För första gången sedan 1981 kan vi kalla oss världsmästare.

Klockan 02.00 inatt var det dags för pucken att släppas i den omtalade JVM-finalen mellan Sverige och regerande världsmästare Ryssland. En match som kom att präglas av total svensk dominans, vilket skottstatestiken 58-17 (!) är ett starkt bevis på. Trots detta uteblev målen och när jumbotronen fortfarande visade 0-0 då slutsignalen ljöd mådde inte mitt hjärta bra. Förlängningen drog igång och därefter följde tio minuters tortyr innan ett avgörande föll och lyckan, vinsten och guldet var ett faktum.

När Mika Zibanejad snodde åt sig pucken vid blålinjen, hamnade fri med målvakten och sedan sprätte upp den rakt i nättaket visste glädjen inga gränser. Jag och Christopher ställde oss och skrek och hoppade som om det inte fanns någon morgondag. Sådan enorm glädje. Sådan enorm stolthet.
Att sedan se killarnas glädje på isen, framför kamerorna och i omklädningsrummet gjorde att det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Nu är ni bäst i världen. Nu är vi bäst i världen.

Som Kuznetsov (Rysslands största stjärna) sade: "It would've been unfair if we'd won. The Swedes outplayed us in every component of the game; need to learn how to lose."
Så sant. Varenda en i det svenska laget är så otroligt värda den här vinsten. Det här guldet. Sådan moral, vilja och kämparglöd som visats upp i matcherna vet jag inte när jag skådat senast och det vore en skam om vi faktiskt inte fått äran att stå som mästare det här året. Mästare. För första gången på 31 år. Tack!

Sverige. Juniorvärldsmästare 2012.