Är på sämst humör. Tur att 30 Seconds To Mars (med intervjuer som dessa) och godis finns till hands då man är som mest opepp på livet. (Är sjuk som ett stort plus i kanten, men kan inte missa skolan.) Roligt.

"Försov" mig imorse och missade första lektionen. Illa! Känns som en bra start såhär i början på terminen. Nu är jag i skolan iallafall. Har engelska C och har nyss suttit och pratat om våra framtidsplaner. Självklart smög jag in mina drömmar om att flytta till USA och ju mer jag pratar om det desto mer sugen blir jag på att dra dit på direkten. Både jag och Rach vill till LA mer än någonting annat, och det blir inte bättre av att vi läskar varandra genom att prata om det hela tiden. Illa.

Slutar lektionen om en timma och en kvart (Hej, kom och skjut mig innan jag somnar!) och sedan har vi världens längsta naturkunskapslektion och ett möte på Universeum om praktiken. Sedan kan jag kryssa av ännu en dag på "en-dag-närmare-frihet"-listan. Underbart! Nu ska jag stoppa in hörlurarna i öronen och leka duktig genom att skriva något brev som läraren bad oss göra.

 

Drog till skolan. Hade religion. Fick läxa. Hade svenska. Pratade med studiehandledare om min skoltrötthet. Åkte hem. Somnade på balkongen. Åt. Tittade på Highway. Spännande vardag.

Blivit väldigt mycket om Polen de senaste dagarna, men jag kände att jag hellre uppdaterar om allting samtidigt istället för att dra ut på det som jag gjorde med Milano. Ni har inte missat särskilt mycket intressant. Jag har de senaste dagarna träffat min syster och hennes barn, blivit faster och förlorat min frihet aka. börjat skolan. Det sistnämnda skulle vi gärna kunnat hoppa över dock, för mitt psykes skull.

 

Publicerar en bild på mitt fina schema, som för en gångs skull är ganska chill. De enda kurserna vi läser den här terminen är svenska, religion, engelska, naturkunskap och våra val. Kan nog fungera. Ska försöka jobba på närvaron den här terminen, med tanke på att jag kommer missa en del i slutet av hösten. "Lycka till." Det enda som finns i mina tankar då jag befinner mig i skolan är hur lite jag passar in i sådant rutinmässigt liv och hur mycket jag vill därifrån. Jag vill resa. Upptäcka nya platser, vandra på gator jag aldrig tidigare vandrat och känna livet pumpa inom mig i mitten av ett publikhav. Det är så jag vill spendera varje sekund av mitt liv.

 

Nej, vet ni vad. Jag ska försöka undvika att låta så deprimerad framöver. Kan ju inte vara särskilt givande att läsa om. Imorgon är det helg, trots allt, och jag ska träffa Rach plus hinna med ett krogbesök. Blir nog bra!

 

Det var hemskt att vakna upp dagen efter spelningen och veta att allting var över och att vi skulle åka hem. Det finns inget värre än att lämna någonting sådant bakom sig och veta att verkligheten och vardagen står och välkomnar en så fort man landat i Sverige igen.

Vi var tvungna att checka ut ur hotellet klockan 11.00 och vårat flyg skulle inte gå förrän 14.40, så vi packade det sista, åt lite frukost och drog sedan ut på stan. Vi hade tänkt att vi skulle hinna chilla i staden lite, men klockan tickade iväg och vi tog tåget till flygplatsen ganska direkt. Det första vi fick syn på då vi kom fram var att 30STM (antagligen) skulle flyga från samma gate som oss - en halvtimma senare. Vi visste inte riktigt om vi skulle bli glada eller ledsna, med tanke på att detta kunde innebära att vi skulle stöta på dem på flygplatsen, men att det förmodligen skulle innebära att vi missade dem precis. Igen!

Vi gick igenom säkerhetskontrollen och satt nervöst och väntade ett par timmar på att flyget skulle gå. Ingen skymt av bandet den här gången heller, tyvärr. Det var sorgligt att lyfta och se Krakow bli mindre och mindre, och längre och längre ifrån. Resan gick snabbt och det dröjde inte länge innan vi landade i Sverige. Vi möttes av kasst väder och det gjorde ont att veta att man var hemma igen. Tog bussen in till Stockholm, köpte mat på Donken då vi var framme och tog sedan tåget hem till Göteborg igen.

Ett slut på en äckligt underbar resa, men även början på ett äventyr som fortsätter senare i höst!
(Och tack till 30STM för lyckan de sprider.)

