Och inte blir det bättre av att veta att jag för exakt ett år sedan kände livet pumpa i blodet i ett fullsatt O2 tillsammans med 30 Seconds To Mars. Jag får fortfarande känslorna tillbaka då jag tänker på det och jag har fortfarande lika svårt att inse att det har hänt. "What an incredible way to say goodbye" skrev Jared på Facebook tidigare idag. Jag är inte redo för ett avsked och kommer aldrig att vara. Det bara svider i hjärtat.

Saknaden värker i hjärtat, men idag fokuserar vi på det positiva och skickar världens största grattis till de finaste killarna i världen. Best Alternative och Best World Stage. Vem hade kunnat tro någonting annat?

And if we can't find where we belong. We'll have to make it on our own. Face all the pain and take it on. Because the only hope for me is You.

Så fort The Offspring klivit av scen började det riggas för 30 Seconds To Mars. Den enorma triaden sattes på plats och scenen byggdes på med en liten "catwalk". Samtidigt som detta skedde spelades musikvideon till Hurricane på storbildsskärmarna. Redan här kände man hur stor spelning det här faktiskt var och hur fin och svårslagen den skulle bli. De vet verkligen hur man ska egga publiken och höja förväntningarna till max.

Runt utsatt tid släcktes scenen plötsligt ned och skriken tilltog samtidigt som Shannon tog plats vid trummorna. Vid det här laget hade jag absolut inte insett vad som komma skulle, så det blev lite utav en chock då Jared's röst tog över allting under de första tonerna av Escape. När han sedan åkte upp från golvet precis framför triaden slutade mitt hjärta slå för en stund. Jag var där. Det skulle hända. På riktigt.

Som senast var det A Beautiful Lie som fick dra igång det hela och precis som vanligt kändes det som att jag klev in i någon slags fantasivärld. Tid och allting runt omkring stannar upp och det ända som existerar och känns är det som händer på scenen. Ibland känns det nästan som att man behöver stanna upp och försäkra sig om att hjärtat fortfarande slår, trots att man konstant känner det hårda dunkandet i bröstkorgen.

Jämför man den här spelningen med den förra på Peace & Love var den förra absolut ingenting. Jared hade 100% mer energi och flög runt på scenen som en duracell-kanin på crack, skrek och peppade publiken och gjorde x antal besök nere hos oss vid kravallstaketet. Även resten utav bandet verkade otroligt peppade och uppe i varv. Inte ett dugg konstigt visserligen med tanke på att Reading faktiskt är en såpass big deal och står man framför närmare 90.000 är det nog svårt att inte drabbas av x antal adrenalinkickar.

Då det var dags för den akustiska delen bars en liten "scen" (vet inte riktigt vad man ska kalla det) fram och placerades bara någon meter ifrån där jag stod. Där stod sedan Jared och spelade Hurricane och The Kill. Så otroligt fint. Har aldrig varit så nära under så många hela låtar och det kändes overkligt att kunna lägga märke till varje litet ansiktsuttryck han gjorde och varje litet fingerdrag på gitarren. Innan Hurricane ville han ha upp någon från publiken till honom och jag trodde att jag skulle dö av rädsla när vi fick ögonkontakt i några sekunder under tiden som han försökte välja ut någon. Jag vet inte riktigt hur jag skulle reagerat eller vad jag skulle gjort om jag hade fått komma upp, så det var "tur" att det inte blev jag den här gången.

Under This Is War hade de gjort en lite ändring i planeringen, så istället för de stora röda ballongerna som brukar skickas ut över publiken, kom det x antal människor bärandes på stora uppblåsbara djur som sedan sköts omkring bland de tusentals människor som kommit för att se bandet. Speciellt. Och rätt så typiskt 30 Seconds To Mars. När det sedan var dags för Kings and Queens blev jag utpekad för att komma upp på scen, igen. Blev överlyft och precis när jag kom fram till trappan som skulle ta mig upp på scen kom en kvinnlig vakt och ställde sig med armarna utåt och tvingade mig åt sidan där jag var tvungen att kliva ut till den övriga publiken igen. Hon sade att det var fullt på scen, men precis när jag blivit tvingad åt sidan bjuder Jared upp ännu fler, så det stämde inte överhuvudtaget. Blev så jävla besviken och fick något slags breakdown, vilket gjorde att jag inte kunde njuta av sista låten överhuvudtaget. Tyvärr.

