Förlåt för allt jag inte gör och förlåt för allting jag inte gjort.
Förlåt för allt jag sagt och förlåt för vad jag inte berättat.
Förlåt för alla löften och förlåt för alla svek.
Förlåt för allt det trasiga och den jag aldrig blev.

Underbara jävla lag.
Dagar som dessa är det, om möjligt, lite extra gött att vara Göteborgare.

Kan inte komma på en enda bra anledning till att jag fortfarande är vaken. Enda sedan jag kom hem från jobbet har jag varit så trött att jag varit illamående och för tillfället lyckas jag knappt hålla uppe ögonen. Onödigt. Har ingenting vettigt eller intressant att skriva heller dessutom, så förstår inte riktigt varför jag envisas med att slänga upp ett inlägg. Har tappat inspirationen totalt, vilket ni förmodligen har märkt den senaste tiden då text uteblivit och bilder/videos lagts upp desto mer. Mitt liv går i stort sätt ut på teoriplugg och körlektioner för tillfället. Och lite jobb då jag väl blir inringd. Långtråkigt. På fredag drar jag dock till Örebro för att fira Zara som fyller 20 år idag, (när blev vi så gamla?) så det blir fint. Saknar henne ju.

Sitter för tillfället och tittar videos och tributes till Henrik Lundqvist och känner att mitt behov av att åka till New York och se Rangers spela i Madison Square Garden växer sig lite större för varje sekund. Jag skulle ge vad som helst (!) för att få se Rangers vinna Stanley Cup enbart för att få se Henke så jävla lycklig.

I brutal brist på bilder bjuder jag på en skitsnygg printscreen från en video jag spelade in i lördags. Meningen var att jag skulle slänga upp den här egentligen, men jag ångrade mig i sista stund. Så kan det gå.
Följ mig på Twitter (HÄR) för dagligt onödigt tjöt och ha en god natt, så hörs vi någon gång.

Öppen för förslag över låtar som eventuellt skulle kunna konkurrera
med den här då det gäller finaste låten som existerar.

Toppar dagens snöstorm och min egen extrema trötthet med världens sötaste bild på Oliver. Det skriker lycka om bilden på något sätt. Ligger för tillfället och myser med min sötnos och diggar till Enter Shikari's nysläppta skiva. Fina grabbar det där. Och fin musik. Väldigt mycket och samtidigt väldigt lite som har hänt sedan jag senast langade en vettig uppdatering annars. Jag har bland annat äntligen (!) fått tummen ur och fixat tatueringstid, spelat tennis för första gången sedan jag slutade och insett hur otroligt mycket jag saknar att träna, kommit en bra bit framåt med mitt körkort och sett Frölunda vinna och klättra i tabellen.

Jag gör det mesta på automatik. Väntar på bättre tider och på att någonting drastiskt ska ske istället för att leva i nuet och utnyttja dagarna och tiden som går. Jag har fastnat, men jag finner liksom ingenting här.

Tiden har gått så snabbt den senaste tiden att jag varken hunnit inse eller reflektera över att vi, återigen, står inför ett helt nytt år. Kanske borde man göra en lista med nyårslöften? Kanske borde man slänga upp ett inlägg här om vilken bra person man äntligen ska bli på grund av att nummer ett bytt plats med nummer två? Jag vet inte. Det finns mycket man borde och det finns mycket jag borde, men ett nytt år förändrar ingenting. Ett nytt år sprider inte ljus och ett nytt år lagar inte sår. Ett nytt år flåser en bara i nacken för att sedan slänga upp de sanningar man kämpat så länge med att trycka undan rakt i ansiktet. Det kommer aldrig att bli bättre. Det kommer inte att ske några mirakel. Allting är bara en enda lång transportsträcka mot slutet.

För första gången sedan 1981 kan vi kalla oss världsmästare.

Klockan 02.00 inatt var det dags för pucken att släppas i den omtalade JVM-finalen mellan Sverige och regerande världsmästare Ryssland. En match som kom att präglas av total svensk dominans, vilket skottstatestiken 58-17 (!) är ett starkt bevis på. Trots detta uteblev målen och när jumbotronen fortfarande visade 0-0 då slutsignalen ljöd mådde inte mitt hjärta bra. Förlängningen drog igång och därefter följde tio minuters tortyr innan ett avgörande föll och lyckan, vinsten och guldet var ett faktum.

När Mika Zibanejad snodde åt sig pucken vid blålinjen, hamnade fri med målvakten och sedan sprätte upp den rakt i nättaket visste glädjen inga gränser. Jag och Christopher ställde oss och skrek och hoppade som om det inte fanns någon morgondag. Sådan enorm glädje. Sådan enorm stolthet.
Att sedan se killarnas glädje på isen, framför kamerorna och i omklädningsrummet gjorde att det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Nu är ni bäst i världen. Nu är vi bäst i världen.

Som Kuznetsov (Rysslands största stjärna) sade: "It would've been unfair if we'd won. The Swedes outplayed us in every component of the game; need to learn how to lose."
Så sant. Varenda en i det svenska laget är så otroligt värda den här vinsten. Det här guldet. Sådan moral, vilja och kämparglöd som visats upp i matcherna vet jag inte när jag skådat senast och det vore en skam om vi faktiskt inte fått äran att stå som mästare det här året. Mästare. För första gången på 31 år. Tack!

Sverige. Juniorvärldsmästare 2012.