Runt klockan nio klev 30STM på scenen och en av de mest magiska timmarna någonsin låg framför oss. De har verkligen en sådan tendens att få allting runt omkring att försvinna, med tanke på sin energi och kontakt med publiken. Jag vet att jag skrev att de är det bästa bandet jag sett live efter spelningen på Pier Pressure, och det räcker knappt att säga att denna spelning var hundra gånger bättre, galnare och finare. Vi skrattade, vi skrek, vi sjöng, vi grät, vi hoppade och vi slogs. Publiken var galen, vilket såklart eggar bandet ännu mer. Vi fick höra alltifrån ATTACK och The Story till Vox Populi och L490. Och någonstans där mitt i det fina hände någonting som varken jag eller Rach vågat drömma om. Jared tog de första tonerna till Alibi, och mitt hjärta fastnade i halsgropen. Jag har trånat efter att få se den låten live enda sedan jag hörde den för första gången, men trodde verkligen inte att det skulle ske, med tanke på att han spelar den så sällan. Sekunden innan sade Rach "tänk om han spelar Alibi" och det första vi hör därefter är "No warning sign, no Alibi.."



Efter ungefär halva spelningen hamnade jag och Rach vid staketet, och en stund efter det talade Jared om att de skulle filma in oss. Så de satte på filmkameran och vi fick langa "No No No No" precis som i CTTE-videon. Han tog även fram ett baseballträ som han hotade oss med. Galen man det där!





Det är svårt att veta hur man ska beskriva spelningar som denna. Det är någonting man själv måste uppleva för att förstå. Men med 40.000 personer i publiken och 30STM på scen kan det inte bli någonting annat än underbart och helt jävla galet. Jag tror inte att de hade förväntat sig sådan entusiasm från publiken i och med det är första gången någonsin de spelade i Polen. De var så jävla peppade på scen och Jared såg så sjukt glad ut då han märkte engagemanget och madnessen från publikens sida.

"For our first time in Poland, we could not believe how loud people sang every word to every song at the show. It was insane." - Jared Leto.

Mitt i sista låten, Kings and Queens, klarade inte Rach av att stå kvar längre. Vi hade då hamnat längst fram i hörnet och det kändes bokstavligen som att alla ben i kroppen hade gått av. Jag, personligen, hade kunnat stå kvar så hur länge som helst, men då Rach blev överlyft blev jag orolig över att vi inte skulle hitta varandra efteråt och sådant, så jag lät vakten slita över mig också. Därefter blev vi brutalt bortknuffade av vakterna, som verkade tro att vi tänkte antasta bandet eller någonting. Som tur var missade vi knappt någonting alls eftersom detta skedde under sista låten, så det gjorde inte särskilt mycket.



Klicka på låtarna nedan för att se mina videos från dem. (Ljudet suger på just dem låtarna!)

Closer To The Edge (part 1)
Closer To The Edge (part 2)
Closer To The Edge (part 3)
A Beautiful Lie
Search And Destroy (part 1)
Search And Destroy (part 2)






Jag orkar inte göra fler misslyckade försök till att beskriva känslorna, trycket, madnessen och glädjen, så jag avslutar med att tacka 30STM för den bästa och mest galna konserten någonsin.
(Och för att vi fick den finaste låten ever!)

"Kort" sammanfattning om andra dagen i Krakow, Polen.

---

Samma dag som det var dags för festivalen vaknade jag till liv genom att slita med mig täcket och min ipod till fönstret, där jag satt och peppade 30STM på hög volym och studerade människorna utanför medans Rach duschade. Jag hade otroligt svårt att inse att jag samma dag skulle se dem live, igen. Jag älskar fönster som går att sitta i och hade jag kunnat hade jag, utan tvekan, tagit med mig det hem.

Vi drog sedan upp till rummet där frukosten serverades. Den var ingen höjdare, så det blev inte mer än en macka med Nutella för min del. Gjorde oss sedan i ordning och begav oss ut på stan för att spendera några timmar där innan det var dags att dra till festivalen. Vi hade otrolig tur med vädret hela resan. Det var solsken och riktigt varmt och härligt ute! Tog en tur till centralstationen till en början för att gå in på internet en snabbis och sedan drog vi till Gamla Stan. Vi vandrade omkring i solen och flummade, peppade, tittade och pratade. När vi kände att hungern blivit påtaglig satte vi oss på en mysig uteservering och beställde lunch. Toast för min del och någon konstig Lasagne för Rach's. Satt där ett bra tag, tills vi insåg att vi behövde gå tillbaka för att hinna till festivalen den tiden då vi ville vara där.

På hotellet fixade vi oss lite till och plockade med oss dem sakerna vi skulle ha med oss. Vi hade kollat upp att man lättast tog sig till festivalområdet med buss, men trots detta hade vi bestämt oss för att promenera dit. Det stod på en vägskylt att det var 3,8 kilometer dit så vi antog att det skulle vara väl skyltat hela vägen. Dumt beslut. Festivalen skulle öppna klockan 16.00 och vi hade därför bestämt oss för att vara där runt 14.00 för att vara säkra på att få en bra plats framför scenen. Den planen gick lite halvt åt skogen.

