Jag sov förvånansvärt bra första natten och vaknade inte när alarmet på mobilen ringde klockan halv sju morgonen därpå. Planen var att slänga på oss kläder, käka frukost och sedan röra oss mot ingången till scenerna för att vara säkra på att haffa en frontrow-plats vid Main Stage. Området skulle öppna först klockan 11.00, men redan när vi kom dit var det lite folk på plats. De flesta fans till 30 Seconds To Mars och/eller My Chemical Romance. Regnet stod som spön i backen och jag har aldrig varit gladare över valet att ha på mig en regnjacka. När klockan närmade sig 11.00 hade det samlats väldigt mycket folk utanför, mer än vad jag hade förväntat mig. Som tur var stod vi först vid en ingång och lyckades vara några av de allra första in på området. Dessvärre var avståndet mellan scen och ingång way longer than we had expected och jag kan säga att anledningen till att jag orkade springa hela vägen berodde till 99% på vilja och 1% ork.
Man var, i stort sätt, utmattad när man kom fram, men längst fram vid staketet kom vi iallafall. Såklart.

Runt klockan 12.00 klev det första bandet på scen - Architects. Jag har sett de live en gång tidigare och de är verkligen ett bra liveband. Denna gång hade jag dessutom lyssnat lite mer på dem än vad jag hade gjort första gången, vilket gjorde upplevelsen betydligt bättre. De körde på för fullt trots att klockan inte var mycket och regnet öste ned - thumbs up. Vissa låtar var det dock mer underhållande att stå och titta på Oli Sykes och company som stod vid sidan på scenen och trummade i luften och diggade med i låtarna.

Med tanke på att det var så många band som skulle spela var det inte länge man behövde stå och vänta mellan varje band. Cirka femton minuter dröjde innan band nummer två stod på scen - The Blackout. Hade inte lyssnat på de överhuvudtaget tidigare och deras musik ligger väl inte på min topplista över favoritmusik, men jag måste säga att de var riktigt underhållande att titta på samt mycket bättre live än på skiva. Publiken verkade dessutom tycka bra om dem med tanke på att det var allsång under majoriteten av deras låtar.

När The Blackout klivit av var det dags för New Found Glory att ta plats på scen. Lyssnade lite grann på dem när jag var liten, men det var ett bra tag sedan nu. Tycker att deras musik är en aning för lame, men det känns trevligt att kunna checka av de på live-listan. De gjorde ett bra framträdande, om än rätt anonymt. Minns ingenting särskilt från spelningen i stort sätt, vilket tyder på att det inte var någonting extraordinärt.







Efter New Found Glory var det äntligen dags för Bring Me The Horizon. Hade hunnit bli riktigt pepp inför deras spelning, så det var en sjukt härlig känsla att se de gå på scen. De hade bytt ut Alligator Blood och började återigen med It Never Ends och därefter följde en sjuk jävla spelning. Har sett de två gånger tidigare och har varje gång slagits av hur sjukt grymma de är live, men denna gång slog de tidigare med hästlängder. Det var helt galet. Oli var nere i publiken x antal gånger, Matt Kean crowdsurfade med gitarren och klättrade upp i "ljudanläggningen" och spelade, Jona klättrade upp på storbildsskärmen och hundratals människor crowdsurfade över våra huvuden. Man fick konstant leriga stövlar i ansiktet, stora lerklumpar som folk kastade i håret och tio liter regn över sig, men det är ju lite av charmen med festivaler.
Kortfattad sammanfattning om BMTH's agerande - they fucking killed it!







Mellan de olika banden stod jag och Rach och samlade ny ork (trycket var enormt där framme) och försökte äta lite av det vi hade med oss för att ha tillräckligt med energi även framåt kvällen då 30 Seconds To Mars och My Chemical Romance skulle spela. Samtidigt stod folk och kastade massa lera och skit. Hade stora lerklumpar i håret och överallt. Efter Bring Me The Horizon var det iallafall dags för Rise Against. Hade sett fram emot att se dem då jag lyssnar mycket på deras musik och jag blev inte speciellt besviken. De var riktigt bra live, om än lite tråkiga. De stod mycket still och hade inte så jättemycket kontakt med publiken. Dock hade Tim McIlrath ett extremt fint snack om upploppen som pågick i England. Thumbs up!

Sedan var det bara två band kvar innan det skulle vara dags för 30STM - Deftones och The Offspring. Deftones har jag inte lyssnat på och jag har heller inte särskilt mycket att skriva om spelningen. Min energi var inte på topp när de var på scen och jag stod, i stort sätt, bara och väntade på att de skulle kliva av igen. The Offspring, däremot, hade jag sett fram emot att se, vilket faktiskt blev lite utav en besvikelse. De var enormt tråkiga och sa nog ingenting till publiken överhuvudtaget under hela spelningen. Lite synd.



När The Offspring klivit av scen började de äntligen rigga för 30STM. Jag skriver ett eget inlägg om deras spelning senare, så hoppar därför direkt till det som hände efter den. Varken jag eller Rach stod kvar längst fram, av diverse anledningar, då det var dags för My Chemical Romance att spela. Istället stod vi lite längre bak på sidan och det funkade det också, trots att jag hellre hade sett att jag stod kvar där framme.

Innan de började spela var jag osäker på om jag skulle lyckas hålla tårarna i schack då de väl skulle börja, dels för att jag gråtit precis innan och dels för att det skulle framkalla så otroligt mycket minnen att se och höra de live igen, men jag klarade mig. Istället fylldes jag av en sån otrolig glädje över att se dem. Jag har sett de live två gånger innan (2006 och 2007) och jag blev så otroligt chockad över den förändring som skett hos bandet livemässigt sedan dess. Gerard ÄGDE scenen på ett fantastiskt sätt och hela bandet hade utvecklats extremt mycket. Dessutom hade även Gerard extremt fina snack emellan låtarna.

Spelningen var underbar - en perfekt blandning av nya och gamla låtar, livepremiär för S/C/A/R/E/C/R/O/W, stora ballonger, fyverkerier och glitter. Spelningen avslutades med att Brian May (Queen) kom in på scen och körde We Will Rock You och Welcome To The Black Parade tillsammans med bandet. Rätt coolt faktiskt.

"Last night at Reading was the greatest show of my life." - Gerard Way.
"It was a lifechanger. I woke up today and thought maybe I had dreamt it. It was that good." - Mikey Way.





(Jag råder er alla att söka på "My Chemical Romance Reading 2011" på youtube och titta på de videos som finns. Det känns som någonting som alla som tycker om/har tyckt om dem borde se.)

MCR var det sista bandet för dagen och när de klev av scen hade klockan redan hunnit bli närmare tolv. Varken jag eller Rach hade käkat middag, så vi drog till närmaste matställe och käkade. Vid det här laget mådde min kropp långt ifrån bra. Jag har aldrig tidigare haft så sjukt ont i höfterna och kroppen, och det tog emot extremt mycket vid varje steg man tog. Just därför gjorde vi inte särskilt mycket mer den här kvällen. Vi drog tillbaka till campingen och vårt tält och chillade där innan vi bestämde oss för att sova. Skönt som fan!