Bilder från förra onsdagen. Hade väldigt trevligt i lördags. Blev först middag och förfest hos Erika med ett antal tjejer och sedan ett krogbesök. Dansade till stängning och var hemma någon gång runt fyra. Vaknade elva nästa morgon och satte mig nästan genast i bilen för att hänga med upp till landet. Som jag skrev på Facebook - påminn mig om att aldrig i hela mitt liv sätta mig i en bil och åka tjugo mil dagen efter en utekväll igen. Jag trodde att jag skulle gå sönder av illamående. Hemskt. Kändes värt när vi kom fram dock. Solar och badar om vartannat från det att solen går upp tills dess att den går ner i stort sätt. Underbart.

För övrigt har det faktum att det snart är höst igen (skjut mig!) börjat göra sig påmind allt mer genom ny månad och mörkare kvällar, och jag ska inte sticka under stolen med att det dödar mig. Trots att jag inte har någon skola att komma tillbaka till mår jag dåligt rakt igenom av tanken på mörker och kyla. Om någon känner för att skänka en sisådär hundratusen till mig så att jag kan resa iväg och slippa komma hem för ett tag eller bli mitt sällskap och rymma utan tanke på varken pengar och sovplats så är jag öppen för förslag.

Kommer att spendera natten med tysk hiphop, Enter Shikari och gammal fin musik (så som Tommy Lee ft. Joel Madden och Good Charlotte ft. Goldfinger) i hörlurarna. Imorgon (idag?) är det lördag och siktet är inställt på tjejmiddag och utgång. Ser fram emot att klä upp mig och lose my mind för ett tag igen. Efter den här kvällen har det inte varit mer efterlängtat. Musik och alkohol - verklighetsflykt när det är som bäst.

SÅ JÄVLA IRRITERAD!
Och ännu mer irriterad på att jag låtit min kväll förstöras pga. något så irriterande.
Så jävla trött på människor.
Behöver_ett_jävla_jobb (!!)
Behöver pengar så att jag kan ta mig härifrån och göra något åt mitt liv. Nu.

Har suttit och tittat på x antal videos från händelsen i Norge och kan utan överdrift konstatera att jag mår illa. Jag mår illa av vetskapen om att det finns människor som den här personen på samma planet som oss och jag mår illa av att inse hur way out of line mänskligheten har gått. Vad är det för värld vi människor har skapat egentligen? Hur uppstår ett så starkt hat och så sjuka åsikter? Inte nog med att närmare hundra personer fått mista det finaste de hade - sitt eget liv - hundratals ungdomar har blivit märkta med sår och ärr i själen efter en skräckupplevelse som aldrig kommer att kunna raderas. Aldrig någonsin.

Vad har hänt med världen?
Ska man inte kunna befinna sig någonstans längre utan att vara rädd och frukta för sitt liv?


Varenda en av mina tankar är hos de drabbade i Norge - avlidna, överlevande och anhöriga. ♥

Fredags: Zara kom hit. Drog på bio och såg Kronjuvelerna. Den sög. Vill gifta mig med Bill Skarsgård dock.
Lördags: Sol, bad och kladdkaka vid bryggan under dagen. Utgång på kvällen. Mycket dans och sådant.
Söndags: Låg i sängen exakt hela dagen. Så jävla skönt. Glodde på Jersey Shore och käkade ostbågar.

I tisdags fyllde jag nitton, vilket resulterade i en galen utekväll igår innehållande allt ifrån dans och alkohol till sjuka händelser som inte känns passande att dela med sig av här. Blev iallafall förkrök hos Natha och sedan Bryggeriet resten utav kvällen och natten. Avslutade kvällen, fulla och glada, med en barfotapromenix med hunden och nudlar framför en skräckfilm. Idag mådde inte huvudet på topp vill jag påstå, men jag trotsade baksmällan och drog och såg Harry Potter med Rach. Sjukt bra. Och sorgligt att det är över.
Imorgon kommer Zara, så i helgen blir det ännu mer party. Varför kan det inte vara sommar året om?