Vi började gå åt det hållet som skylten visade, men tyvärr fanns det ingen mer skylt än den som visade vart vi skulle gå. Vi bestämde oss därför för att vända om och ta bussen trots allt, men då stötte vi på ett par snubbar med 30STM-tröjor. Vi tog för givet att dem skulle till festivalen och vände därför om och började "gå efter" dem för att hitta dit. Ännu ett dumt beslut! Vi gick och gick, men kom ingenstans. Vi frågade x antal människor, men ingen hade någon aning om vart vi skulle gå för att komma till stället där festivalen skulle vara. Vissa sa att vi skulle gå åt vänster, andra sa höger medans vissa sa att vi skulle gå åt något annat håll. Vi förstod ingenting. Till slut gick vi tillbaka och hoppade på en spårvagn som vi hade hört skulle ta oss till rätt ställe. Till en början hoppade vi av på fel hållplats och fick då gå ännu mera, och då vi väl hoppade av rätt så började vi promenera åt fel håll.

Till slut stötte vi på ett par polska brudar som också skulle till festivalen. De var lika virriga som vi, men vi slog följe med dem eftersom de hade en karta plus kunde prata och förstod polska. Vid det här laget var både jag och Rach på kasst humör. Vi hade gått fram och tillbaka  flera timmar, samtidigt som vi knappt ätit eller druckit någonting. Ungefär två timmar senare än planerat kom vi äntligen fram till festivalen iallafall.

Jag hade inte förväntat mig att den skulle vara så sjukt stor. Det var redan massor av folk där och då vi kom till scenen där 30STM skulle spela stod det redan massa fans och väntade. Vi hamnade cirka fyra rader ifrån staketet. Där sjönk humöret ännu lägre. Vi kände att vi inte hade åkt enda från Sverige för att stå såpass långt bak. Rach drog iväg för att köpa någonting att dricka eftersom vi båda hade börjat känna av vätskebristen, men kom sedan tillbaka tomhämt. Det visade sig att man inte fick köpa någonting om man inte hade kuponger. Vilket vi självklart inte hade! Så där stod vi i närmare 30 graders värme utan varken vatten eller mat. Inte kunde vi gå därifrån mer under dagen heller. Jag har aldrig varit så törstig och i hela mitt liv och var orolig att någon utav oss skulle svimma!

Dock gick det bättre än förväntat. Först spelade Sofa - ett band jag aldrig hört talas om tidigare. De var kassa! Någon timma senare spelade N.E.R.D, och då passade jag på att förbättra våra platser radikalt. Vi hamnade då på andra raden och jag såg hur bra som helst. N.E.R.D var bra live, men det blev lite tjatigt att höra låtar som låter likadant såpass länge. Efter vad som kändes som en evighet klev de av scenen och det började riggas upp för 30STM på scen. Varken jag eller Rach hade förstått att vi faktiskt skulle se dem, så det kändes konstigt att se dem lägga fram deras saker och instrument. Publiken (tydligen 40.000 pers) tryckte som idioter, så man fick verkligen kämpa för att behålla sin plats där framme.

"Kort" sammanfattning av första dagen i Krakow, Polen.
Lägger upp några bilder i detta inlägg, men förbered er på ett bildspam utan dess like sedan.

---

Jag sov kasst natten tills dagen då vi skulle åka. Till stor del för att bäddsoffan vi sov i var sjukt obekväm, men även för att mitt psyke inte kunde slappna av pga. flygresan dagen efter. Både jag och Rach vaknade innan mobilen, som var ställd på 07.00, ringde och då gjorde vi oss i ordning och fixade packningen en sista gång innan det var dags att dra till centralen för att därefter ta bussen till flygplatsen. Bussen var proppfull och den knappa en och en halv timmen till flygplatsen kändes dubbelt så lång, men samtidigt var det mysigt att sitta och titta ut på regnet som stod som spön i backen.

Då vi kom fram till Skavsta gick vi in en snabbis på internet och käkade våran medhavda frukost. Vi hade ett par timmar att spendera innan flyget skulle lyfta, så vi hann även med att sminka oss och chilla lite. Var väldigt nervös innan vi gick på planet och var otroligt paranoid över att min lugnande tablett inte skulle verka. Det visade sig dock att jag inte hade behövt vara rädd överhuvudtaget. Lyftet gick otroligt mycket bättre än väntat, och då vi väl var uppe i luften kunde jag slappna av. Var en sådan lättnad. Det visade sig att det bara tog en timma och fyrtio minuter att flyga, så vi hann knappt inse att vi var påväg förrän det var dags att landa. Även landningen gick bättre än förväntat (trots att vi fick stanna i luften och cirkulera ett tag, pga. regnstorm där nere) och då vi klev av planet kände jag ingenting annat än glädje och förväntan. När vi kommit in i ankomsthallen köpte vi biljetter till tåget som skulle ta oss in till själva staden och började gå ditåt. Själva tågresan gick snabbt. Tog inte mer än cirka tjugo minuter, och då vi kom fram var det dags att hitta till hotellet. Det gick utan problem och vårat hotellrum var fint.

