we're fading faster than the speed of light

Jag har varit hemma i Sverige sedan i lördags, men har valt att inte skriva någonting här. Mest för jag inte vet hur jag ska sätta ord på saker och ting, men även för att mitt psyke legat på minus. Då man kommer hem från någonting sådant här blir allting så jävla påtagligt. Verkligheten liksom skriker en i ansiktet och istället för att åka hem så känns det som att man åker ifrån det som är hemma.

Just nu vill jag ingenting annat än att på nytt vandra runt i Gamla Stan i Krakow, sitta i fönstret och peppa med musik, promenera tills fötterna går sönder, hålla utkik efter fina människor och stå och trängas i timmar utan vatten och mat. Det är så jag lever och det är så jag får kraften att fortsätta.

Jag är så jävla glad över resan och över att 30 Seconds To Mars är något av det finaste som finns.

Det låter härligt! Om jag bara hade pengar så skulle jag också åka runt i olika länder och gå på mina favorites konserter, vilken dröm liksom! :)

sv: hehe tack! riktit nöjd me bilden sj faktist :P

Du satte ord bra på hur det är att komma hem från något sådant, något som är livet. Sådanna saker är livet. Exakt kände jag när vi kom hem från Milano, fyfan. Och attbropå verkligheten, ang. din kommentar på bloggen.. Jag antar att jag försöker blunda för verkligheten. Jag vet att han inte är lycklig och det gör helt ärligt ont inom mig. Han var på alla sätt, så mycket gladare förut. Syns så tydligt på sådana bilder som de jag la upp. "Vardagliga" bilder liksom..