Just nu: Sitter och dricker varm choklad och glor på Jersey Shore. Man blir ju faktiskt en liten aning besatt.

Svar: Trevligt att du hittade min blogg minsann. Anledningen till att jag visste om att de bytt ut NOTH mot ABL är för att jag följer med i allting de gör. Så fort de har en ny spelning och nya klipp läggs ut tittar jag och därför märkte jag rätt snabbt när de bytte introlåt. Varför de inte spelade den överhuvudtaget har jag dock ingen aning om. Blev lite förvånad med tanke på att det är en av de absolut bästa låtarna live, enligt mig.

Om någon av en händelse befinner sig i Tokyo för tillfället skulle jag uppskatta enormt ifall denne person kunde springa runt på jakt efter Zara och sedan tvinga henne att höra av sig till mig. Börjar bli lite paranoid över att fortfarande inte ha hört någonting ifrån henne när det gått flera dagar sedan hon skulle landa..

De senaste dagarna har jag bättrat på solbrännan, badat, ätit jordgubbar och våfflor i solen, diggat till bra musik och bara varit. Underbart. Idag är vädret lite sämre så jag passar på att chilla inomhus och glo på massa bra serier på tv (aka. Jersey Shore) och äta onyttigheter. Skulle gissa på att min kropp är förorenad av allt onyttigt jag proppat i mig hitills under sommaren. Usch. I höst ska jag verkligen ta tag i mig själv.

Imorgon åker jag hem till Göteborg igen. Känns både gött och inte gött. På ett sätt vill jag verkligen hem och ta igen allting jag missat och träffa alla jag saknar, men samtidigt är det så otroligt skönt att vara här uppe och slippa tänka och bara vara. Fyller dock år på tisdag (nu vill jag verkligen stanna i ålder) så har inte så mycket till val längre eftersom vi ska ut och fira mig och sådant gött. Blir nog finfint minsann though.

Hänger på landet återigen vilket gör att uppdateringen knappt existerar. Vårt internet är sämst här och jag är ute och badar och liknande mestadels hela tiden. Tänker nog dock dra hem någon gång snart och festa och träffa folk. Saknar Natha som en idiot och känner just nu inte för någonting annat än att slänga på mig smink och snygga kläder och dra ut och festa hela natten. Jobbigt läge. Får väl bli tv och ostbågar istället, typ.

Innan 30STM klev på scenen var jag så nervös att det kändes som att hjärtat skulle pumpa sönder bröstkorgen på mig. Egentligen vet jag inte varför, men det han ha varit för att det faktiskt gått ett halvår sedan jag såg dem sist. Runt klockan sju klev Shannon och Tomo på scenen och en stund senare stod hela bandet där uppe tillsammans med regnet som, för första gången under dagen, började falla.

NOTH var, som vi visste sedan innan, tyvärr utbytt mot A Beautiful Lie och jag måste erkänna att det inte alls gav samma känsla och start på spelningen. NOTH är den perfekta låten att dra igång en konsert med och jag blev lite besviken över att de inte körde den överhuvudtaget. I vilket fall som helst - som jag nämnde i mitt inlägg häromdagen så har jag varken ord, ork eller vilja till att försöka förklara spelningen, känslor och allt vad det heter. Det är sådant som omöjligt går att sätta ord på, hur mycket jag än önskar att jag kunde.

Bandet verkade glada över den enorma respons de fick av publiken och precis som vanligt hoppade Jared runt i en flagga (kändes lite konstigt att den var svensk den här gången dock), uppmanade alla att hoppa "and touch the sky", fick närmare 40.000 personer att stämma in i Search and Destroy, Alibi och resterande låtar och bjöd upp folk på scen. En bit in i spelningen tog han även in Emma på scen och vi fick sjunga "Ja må hon leva" samtidigt som bandet gav henne en tårta. Fint.