Vi stannade inte på rummet länge, utan begav oss ganska direkt ut på stan igen. Det var dags för shopping i den enorma Gallerian som låg i anslutning till centralstationen där vi klivit av tåget tidigare. Jag blev chockad över hur fint det var där omkring. Hade tänkt mig Krakow som en grå och tråkig stad, men tji fick jag. Vi yrade omkring i Gallerian ett par timmar, men jag fick inte köpt mer än ett par skor. Kläder och liknande var otroligt billigt, men jag lyckades inte hitta någonting snyggt. Middag käkade vi på en mysig resturang i Gallerian. Pizza och Coca Cola. Gick hem en stund efter middagen, men bestämde oss sedan för att gå ut och upptäcka staden lite. Det var solnedgång, ljummet och så otroligt mysigt ute. Vi begav oss till Gamla Stan som Krakow är känt för, och jag blev återigen väldigt förvänad över hur vacker staden var. Det var stora kyrkor, smala gränder och kvarter, en massa ljus och folk som körde runt turister med häst och vagn. Vi promenerade omkring i flera timmar i allt från små gränder till stora torg och vägar fyllda med uteställen och resturanger. Underbart! När vi för andra gången (efter att ha varit tillbaka på hotellet en liten stund) gav oss ut på stan sent på kvällen lyckades vi gå vilse. Men vad gör det nu i efterhand? Vi fick sett nästan hela staden under vårat letande efter vägen tilbaka till hotellet. (Btw, staden bestod till 90% av nunnor och Coca Cola. Det var Cola överallt och det delades ut gratis på stan. Heaven!)

---

Vi förstod att 30STM (eller åtminstonde Mr. J) skulle promenerade omrking i Gamla Stan och försökte därför hålla ögonen öppna, men inte såg vi skymten av någon av dem. Känns "lite" jävligt att se att andra stötte på honom där vid samma tidpunkt som vi var ute. Förstår inte hur vi lyckades gå om dem..

 

 

 

 

I onsdags drog jag och Rach upp till Stockholm för att spendera natten där. Vi hade inget annat val i och med att det inte gick några flyg från Göteborg till Krakow. När vi kommit fram sprang vi runt på stan i hopp om att hitta några snygga kläder eller dylikt, vilket visade sig var lite svårare än vad vi tänkt. Istället blev det middag på Donken och en stor godispåse att ha på kvällen och i Polen. Vi sov hos Rach's släktingar ute i Enskede och lyckades gå vilse x antal gånger på ditvägen. Smart! Kvällen spenderade vi genom att peppa, desperatkolla Twitter och ta det lugnt. Vi ställde alarmet på 07.00 och gick och lade oss hyfsat "tidigt".

Jag har varit hemma i Sverige sedan i lördags, men har valt att inte skriva någonting här. Mest för jag inte vet hur jag ska sätta ord på saker och ting, men även för att mitt psyke legat på minus. Då man kommer hem från någonting sådant här blir allting så jävla påtagligt. Verkligheten liksom skriker en i ansiktet och istället för att åka hem så känns det som att man åker ifrån det som är hemma.

Springer runt som ett yrväder här hemma och försöker fixa mig och checka packningen en sista gång, samtidigt som jag pumpar 30 Seconds To Mars för att få upp stämningen. För er som har missat det så drar jag och Rach till Polen imorgon, för att se 30STM på fredag. Redan idag åker vi upp till Stockholm dock, eftersom det inte gick något flyg från Göteborg.

Hade tänkt att uppdatera med bilder från gårdagen och liknande idag, men tiden rann iväg och nu hinner jag inte det. Hade även tänkt ta med min dator till Polen, men jag vågar inte riskera att gå över vikt med väskan, så jag hoppar det. Uppdatering kommer istället då jag kommer hem igen, på söndag.

(Händer det någonting under flygningen älskar jag min familj mest av allt i hela världen!)

På vägen tillbaka till arenan från hotellet gick det lite bättre att hitta, med tanke på att vi gjort det en gång tidigare. När vi satt på tunnelbanan klev ett gäng med snubbar på och ställde sig och spelade musik på hög volym. (Spelade med instrumet, inte med högtalare.) Vi visste inte riktigt hur vi skulle reagera, medans italienarna som var vana inte rörde en min. Förutom det hände ingenting intressant på tillbakavägen.

När vi kom tillbaka till arenan tittade vi om vi hade missat någonting, vilket vi inte hade. Vi träffade även vi på Liviana och Stephanie och satte oss en stund och snackade med dem. Trevligt! I och med att det var sol och hyfsat varmt ute kände jag och Johanna för att lägga oss ute på gräsmattan i solen och lyssna på musik, vilket vi även gjorde. Vi tog vårat pick och pack, plockade fram våra Sverigeflaggor och lade oss till rätta i gräset. Så sjukt, underbart mysigt. Det var lagom varmt, vårsolen värmde ansiktet och vi låg och lyssnade på musik och slumrade. Detta är ett plus med ett kösystem bestående av upprop - man kan spendera tiden emellan på sitt eget sätt och verkligen njuta av att vara där på ett annat sätt.

