Jag kom på mig själv med att stå och stirra ut genom fönstret ett bra tag, som om jag trodde att snön skulle smälta bort framför ögonen på mig. Jag får nog acceptera att den inte lär försvinna och att det kommer bli ett helvete att sova ute. Men det är värt det. I slutändan är allting värt det. Det är så jag får tänka.

Idag är jag inte i skolan, av någon konstig anledning. Jag ägnar därför min tid till att packa klart det allra sista. Jag är ledsen att det blivit massa snack om packning och resa nu på senaste tiden, men jag har inte kunnat tänka på någonting annat. Och från och med imorgon kommer det bli ett uppehåll på nästan två veckor här i bloggen. Jag hoppas att ni stannar kvar och fortsätter läsa sedan ändå.

Jag har bestämt mig för att dokumentera den här resan på film och sedan klippa ihop det när jag kommer hem. Kommer dock inte ha tillräckligt med minne för det på min kamera, så ipoden får duga. Kommer dessutom försöka fota en massa, för jag ångrar mig alltid när jag kommer hem utan bilder. Dock får systemkameran stanna hemma. Nu ska jag sluta babbla. Jag är för nervös för att kunna tänka på vad jag skriver och säger. Gud. Ni får ha det så bra tills jag är hemma igen.

 

 

Det är kaos utomhus. Pendeltågen går på konstiga tider eller inte alls. Folk får hoppa av spårvagnarna mitt ute i ingenstans, bussar är inställda, folk tar sig inte till arbete/skola. Man tycker ju att kollektivfabriken borde ha sånt här i åtanke, i och med att svensk vinter innebär snö. Men nej, de blir lika chockade varje år. Lite smått irriterande faktiskt. Zara skulle kommit idag egentligen, men det går såklart inte pga den underbara snön. Börjar bli lite smått orolig över vårat tåg till Köpenhamn också. Vore inte alltför bra om det blev inställt med tanke på att vi har vandrarhem bokat. Hm, dags att packa klart. En gång för alla!

 

Ingen låt blir mer sommar än den här. Får blunda och låtsas att jag är mitt uppe i sommar 09 igen.

Det är när verkligheten hinner ikapp som allting gör som mest ont, då allting blir som svårast att hantera. Då ordet "aldrig" rimmar på ditt namn och speglas i dina ögon. Det är då paniken griper tag och ångestens klor sliter och river. Ett abrupt uppvaknande ur fantasin jag alltid lever i, och allting har rasat igen.

 

 

 

Jag klarar inte av all jävla kaos. Jag behöver tid till att andas också.

The Red Jumpsuit Apparatus - Your Guardian Angel

Paramore - Brick By Boring Brick

The Sounds - Living in America

Secondhand Serenade - Fix You

Tokio Hotel - Humanoid

 

 

Kicka på låtarna för att lyssna på dom.

 

Spenderade i stort sätt hela dagen i Allum. Köpte bland annat stövlarna på bilden nedan och rosetten jag har i håret. (Hur jag lyckades få den att se så stor ut på bild förstår jag fortfarande inte, den är ganska liten.) Köpte även två paket värmefolie och en mascara. Tittade efter någonting att ha på mig på konserterna också, men självklart hittar jag ingenting. Får åka in och titta igen innan vi åker.

Inatt spelar Sverige mot Tyskland i OS. Hockey såklart. Jag hade planer på att se matchen, men i och med att jag insåg att jag fortfarande är sjuk när jag var ute idag, så antar jag att det bästa jag kan göra är att lägga mig tidigt och försöka sova mig frisk. Surt. Heja på Sverige åt mig!

Usch, jag vet inte om det finns något hemskare än att sitta hos frisören. Sitta framför en stor spegel som visar exakt alla de fel man annars försöker blunda för. De liksom hånskrattar en rakt upp i ansiktet, och springa därifrån eller blunda för dom kan man ju inte göra heller. Trots detta är det just hos frisören jag befunnit mig x antal timmar idag. Kom därifrån med ljusare, kortare och oslitet hår. Det var verkligen på tiden.

När jag satt med blekningen i håret satt jag och lyssnade lite extra noga på radioprogrammet som stod på i bakgrunden. De pratade om vad de skulle göra om de vann en halv miljard. Dvs, femhundra miljoner kronor. De diskuterade även huruvida man kan köpa sig lycklig eller inte, och kom fram till att man absolut inte kan göra det. Jag blir så trött när folk påstår sådant, i och med att varje person klassar lycka på sitt eget sätt. Det finns ingenting som säger att pengar inte kan hjälpa till på traven.

Min lycka kan köpas för pengar och vann jag en halv miljard vet jag precis vad jag skulle gjort.

Gud, vilken bortslösad dag. Jag önskar att jag kunde säga att jag gjort mer än att sitta under täcket i soffan och glo på datorskärmen, men i sådant fall skulle jag ljuga. Ingen verkar pepp på att hitta på någonting, så jag får helt enkelt roa mig själv bäst jag kan. Imorgon ska jag iallafall in till stan och "shoppa" med Natha. Anledningen till att jag satte shoppa inom citationstecken är för att jag, hur mycket jag än vill, inte kommer kunna köpa mer än det allra nödvändigaste. Det mesta av mina pengar kommer gå åt till klippning, vandrarhem och mat de närmaste veckorna. Kind of irriterande. Men vad gör man inte?

