"Mowgli drabbades av cancer och opererades av duktiga veterinärer flera gånger. Men cancern gick dessvärre inte att hejda och under hösten 2010 stod det klart att han inte skulle klara sig. I samråd med hans veterinärer lät ridskolan honom somna in den 16 december 2010."

Jag vill inte tro att det är sant. Trots att det är flera år sedan jag red honom idag vill jag inte acceptera att han inte längre finns där uppe bland alla andra hästar. Älskade, fina Mowgli.
Så otroligt mycket jag upplevt och lärt mig med honom. Hopptävlingar, clear rounder, gymkhanor.

Jag hoppas att han har det bättre där han är nu. Utan småungar som inte förstår hans nervositet och utan barn som sparkar honom i sidorna och rycker honom i munnen. Jag hoppas att han är fri.

Vila i Frid, världens finaste ponny.

Fick äntligen uthämtat min biljett efter att det krånglat på ATG-ombudet tidigare i veckan, så på måndag blir det BMTH. Spelning och signering. Fint. Fick även höra dem genom telefonen nyss. Hörde mest knaster blandat med skrik, men kunde skymta Oli någonstans där i bakgrunden. Peppar måndag big time, yes!

Vaknade upp runt halv sex imorse efter att ha drömt världens hemskaste mardröm. Drömde att ett flygplan krashade i sjön utanför vårt hus på landet och att jag och familjen sprang runt i panik. Det kom flytande döda människor i vattnet och det ekade av sirener i luften. Jag kan fortfarande känna den panikkänslan jag hade i drömmen då jag tänker på den. Drömmer mardrömmar om flygplan konstant. Hatar det.

Åkte sedan hem tidigt till Natha. Kollade på tv, käkade kladdkaka och drog ut på isen och fotade. Dessvärre har hon ingen kamerasladd, så kan förmodligen inte langa några bilder förrän på tisdag eller något sådant. Drog sedan in till stan igen en snabbis innan jag åkte hem. Ledig igen imorgon och på måndag. SCORE!

Idag har jag känt mig rebellisk genom att trotsa kylan och vandra runt i skinnjacka och trasiga byxor. Halleluja. Har för övrigt haft världens skönaste helg. Ledig både idag och i fredags, och både lördagen och kvällen idag innebar hockey, vilket i sin tur innebar två vinster för Frölunda. Krossade LHC med 5-1 i lördags och DIF med 4-2 idag. Det går bra nu. Bara att se till att vinna hemma på torsdag och lördag också.

För övrigt spyr jag på skolan och drömmer om en plats långt härifrån. Har insett att min livsbild och mina drömmar är en aning naiva, och verkligheten skrämmer mig. Jag behöver ett jobb. Mer än någonting annat just nu. Behöver pengar och arbetslivserfarenhet. Men vart och hur utan tidigare meriter? Fuck it.

Igår blev det utgång med härliga människor. Drog till Rockbaren med Natha, Kreuger, Trollet och Jonte och hade roligaste kvällen på mycket länge. Det första som hände då vi kom dit var att Kings and Queens började spelas på hög volym - där lades ribban för kvällen kan man säga.

Därefter försvann timmarna samtidigt som vi drack, umgicks, shottade, skrattade och hade allmänt roligt.
Någon gång under kvällen blev Jonte utslängd och vi bestämde oss därför för att allihop dra någon annanstans. Planerna ändrades dock på vägen och det hela slutade med att killarna drog hem och jag och Natha tillbaka till Rockbaren. Träffade massa sköna människor från skolan och andra "nya vänner" som vi hängde med. Avslutade sedan kvällen på Burger King, där jag trodde att jag skulle dö av skratt, innan vi traskade till centralen. Höga klackar, tio meter snö och alkohol i kroppen är inte den bästa kombinationen, så hade jag inte haft Natha med mig hade jag förmodligen halkat och brutit benen. Var en millimeter från att ramla helt och lägga mig i snön, mitt i bilvägen, framför alla poliser. Score! Hoppar över detaljer, vilket känns bäst i detta sammanhang, men som jag nämnde innan - absolut roligaste kvällen på länge.

Ledig varje fredag fram tills i maj då jag tar studenten. Klagar inte.
Sitter i skolan och ruttnar. Natha är inte här, vilket gör allting lite tråkigare, men jag överlever. Har nyss haft drama, vilket alltid är chill. Vi håller på att bygga upp vår pjäs "Vem är jag? Syns det på utsidan?" där jag spelar slampa. Alltid trevligt. Blev för övrigt positivt överraskad imorse när mitt tåg gick i tid. I TID! Händer ju inte allt för ofta alltså. Nästan så att man känner för att åka hem och fira med tårta.
Har metodkurs med I-C senare idag, där vi ska skriva på projektrapporten. Jag har inte ens börjat och fruktar att hon kommer mörda mig. Skrämmande människa det där och idag har jag inte ens Natha med mig som mentalt stöd. Herre jösses! Kommer det inga fler uppdateringar i framtiden vet ni varför iallafall.

Innan jag skaffar mig lite sömn skulle jag uppskatta om någon kunde skicka hit en snygg, tatuerad kille med antingen amerikansk eller brittisk dialekt. Dörren är upplåst so I'll be here waiting.

