Har hunnit bli både en ny vecka och en ny månad sedan jag senaste yttrade mig här. Har inte riktigt insett att hösten är här på riktigt ännu, men det kommer väl det också i samband med att mörkret och kylan blir allt påtagligare. Antar jag. Vid den här tiden förra måndagen befann jag mig hos Catherine, Simon och Nathalie i Uppsala. Spenderade dagarna där fram tills torsdagen då jag begav mig hem till Göteborg igen. Jätteskönt att komma iväg hemifrån och hur trevligt som helst att träffas. Simon och Nathalie är världens sötaste ungar.

I fredags kväll var det dags för en utav höstens höjdpunkter - matchen mellan Frölunda och NY Rangers. Drog in tidigt till Scandinavium för att hinna se värmningen innan matchen. Kändes sjukt att se Henrik Lundqvist kliva in på isen, precis som förut, och ställa sig i fel mål klädd i Rangers färger. Sjukt och en aning surrealistiskt. Innan pucken släpptes för matchstart hölls en hyllning för honom, vilket var någonting av det finaste jag varit med om. 12000 personer som bokstavligen stod upp och skrek i takt för att visa honom hur otroligt älskad han fortfarande är och alltid kommer att vara här i Göteborg. Det kändes nästan som att det var en konsert man befann sig på, och inte en ishockey-match. Var länge sedan jag hade sådan gåshud. Han utnämndes i samband med detta även till Göteborgs ambassadör, vilket han är mer än värd. Välkommen hem, världens bästa Henrik. Vi saknar dig. "Frölunda's egen Superstar."

Resultatet blev 4-2 till Rangers, vilket var ganska väntat. Man såg verkligen att de låg på en helt annan nivå än vad lagen här i elitserien gör. Detta till trots att det var en träningsmatch där inget utav lagen gav 100%.
Till er (ungefär 99,9% av mina läsare) som inte bryr sig ett skit om hockey ber jag om ursäkt över mitt konstanta tjöt om det den senaste tiden, men sanningen är att hockeyn och Frölunda är höjdpunkten i mitt liv för närvarande där i stort sätt allting annat står rätt still, så det är lite svårt att undvika att skriva om det.