Eftersom jag är så otroligt givmild idag bjuder jag på någonting jag aldrig bjudit på förut, och inte heller trott att jag någonsin skulle bjuda på: tada - en bild på mig utan smink. Jag förväntar mig tusen klappar på axeln och applåder nu. Måste även smyga in en ursäkt för mitt vidriga utseende. Snygg utan smink är väl ingen? Förutom möjligtvis allas våran Bill Kaulitz.

(La till en frågelåda här på sidan i menyn. Där kan ni ställa frågor, om det är någonting speciellt ni vill ha svar på. Har nämligen fått ett par anonyma frågor, och i och med att jag inte kan svara på dessa tänkte jag att detta kanske var en smart lösning. Edit: Låter jag som en wannabee "storbloggare" nu? Usch och fy.)

 

Daybreakers var underbar och Ethan Hawke var så otroligt fin som vampyr.

Resten av kvällen ska jag spendera i soffan med New Moon, varm choklad och godis.

 

(Förresten, ni som envisas med att härma vissa delar av det jag skriver i min blogg - det är inte uppskattat. Allt jag skriver är skrivet direkt från hjärtat, och att se mina ord i någon annans blogg, trots att de är en aning förvrängda, känns inte bra. Samma sak gäller er som kopierar min design. Sluta, tack!)

Bilden symboliserar ganska bra vad min gårdagskväll bestod av.
Ikväll blir det bio. Daybreakers, eftersom Snabba Cash var fullbokad.
Jag vet inte om jag ska fortsätta blogga, är ganska opepp. Whinar bara.

---

Ett ord. Sex bokstäver.
Det stavas ångest.

Jag ska göra en uppoffring. Jag ska försöka att inte tänka så mycket. Offra mina tankar för att kanske för någon sekund bli fri. Jag ska försöka vara glad hedanefter, för de i min närhets skull. Jag ska vara glad, jag ska skratta och jag ska le. Jag ska bli mig själv igen. Även om det tar emot, så ska jag le.

Det har skapats något så vackert igen.
Det är hårstrån som reser sig och tårar som rinner.
Det är bitande smärta och brinnande lycka.
Det är Tokio Hotel.

 

Jag känner mig bara så trasig idag.

 

 

---

 

 

Just nu är jag så otroligt trött på allt som har med vinterjackor, halsdukar, uggs och snö att göra. Varje gång man får ett litet hopp om att snön är påväg att försvinna, möts man av ett nytt snöoväder då man kliver utanför dörren. Jag vill ha sommar, bruna ben, utomhuskonserter, köande och sol. Kan inte föreställa mig något bättre just nu. Detta sommarlov blir mitt sista officiella och jag tänker därför se till att det blir det bästa någonsin. Lär bli svårt att toppa 09, men det ska nog gå att fixa på något sätt. Låt tiden gå fort nu bara, innan jag får ett mentalt sammanbrott av all denna snö och kyla.

På tal om någonting helt annat - på torsdag fyller Natha 18 och på fredag ska den jäveln ut på krogen och fira. Eftersom jag dumt nog inte fyller förrän i sommar och inte är särskilt pepp på att sitta hemma, försöker jag nu hitta någon som har ett leg att låna ut. Problemet är bara att hitta någon som är hyfsat lik mig. Suck. Sådana problem man har. Nej, nu ropar min ipod och kudde på mig. Ska upp olagligt tidigt imorgon.

Såhär "snygg" är jag just nu. Och nej, jag vet inte vad det är med mig och tung-posen.

 

Någonting inuti mig vill just nu explodera av aggression och ångest. Mestadels är jag rädd - rädd för att förlora någonting så betydelsefullt och stort, och rädd för all kaos som kommer uppstå. För er som inte redan förstått det så pratar jag om köförbudet Globen, Scandinavium och polisen har satt. Jag själv, och många jag känner, har tidigare sovit utanför arenor i Sverige för att köa till någon konsert - aldrig har vi blivit bortkörda, fått problem med polisen eller fått någon böter. Men så fort det gäller Tokio Hotel så blir alla som galna. Nu snackas det till och med om hög böter pga. att man befinner sig på allmän plats under natten med en sovsäck.

Enligt arenorna och polisen ska alla fans komma vid samma tid, samma dag som konserten är, för att sedan skapa sig en kö. Föreställer de sig att vi lugnt och sansat kommer visa hänsyn för varandra för att sedan komma överens om en ordning när alla kommit samtidigt? - Nej, nej och åter nej. Vi snackar hundratals galna fanns, som inte kommer visa respekt för någon eller någonting annat än sig själva, som kommer stå i en klump och, bokstavligt talat, slåss om vem som ska vara först. Det kommer inte att sluta med någonting annat än kaos, slagsmål och ångest.

Ingen kommer bli nöjd. Det kommer inte finnas någon som helst rättvisa och arenorna kommer få så otroligt mycker mer problem i och med det här. Själv vet jag inte vad jag ska göra längre. Jag är less!

 

 

Det ger mig ett behagligt lugn att titta upp mot sjärnorna och veta att du befinner dig under samma himmel. Det får avståndet mellan oss att verka en aning mindre.