Vi låg och halvsov enda tills det var dags för det andra uppropet, som skulle hållas vid en stor trappa på sidan av arenan. Alla som hade könummer samlades och de som höll i systemet ropade upp namnen en efter en. Med tanke på att det var flera hundra i kön vid den här tiden tog det hela ett bra tag, men på något sätt var det ganska mysigt. Italienare är så otroligt trevliga och annorlunda mot varandra gentemot svenskar. Alla skrattade tillsammans och det var sjukt komiskt att höra hur de uttalade namnen på dem som inte kom från Italien. Under uppropet fick vi även besked om hur kvällen skulle gå till, vilket hade varit ganska ovisst tidigare. Det skulle spelas en fotbollsmatch i arenan under kvällen, och för att undvika bråk och liknande, ville polisen inte att vi skulle vara på plats då. Därför bestämdes en tid då alla skulle vara tillbaka, då vi skulle bli indelade i grupper efter nummer och därefter placerade i den riktiga kön utanför ingångarna.

Då allting var klart begav jag och Johanna oss tillbaka till våran mysiga plats på gräsmattan. Eftersom vi hade ett par timmar fria funderade vi ett tag på att dra in till staden och äta på någon typisk Italiensk resturang eller liknande, men efter en stunds velande bestämde vi oss för att skita i det. Varför minns jag inte, men vi tyckte väl att det var smidigast att stanna på plats ifall det skulle bli några ändringar eller så. Vi lade oss tillrätta i gräset igen och fick även sällskap av Liviana, Stephanie, Hanna och Rebecka. Tiden efter det spenderade vi genom att lyssna på musik, prata och passa väskor åt dem andra.



Både jag och Johanna var så otroligt glada och peppade inför morgondagen, och att befinna sig i ett ljummet Italien i väntan på Tokio Hotel symboliserar så mycket lycka. Någon gång under alla de timmar vi spenderade på gräsmattan bestämde vi oss för att ta en runda med kameran och utforska området lite mer. Det var solnedgång och helt äckligt vackert. Av en slump hamnade vi vid en trappa, där vi, bland annat, gjorde ett försök till att ta hoppbilder. Vi failade ganska rejält, men inte deppade vi för det. Istället gick vi iväg ytterligare en bit och fastnade vid en annan trappa som låg lite mer avskilt. Vi tog tillfället i akt och lockade fram våran "barnsliga" sida, samtidigt som vi försökte fånga den vackra solnedgången och våran lycka på bild. Det gick lite sisådär, men av någon anledning tycker jag om kommande bilder otroligt mycket. Mest för att jag vet hur jag kände mig då dem togs. En av de finaste och mest minnesvärda stunderna på hela resan.







Efter att dem här bilderna togs blev minneskortet på min systemkamera fullt, dumt nog. Därför togs nästan inga fler bilder den här dagen. Tog några få med min digitalkamera, men med tanke på att jag skulle ha den på konserten dagen efter ville jag inte fylla det minneskortet också. Vi drog tillbaka till våra väskor efter det här och lämnade kameran samt hämtade min ipod istället, som vi tänkte filma runt lite med. Vi gick på en liten upptäcktsfärd runt arenan och upptäckte bland annat vart "Ticket Office" och ingångarna låg. Därefter gick vi lite längre bort från arenan och fann en äng där vi slog oss ned. Det var, som sagt, solnedgång och ljummet ute så vi satt där ett tag och pratade och hade det mysigt. Vi fick även någon slags glädjeflipp och sprang runt samtidigt om vi filmade. (Kommer en video med klipp längre ned.)

På vägen tillbaka till arenan träffade vi på några gubbar som blev exalterade över att vi var från Sverige. Gött! I och med att solen hade gått ned hade det börjat bli lite kyligt i luften, så det dröjde inte länge förrän vi gick in i "Gallerian" istället för att sitta där ute. Vi satte oss på golvet (varenda liten sittplats var upptagen) och halvsov, tills vi var tvungna att gå ut igen för att organisera kön. Trodde vi. När vi kom ut var i stort sätt alla som köade redan på plats och vi fick besked om att ingen visste hur lång tid det skulle ta innan kön kunde fixas i ordning. Vi trodde att det skulle gå hyfsat fort, och blev förvånade när timmarna bara flöt på. För att fördriva tid stod jag, Johanna, Stephanie och Liviana bland annat och pratade med ett par fulla italienska föräldrar som tyckte vi var "häftiga" som åkt enda från Sverige för konserten. Vi stod även och trallade och sjöng på fula svenska barnlåtar. Allt för att få tiden att gå.

Efter ett tag blev det otroligt kallt att stå ute i kylan och bara vänta, så vi upptäckte att det fanns en dörr som var öppen, där vi gick in och satte oss. ("Gallerian" hade stängt vid den här tiden.) Det var stora spegeldörrar ut, så vi kunde fortfarande hålla koll på vad som skedde utanför. Både hos mig och Johanna började hungern göra sig påmind, så vi sprang iväg och köpte Pizza och Pommesfrites. Väldigt gott faktiskt, med tanke på att vi inte hade ätit på hela dagen. Trots att vi satt inomhus började kylan tränga sig in och man började frysa igen. Vi lade oss ned under våra flaggor och den lilla filten vi hade med oss, för att försöka slumra lite och behålla värmen. Det gick sådär. Fler och fler fans såg att vi satt inomhus och kom, även dem, in genom dörren. Till slut fick vi inte vara kvar där inne heller. Då var det bara att ge sig ut i kylan igen.