Ligger i sängen och tittar på The Hills. Har sett alla avsnitt tusentals gånger, men tröttnar aldrig på serien. Det är farligt när man börjar titta på någonting och har tillgång till alla avsnitt - det går inte att sluta. Började igår och är snart klar med andra säsongen. Kan inte låta bli att bli en aning avundsjuk dock. Brudarna har allting - perfekt yttre, snygga pojkvänner, obegränsat med pengar, perfekta jobb och snygga lägenheter i LA. Skulle kunna döda för enbart någonting av det där. Heidi är så extremt söt i de första säsongerna dessutom. Tragiskt att inse hur hon förstört sitt fina utseende. Istället för att försöka vända tillbaka dygnet, innan helvetet drar igång igen på måndag, hade jag nu tänkt att återgå till min choklad och Coca Cola och slå på ännu ett avsnitt för att försöka intala mig själv att även jag befinner mig på en solig gata i Los Angeles.

Ibland vill jag ha dig så mycket att jag skrämmer mig själv.

"Who wants to come on stage with 30 Seconds To Mars for Kings and Queens?"
Precis som alla andra började jag skrika och vifta och då Jared pekade på några omkring oss trodde jag att samma sak som hänt på tidigare konserter skulle ske igen - att han enbart skulle välja folk bredvid oss.

"Crazy, crazy, crazy. Come on, crazy. I mean the fucking craziest of all - you, yes!"
Jag tror att mitt hjärta stannade då Jared pekade rakt på mig med ett "you, yes" och då vakten började slita mig över staketet kändes det som att jag levde i en illusion av någonting som är för bra för att vara sant. När jag gick innanför staketet på väg mot scenen kändes det inte som att det var mina ben som bar mig. Det kändes som att någon annan styrde min kropp och att mitt huvud och min hjärna var någon annanstans. Jättekonstig känsla. Samma sak hände då jag väl kom upp på scen.

Jag har så otroligt många gånger försökt inbilla mig känslan av att stå på scen med ett av mina favoritband. Så otroligt många gånger har jag trott att jag vetat hur jag skulle reagera, hur det skulle kännas och hur det skulle vara. Men så fel jag hade. Inga ord i världen kommer kunna förklara vad som pågick i mitt huvud och i mitt inre, för jag vet inte ens själv. Det gick inte att tänka. Jag såg inte publiken, jag såg inte det som hände runt omkring. Jag märkte inte ens vad jag själv gjorde. Man blev bedövad.

Om det beror på chocken, glädjen eller en blandning av både och vet jag inte, men nu i efterhand minns jag ingenting av det jag gjorde på scen. Jag minns heller ingenting av låten i sig eller något av det Jared sa till oss eller publiken. Jag minns bara känslan. Känslan och små, små fragment av händelser. Kort sagt har jag fortfarande svårt att inse att det har hänt på riktigt. Säger som jag sagt tidigare - sådant händer andra, inte mig. Om jag kunde skulle jag skicka en liten ask innehållande den känsla man fylldes av då man stod på scen till alla, så att jag slapp ge mig på sådana här misslyckade försök till att beskriva den.

Då låten var slut, vilket kändes som ungefär tre år senare, gick jag och ställde mig vid Shannon en stund innan jag på skakiga ben klev av scenen och gick längst publiken tills jag kom bak. Min hjärna var nog inte riktigt vid medvetande då heller, för jag minns att det kändes som att jag befann mig i en egen liten bubbla på något helt annat ställe än var jag egentligen var. Jag ställde mig och tittade då 30STM klev av scen och sedan började jag virra runt för att försöka hitta Rach som jag tappat bort. Fann henne en stund därpå och samtidigt som arenan tändes upp igen insåg jag att en av de mest magiska kvällarna i mitt liv nått sitt slut.

"This is not reality. This is a dream."

De första dagarna på ett helt nytt år har passerat och kanske är det på tiden att jag tar mig i kragen och slänger in ett inlägg här. Gjorde några små ändringar i bloggen tidigare, men vet inte riktigt om allting funkar som det ska ännu. Påpeka gärna om det är någonting som ser konstigt ut/inte funkar.

Min nyårsafton det här året var ingenting att hurra för. Tycker visserligen inte att det är någonting att fira att ännu ett år flugit förbi, så det spelar ingen större roll nu i efterhand. Jag kommer att sakna 2010. Mestadels för att det är det enda år efter 2007 som innehållit sådant som nästan skulle kunna mäta sig med det jag upplevde då, men även för att jag har trivts otroligt bra med att vara arton. Jag vill verkligen inte bli äldre nu.

Annars tycker jag att folk ser nyårsafton och början på ett nytt år som någonting mycket större än vad det är. Folk tror att livet ska ta en drastisk vändning och att det helt plötsligt ska vara superenkelt att sluta röka/gå ned i vikt. Just därför har jag aldrig riktigt trott på det här med nyårslöften och dylikt. Däremot ska jag ha som mål att, det här året, försöka utnyttja varje sekund på ett annat sätt än jag gjort tidigare samt försöka utvecklas och förhoppningsvis komma iallafall ett ett steg på vägen till den person jag egentligen är och vill vara. Lättare sagt än gjort, men jag kommer aldrig att komma någonstans om jag inte vågar släppa spärren jag har inom mig. Bäst detta året: Alla upplevelser i form av resor och konserter. Så äckligt fina minnen.

Hejdå 2010.
Och ett stort tack till 30 Seconds To Mars och Tokio Hotel som gjort allting lite finare gång på gång.