När det var dags för Jared att peka ut folk som han ville ha upp på scen till Kings and Queens blev jag och Rach utpekade hela två gånger. Trots detta vägrade vakterna lyfta över oss. Jag vet inte hur mycket jag "slog" på dem och skrek i desperation att de skulle lyfta över oss - likt förbannat vägrade dem. Dock slutade det bra ändå då Jared hoppade ned till publiken och pekade ut ett par stycken, han kom då fram till oss och då äntligen förstod vakterna att de var tvungna att lyfta över mig. Det var en helt annan känsla att vara på scen den här gången gentemot i London. Det var mer folk där uppe nu samtidigt som jag inte hamnade i samma chocktillstånd. Den här gången kändes det bara konstigt. Att stå på en stor scen tillsammans med sitt favoritband framför ett publikhav man inte ser slutet på måste vara det finaste en människa kan uppleva.

Spelningen slutade med att Jared kom tillbaka ut på scen och påpekade vädret och det faktum att det blivit en stor regnbåge på himlen. Fint. Sedan försvann dem och det var över igen - för den här gången.





(Mer videos på: youtube.com/myprivatesuicide)

Jag har inte förstått ännu att vi faktiskt såg dem igen - på riktigt - i torsdags och det skrämmer mig. Inser man det inte nu kommer man aldrig att göra det och det faktum att tiden bara rinner iväg medan känslorna man hade bleknar i minnet dödar. Jag vill inte att mina blåmärken ska försvinna eller att min kropp ska sluta göra ont - det påminner och är ett bevis på att det som hände i torsdags faktiskt var verklighet.

Resan mot Borlänge och Peace & Love startade klockan halv sex i torsdags morgon då jag och Rach hoppade på tåget. Två tågbyten och fem och en halv timma senare var vi framme. Möttes av ett soligt och överbefolkat Borlänge och drog direkt och kirrade våra festivalband. Satte oss sedan och väntade på att festivalområdet skulle öppna ett par timmar senare. När det skett haffade vi platser längst fram i mitten och påbörjade väntan på 30STM i den sjukligt varma solen. Veronica Maggio spelade på samma scen ett par timmar innan vilket gjorde att vi även tvingades se henne. Hon är duktig live, men hennes tråkiga låtar och framträdande fick mig att vilja somna. 30STM klev på scenen klockan sju (eget inlägg om det senare) och när de spelat klart det chillade vi mest omkring på och utanför festivalområdet. Hela staden är ju som en enda stor fest. Såg en liten snutt av Oskar Linnros, M.I.A och Volbeat. Låg även på gräset och såg The Ark's spelning. Är inget fan av dem, men det var fint och sorgligt att höra Ola Salo prata och veta att bandet ska lägga av. Vet ju själv hur krossad man skulle bli om det gällde något av de band som man själv dyrkar.

Festivalområdet stängde klockan två på natten och vårt tåg hem till Göteborg igen skulle inte gå förrän åtta nästa morgon. Segt. Visste inte riktigt vart vi skulle spendera natten, men det slutade med att vi satt på Mc Donalds och försökte slå ihjäl timmarna på bästa sätt. Har nog aldrig varit med om att tiden gått långsammare. Man fick verkligen ta tag i sig själv för att inte somna och då bli utslängd. Hemskt. När klockan slog åtta väntade en sjukt seg tågresa hem igen där man satt och skakade av kyla pga. trötthet.

Jag önskar att jag hade förmågan att uttrycka mig vackert i text. I sådant fall hade jag för länge sedan suttit här och skapat mening efter mening för att förhoppningsvis kunna ge er en inblick i hur fint allting var igår. Istället sitter jag här igen - utan ord och möjlighet att kunna förklara. Som så många gånger förr. Räcker det med att jag säger att jag skulle ge 30 Seconds To Mars hela världen om jag kunde?

För andra gången i mitt liv kom jag upp på scen och fick bevittna en av världens bästa låtar där uppifrån, tillsammans med universums finaste band, istället för längst fram i publikhavet. För fjärde gången i mitt liv fick jag vara en del av den magi 30STM sprider omkring sig, och ännu har jag inte förstått det. Att det faktiskt hände - på riktigt - och att det redan är över. Igen. "The moment to live and the moment to die."