Det var både fans som låg och sov på marken och fans som stod/satt och pratade. Jag och Johanna var båda sjukt trötta, men vi vågade inte somna ifall det skulle bli dags att förflytta och organisera kön. Trots detta lade vi oss i gräset, tätt ihop under våra flaggor, en stund senare. Med tanke på våran trötthet låg vi och pratade om och diskuterade saker man kanske inte hade gjort annars. Sjukt kul nu i efterhand. Om någon hört det vi låg och pratade om skulle vi förmodligen bli inspärrade på psykhem eller liknande.

Vi låg på marken tills det, äntligen, var dags för att organisera kön på riktigt. Alla (vilket var en jävla massa!) samlades utanför "Ticket Office" där man skulle ropas upp en efter en och placeras i små grupper, som sedan skulle bli förflyttade till kön. Det hade satts upp kravallstaket och allting var faktiskt förvånansvärt väl organiserat. I och med att jag och Johanna hade såpass "höga" nummer tog det ett tag tills vi blev uppropade. Under den här tiden fick vi även reda på att en hel del fans som varit på konserten i Rom hade tänkt att komma med stora bussar på natten och förstöra vårat kösystem. Detta gjorde att många blev väldigt upprörda och arga.

Så fort jag och Johanna hamnat på plats i kön försökte vi lägga oss till rätta så bra och skönt vi kunde. Allt för att få så mycket värme under natten som möjligt. Vi hade bara en sovsäck med oss, som vi båda skulle försöka trycka ned oss i. Detta visade sig gå lite halvt åt helvete, så vad vi inte visste då vi låg och försökte somna var att natten skulle bli outhärdlig..

Fortsättning i nästa inlägg.

(+ gå till apoteket och fixa tullbevis till mina tabletter.)

igår kväll drog jag in till staden och träffade Johanna. Hon har varit i Götet ett par dagar och ska nu bo hos mig tills jag drar till Stockholm och Polen på onsdag. Riktigt awesome faktiskt, med tanke på att vi inte träffats sen Milano. Igår kväll drog vi och köpte godis och cola och satt och snackade och kollade på film. Funderade till en början på att se "The Human Centipede", men bangade ur i sista stund. "I taket lyser stjärnorna" fick det bli istället. Imorse kände vi för att, som vanligt, köra på det onyttiga och drog därför ned till Ica och köpte gott bröd och Nutella. Vi tänkte fortsätta på den vägen resten av dagen också och har därför laddat ned x antal filmer, så nu blir det filmtittande för hela slanten och Nutellapannkakor till middag.

Det är konstigt, genom att titta på bilder och lyssna på låttexter får man en känsla av att smärta är någonting vackert. Att mörker, ångest och brustna hjärtan är någonting uthärdligt och fint. Det är konstigt att ett resultat av kreativitet kan få någonting så kallt, grått och tomt att framstå som en vacker bagatell.

 

 

Ligger i sängen och har äntligen torkat och fått upp värmen igen. Kom nämligen in genom dörren för ungefär en timma sedan helt genomdränkt. Teddybears spelade på Götaplatsen ikväll, och precis lagom till spelningen öppnade sig himlen och ett skyfall utan dess like drog igång. Självklart hade jag varken jacka eller paraply med mig, så efter tre minuter i regnet såg det ut som att jag hade badat. Hur min kamera, ipod och mobil kunde klara sig i väskan är fortfarande ett mysterium.

Det är Kulturkalaset i Göteborg den här veckan, och det är ett sådant tillfälle då jag älskar att bo här lite extra. Hela staden blir som en stor folkfest och det är spelningar och händelser dygnet runt. För att ta dagen lite grann från början så drog jag in till Götet för att träffa Rach. Vi chillade runt i värmen ett tag, innan vi bestämde oss för att gå och se Early To Bed, som skulle köra en unplugged spelning. De var faktiskt förvånansvärt bra och låtarna var fina akustiskt! Kort därefter var det dags för Timo Räisänen att spela på Storan. Tror inte att jag sett honom live tidigare och har inte heller lyssnat mycket på hans musik, men jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Charmigare människa får man leta efter! En timma efter att Timo gått av scen skulle Oskar Linnros spela, så jag och Rach passade på att dra och käka emellan.

Oskar var fett bra. Hans texter är så otroligt fina och han själv också för den delen, så det var en fin timma. Senare på kvällen såg vi lite av Amanda Jensen (Tål henne inte!) innan det var dags för Teddybears. Det var galet grym stämning under dem. Kändes som att man hamnat mitt på ett av världens största dansgolv typ. Folk dansade, hoppade och skrek, och jag och Rach lyckades hamna mitt i en klump av onyktra/höga snubbar. Samtidigt som detta pågick så öste regnet ned som sagt, vilket faktiskt var grymt härligt!