Tårarna rann längst kinderna och till slut visste jag inte om jag grät för att jag blivit ifråntagen chansen att befinna mig på scenen ännu en gång eller om jag grät för att allting var över. Slut. Finito. Igen. Förmodligen alltihop i en salig blandning. Någonting jag iallafall var 100% säker på, och fortfarande är, är att 30 Seconds To Mars ännu en gång lyckats skapa någonting stort och fylla min insida med hopp och insikt om varför jag fortfarande lever. Jag andas för stunder som dessa och 30STM gör det gång på gång extra påtagligt.

Har på nytt insett hur äckligt fantastiska 30 Seconds To Mars är. Det är så att jag vill gråta.

Svar: Trevligt att du hittade min blogg minsann. Anledningen till att jag visste om att de bytt ut NOTH mot ABL är för att jag följer med i allting de gör. Så fort de har en ny spelning och nya klipp läggs ut tittar jag och därför märkte jag rätt snabbt när de bytte introlåt. Varför de inte spelade den överhuvudtaget har jag dock ingen aning om. Blev lite förvånad med tanke på att det är en av de absolut bästa låtarna live, enligt mig.

Innan 30STM klev på scenen var jag så nervös att det kändes som att hjärtat skulle pumpa sönder bröstkorgen på mig. Egentligen vet jag inte varför, men det han ha varit för att det faktiskt gått ett halvår sedan jag såg dem sist. Runt klockan sju klev Shannon och Tomo på scenen och en stund senare stod hela bandet där uppe tillsammans med regnet som, för första gången under dagen, började falla.

NOTH var, som vi visste sedan innan, tyvärr utbytt mot A Beautiful Lie och jag måste erkänna att det inte alls gav samma känsla och start på spelningen. NOTH är den perfekta låten att dra igång en konsert med och jag blev lite besviken över att de inte körde den överhuvudtaget. I vilket fall som helst - som jag nämnde i mitt inlägg häromdagen så har jag varken ord, ork eller vilja till att försöka förklara spelningen, känslor och allt vad det heter. Det är sådant som omöjligt går att sätta ord på, hur mycket jag än önskar att jag kunde.

Bandet verkade glada över den enorma respons de fick av publiken och precis som vanligt hoppade Jared runt i en flagga (kändes lite konstigt att den var svensk den här gången dock), uppmanade alla att hoppa "and touch the sky", fick närmare 40.000 personer att stämma in i Search and Destroy, Alibi och resterande låtar och bjöd upp folk på scen. En bit in i spelningen tog han även in Emma på scen och vi fick sjunga "Ja må hon leva" samtidigt som bandet gav henne en tårta. Fint.

När det var dags för Jared att peka ut folk som han ville ha upp på scen till Kings and Queens blev jag och Rach utpekade hela två gånger. Trots detta vägrade vakterna lyfta över oss. Jag vet inte hur mycket jag "slog" på dem och skrek i desperation att de skulle lyfta över oss - likt förbannat vägrade dem. Dock slutade det bra ändå då Jared hoppade ned till publiken och pekade ut ett par stycken, han kom då fram till oss och då äntligen förstod vakterna att de var tvungna att lyfta över mig. Det var en helt annan känsla att vara på scen den här gången gentemot i London. Det var mer folk där uppe nu samtidigt som jag inte hamnade i samma chocktillstånd. Den här gången kändes det bara konstigt. Att stå på en stor scen tillsammans med sitt favoritband framför ett publikhav man inte ser slutet på måste vara det finaste en människa kan uppleva.

Spelningen slutade med att Jared kom tillbaka ut på scen och påpekade vädret och det faktum att det blivit en stor regnbåge på himlen. Fint. Sedan försvann dem och det var över igen - för den här gången.





(Mer videos på: youtube.com/myprivatesuicide)

Jag har inte förstått ännu att vi faktiskt såg dem igen - på riktigt - i torsdags och det skrämmer mig. Inser man det inte nu kommer man aldrig att göra det och det faktum att tiden bara rinner iväg medan känslorna man hade bleknar i minnet dödar. Jag vill inte att mina blåmärken ska försvinna eller att min kropp ska sluta göra ont - det påminner och är ett bevis på att det som hände i torsdags faktiskt var verklighet.