmarna gick snabbt. Skaffade oss ännu en ny vän också - en alkoholist, som tydligen blev an aning besatt av mig. Han skrev något slags "kärleksbrev" och kunde inte sluta stirra, snacka och sjunga. Det hade vi ganska kul åt. Runt tre blev vi hämtade av Rach's föräldrar för att iallafall lyckas få några få timmars sömn innan det nya försöket för avresa skulle ske dagen därpå.
4 december 2010
Efter en resa med mycket konstigheter och strul samt en konsert som vägde upp allt som någonsin gått fel landade jag i Sverige igen i torsdags kväll. Enda sedan dess har jag gått runt utan att mitt huvud riktigt hängt med. Jag vill tillbaka till den drömvärld jag befann mig i i tisdags kväll.
Just nu kretsar 99% av mina tankar kring att försöka se dem igen, trots att jag vet att det förmodligen inte kommer att gå. Resa till Australien eller USA har jag inte pengar till, hur mycket jag än önskar att så var fallet. Känner någon för att göra mig lyckligast i världen - släng hit några tusenlappar!
Was it a Dream?
För tre dygn sedan stod jag på scen med Jared Leto, Shannon Leto och Tomo Miličević inför 20.000 pers i ett fullsatt O2 i London. Det är sådant som inte händer mig. Det är sådant som inte händer alls.