Imorgon blir det upp tidigt igen för att åka in och checka bland annat Markus Krunegård och Crashdïet. Pratades om utgång senare på kvällen också, men får se hur det blir med det. Nu väntar sängen!

Okej. Ungefär tre år försent kommer här en fortsättning på uppdateringen om Milano. Det var nu över fyra månader sedan vi var där och både mitt och Johanna's minne har börjat svika lite grann, men för våran egen skull bestämde vi oss för att skriva om det iallafall. Jag vet hur mycket man uppskattar det i framtiden, när man glömt bort ännu mer. Under dagen vi skrivit om nu hände dock alldeles för mycket för att publicera allt i ett inlägg, så vi delar upp dagen i två olika delar. För Johanna's version och lite annorlunda bilder kan ni klicka HÄR och för att läsa min är det bara att scrolla ned. Enjoy!

Jag är medveten om att jag och Johanna låter helt dumma i huvudet när man läser om det såhär, men det är sådana vi blir tillsammans. Dumma i huvudet och allmänt pantade. Men det är härligt det också!

---

Då vi blivit väckta av vakterna på flygplatsen var det ännu en liten stund kvar tills våran buss in till stan skulle gå. Vi bestämde oss därför för att köpa någonting litet till frukost, trots att klockan inte var mer än ungefär fyra på morgonen/natten. Det fick bli en varm macka att dela på. Vi slog oss ned för att äta och jag minns hur uppspelt jag var över att jag faktiskt var där. Det var så otroligt mysigt att befinna sig på en flygplats mitt i natten, utan någon egentlig koll på vad som komma skulle. Jag älskar det.

När bussen sedan kom var det bara jag och Johanna plus en person till som skulle med. Ganska förståeligt iochförsig med tanke på hur lite klockan var. Vi slog oss ned längst fram i bussen och satt och försökte sjunga med till de italienska sångerna som spelades på radion. Upptäckte en liten stund senare att chauffören satt och skrattade åt oss, där vi satt och improviserade fram ord som vi tyckte lät som italienska. När det gått ungefär en timma och vi trodde att vi skulle vara framme började vi skrämma upp varandra. Vi tyckte inte att vi kände igen vägen som bussen åkte och trodde därför att de skulle kidnappa oss eller liknande. Haha, ganska typiskt mig och Johanna.

När vi kom fram till centralstationen började åter igen problemet med att ta sig till arenan. Vi virrade runt där inne ett bra tag (det är svårt att föreställa sig hur sjukt stor stationen var!) och försökte även den här gången få hjälp genom att fråga förbipasserande. Ingen förstod. Inte ens ett par poliser vi försökte prata med. Till slut gick vi in på något tåg/informationställe, där ett par gubbar talade om för oss var tunnelbanan låg. Ett steg på vägen! Till en början förstod vi inte hur man kom ned till spåren, men när vi klurat ut det hade vi en stund att slå ihjäl, då tunnelbanan inte öppnade förrän lite senare. Vi gick ut och fotade för att fördriva tid. Det var ljummet ute och vi var påväg till en arena där vi dagen efter skulle se Tokio Hotel = Jag var lycklig! När vi kände oss klara på den punkten gick vi in i centralen igen där vi satte oss på en bänk och käkade chokladboll och beundrade den enorma byggnaden, tills tunnelbanan öppnade.



När tunnelbanan öppnat förstod vi inte hur man betalade till en början, så vi funderade på att planka i och med att det inte fanns några personer att fråga som kunde engelska. Dock ångrade vi oss då vi såg ett par snubbar som tog sig förbi spärrarna utan att betala, som sedan blev jagade av någon biljettkontrollant. Man köpte biljetter ur någon konstig automat, och till slut insåg vi att man kunde ändra språk till engelska och förstod därför hur vi skulle skaffa biljetter. För att komma till arenan skulle vi ta tunnelbanan till Famagosta, där vi sedan skulle byta till buss. Och allting gick relativt enkelt från och med att vi kommit på tunnelbanan. Jag var orolig att vi skulle missa att hoppa av, men det gick galant och bussen gick nästan direkt då vi kommit av. Svettiga och anfådda kom vi på bussen, där vi fick hjälp av några snubbar så att vi hoppade av på rätt hållplats, då de inte ropade upp någonting i högtalarna.

När vi klev av bussen och såg arenan ett par hundra meter framför oss kände vi ingenting annat än lättnad. Vi lyckades ta oss dit, trots problem med vägbeskrivning, biljetter och beslutsångest. Vi frågade ett par tjejer vi stötte på om de visste vart kön till konserten var, och de hänvisade oss till en gräsmatta en bit därifrån. Där satt ett par fans och då vi kom trodde de att vi var tyskar, av någon anledning. Vi började iallafall att prata med ett par av dem och de var faktiskt väldigt trevliga. En stund senare begav vi oss ned till själva arenan där vi skaffade oss könummer. Nummer 263 och 264 fick vi, vilket är sjukt mycket högre än vad jag haft på tidigare konserter, men det visade sig inte spela någon större roll i slutändan. 



Arenan satt ihop med en mindre "galleria", innehållande några få matställen, en liten butik och toaletter. Det var väldigt bekvämt, då de flesta som köade befann sig där inne mellan alla köupprop. Någonstans kort efter att vi fått våra nummer öppnade gallerian och vi gick in och satte oss vid ett bord, där jag slumrade med huvudet mot bordet ett tag. Den här dagen hade vi bokat hotell (dumt nog?) och behövde därför åka ifrån kön en snabbis för att kunna checka in. Vi pratade med en av tjejerna som höll i kösystemet och blev rådda att åka iväg så snart vi kunde. De hjälpte oss även med vägbeskrivning (vilket slutade med att helt bord satt och diskuterade hej vilt om vilka linjer vi skulle åka och hur vi skulle ta oss fram), och det visade sig att det var väldigt krångligt att ta sig till hotellet från arenan. Vi behövde åka buss, byta till tunnelbana och därefter byta till tåg. Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån igen. Resan gick förvånansvärt bra, efter lite hjälp från en otroligt hjälpsam och trevlig kvinna. Vi förstod inte hur man skulle betala på tåget (Jag vet, vi låter som efterblivna idioter som inte fattar någonting när man läser det här. Ha överseende!) så vi såg ingen annan lösning än att planka.



Efter att vi kommit fram till området där hotellet skulle ligga velade vi självklart runt ett tag där också, innan vi insåg att det låg precis vid trappan där vi kommit upp från början. Smart! Det var för tidigt för att checka in, så vi bestämde oss för att strosa runt ett tag i solen. Hotellet låg i ett typiskt italienskt område. Fina, gamla lägenheter täckta av växter och smala gator. Så otroligt mysigt! Vi försökte hitta ett internetcafé utan framgång, och bestämde oss därefter för att försöka hitta en mataffär, vilket var lättare sagt än gjort. Vi såg ingen affär så långt ögat kunde nå, och enligt personer vi frågade så var inte mataffärerna öppet på helgerna. Dock visade det sig att de hade fel, för till slut hittade vi en affär och glädjen var på topp.



Besöket i affären började med att Johanna gjorde bort sig genom att lite kaxigt visa att hon visst förstod hur man skulle använda italienska kundvagnar/korgar och sedan bli utskrattad av en man då hon failade. Lite komiskt sådär! Vi tänkte köpa någonting att äta till middag samt frukost till dagen därpå, eftersom vi skulle sova utanför arenan. Det visade sig bli lite svårare än vi tänkt från början. Affären innehöll nog inte ett gram av någonting nyttigt. Det fanns onyttigt bröd och söta saker så långt ögat kunde nå. Till slut mådde man illa av att titta sig omkring. Det slutade med att vi kom därifrån med vatten, Nutella och bröd. På vägen från affären tillbaka till hotellet slog vi oss ned i en park och satt och åt goda baugetter med Nutella i solen. Den stunden skulle jag ge mycket för att få tillbaka! Det var vindstilla, lagom varmt och vi njöt av att bara vara där samt över vad morgondagen skulle föra med sig.

Den här bilden symboliserar mitt sinnestillstånd väl för tillfället. Jag är så pepp över att se 30STM snart att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner för att springa ut ur huset och skrika, eller någonting ännu mer drastiskt. Vi åker om åtta dagar, och jag ser dem om tio. Tio dagar. Jag avlider lite halvt. PEPP!

 

Skulle jag få chansen att hålla honom i min famn en sista gång skulle jag aldrig ta någonting för givet igen.

Idag är det den första augusti, och verkligheten flåsar mig i nacken. Om tjugotre dagar börjar skolan, och jag kan inte komma på någonting jag fruktar mer just nu. Jag kan stå ut med skolarbetet och jag kan stå ut med de tidiga mornarna, men vad jag däremot inte är säker på att jag kommer klara av är verkligheten. Verkligheten och mörkret. Sommaren är som en flykt, och den här gången kommer mörkret äta upp mig.

Well, sitter och bläddrar lite förstrött i det senaste numret av Kerrang som fick följa med mig hem igår. Intervjun med 30 Seconds To Mars har jag redan läst ett par hundra gånger, så försöker finna något annat intressant att slösa tre minuter av mitt liv på. Det går sådär! Men för att återgå till gårdagen - och "Mr. Nobody". Filmen var en av de konstigaste jag någonsin sätt, men samtidigt var den vacker. På något vis. Både jag och Rach lämnade biosalongen med tusen obesvarade frågor, men trots detta vill jag redan se filmen igen. Innan bion virrade vi även runt i stan och letade efter väskor och plånböcker, vilket inte gav något resultat. Käkade också, men (hör och häpna!) inte på Mc Donalds. Istället blev det buffé. Härligt!

Idag har det dessvärre inte hänt lika mycket, vilket faktiskt varit riktigt skönt. Spenderade halva dagen ute i solen och halva bakom ratten. Bilkörningen går framåt nu och ju mer jag kör desto säkrare känner jag mig som förare. Önskar att jag bara kunde få mitt körkort i handen här och nu. Vore förjävla gött!