Sex år sedan Tokio Hotel släppte sin första singel. Sex fantastiska år som känns som en evighet.
För fyra år sedan befann jag mig i Slottskogen och firade tillsammans med andra fans. Idag sitter jag bara hemma och tänker tillbaka på allt dem gett mig. Alla minnen, all lycka och alla nya vänner. Jag skulle inte byta bort det mot någonting i världen. Att de kom in i mitt liv kommer för alltid vara det finaste som hänt mig.

Någon som är intresserad av att köpa Tokio Hotel's första dvd "Leb Die Sekunde"?
Upptäckte att jag hade två exemplar av denna i hyllan och tänkte att jag kunde sälja den ena billigt.

'
Det enda jag tänker är - vart fan tog tiden vägen? De var ju barn nyss.

Jag gjorde nyss någonting jag inte gjort på väldigt, väldigt länge - tittade på gamla videos med Tokio Hotel. Jag halkade in på de akustiska låtarna från Paris år 2007 och någonting inom mig brast och påminde mig så innerligt om varför jag från början valde att ge mitt liv till de där fyra killarna från Magdeburg. Jag känner för att skrika ut all min kärlek och tacksamhet för att de finns på samma jordklot som jag och ger mig styrkan att andas när jag själv har tappat den. Under de fem år som de funnits vid min sida har jag alltid haft någonting att luta mig emot, någonting som tar emot mig då jag faller och en trygghet i den annars så stormiga tillvaron. Jag vågar inte ens tänka tanken på vart jag skulle vara idag utan deras närvaro.

Det spelar ingen roll vad som hänt eller vad som kommer att hända - för mig kommer Tokio Hotel alltid att vara heliga och någon gång, på något sätt, ska jag ge tillbaka allt det dem gett mig.

Ytterligare ett år har passerat och skapat ett ännu större glapp mellan nutiden och lyckan.
Jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas acceptera att det är över.

Fyra år. Så avlägset. Hände det överhuvudtaget på riktigt?

Med tanke på att jag fått ett flertal kommentarer där folk undrat vad jag menar med rubriken "vi har förlorat det finaste som finns" till bilderna på Tokio Hotel så tänkte jag att jag kunde svara på det. Det jag syftar på med rubriken är att vi, enligt mig, har förlorat det Tokio Hotel som en gång var.
Jag klarar knappt av att titta på gamla videos med dem eller lyssna på låtar från de gamla skivorna. Jag får så fruktansvärt ont. Ont i magen och i hjärtat. 2006 till 2008 var den finaste tiden någonsin, och ibland känns det som jag vant mig så mycket vid det nya att jag glömt bort det.
Tittar man på en video från den tiden eller lyssnar på en låt påminns man dock om allt som gått förlorat, att ingenting någonsin kommer bli som det var igen, och det är just det jag menar med rubriken.

(Ta inte detta som att jag inte tycker om Tokio Hotel längre,
för trots detta kommer dem alltid att vara det finaste som finns för mig.)

Femte mars och exakt ett år sedan jag såg världens finaste Tokio Hotel live för tredje gången samma vecka. Det är skrämmande, det är läskigt och jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Jag saknar känslan att vara avskärmad från omvärlden under två veckors tid och jag saknar dem. Så otroligt mycket mer än vad jag velat erkänna för mig själv. Det känns som att sprickan blir större ju mer tiden går och jag behöver dem nu.
Med risk för stort sammanbrott funderar jag på att, dagen till ära, ta mina live-dvder och lägga mig under täcket och bara känna. Egentligen vågar jag inte, men det var så länge sedan. Finaste jävla Tokio Hotel.

Idag är en sådan dag då jag saknar allting lite extra. Känslan av att vara först i kön utanför en stor arena, att sitta och prata i timmar och grilla marshmallows med tälpinnar, att ligga nedbäddad i sovsäckar med stora jackor i ett litet tält och sjunga och att gå vilse och vandra i timtals i ett nattsvart Köpenhamn. Att gråta av nervositet och panik inför ett kaosartat insläpp, att stå med kravallstaket tryckt mot revbenen tre konserter i rad, att stå och hålla Zara i handen framför det finaste som finns, att slåss, rivas och sparkas för att behålla Gustavs vattenflaska och att uppnå total lycka för att sedan falla ihop på golvet av andnöd.

Idag är en sådan dag då jag kunna skulle återuppleva kylan, sömnbristen och tårarna tusen gånger om för endast en sekund till av det där. En sekund till av Tokio Hotel.

Ställde klockan på kvart i sju imorse för att vara vaken lagom till klockan sju då Hurricanes and Suns skulle spelas. Av någon anledning fick jag tillbaka den gamla TH-känslan när jag satt där med andan i halsen och väntade på att streamen skulle funka. Dessvärre gav inte soundet och låten samma känsla, trots att jag tyckte om den. Jag kommer aldrig att kunna släppa Zimmer eller förstå varför dem släppte det.

Jag saknar Tokio Hotel för mycket just nu för att kunna koncentrera mig på annat.
Återkommer.

Ibland känns det som att jag glömt bort allt Tokio Hotel är och någonsin varit för mig. Som om jag vant mig så mycket vid deras närvaro att jag glömmer bort att inse och reflektera över allt vackert de medför.
Som om de vuxit fast inom mig och för länge sedan smällt in bland resterande känslor och innehåll.

Men sedan kommer de där stunderna då  allting spelas upp likt en film framför näthinnan.
All glädje, all smärta, alla skratt och alla tårar. Allting de skänkt mig, och fortfarande gör.
Då de tillfällena kommer får jag som svårast att andas. Det är som att luften slits ur mina lungor och vägrar fylla upp dem igen. Som om någonting tar ett järntag om mitt hjärta och vägrar släppa taget.

Det är vid dessa tillfällen jag inser hur liten jag fortfarande skulle vara utan dem. Hur stor del de alltid kommer att ha av mig och hur mycket de förändrat och påverkat, bara genom att finnas till.

Jag visste inte om, då jag lyssnade till tonerna av deras musik för första gången, att de skulle vända totalt uppochned på min värld. Slita sönder mig totalt, men samtidigt hela som ingenting annat. Jag visste inte heller om att de skulle komma och bli mina andetag. 

Tokio Hotel är allting som finns inom mig,
och än idag är jag osäker på hur jag skulle klara av att andas utan dem.

Jag antar att ingen som tycker om Tokio Hotel har undgått nyheten att tvillingarna ska flytta till USA.
Jag tänkte egentligen inte skriva någonting om det här, men efter att ha läst blogginlägg efter blogginlägg, och facebook-status efter facebook-status där folk skrivit massa skit, kan jag fan inte låta bli.

Vad fan är det som gör att folk tar sig rätt att slänga ur sig elaka saker och bli genuint arga pga. att två vuxna människor tar ett beslut att, i det här fallet, flytta till ett annat land? Hur tänker man då?
Vi fans har en jävla tendens att bortse från det faktum att killarna inte är något annat än vanliga människor, och i situationer som dessa visar det sig extra tydligt.

Jag har sett folk antyda att eftersom de själva har valt ett liv som detta borde de anpassa sig efter vad som förväntas av dem, och där måste jag tyvärr säga att jag inte håller med överhuvudtaget. Det finns inga som helst regler som talar om hur man ska bete sig när man lever ett liv i rampljuset och det finns heller ingen sorts lag som säger att vi, fansen, ska behöva tillåta varje beslut de tar. Varför skulle vi ha någonting med saken att göra? Egentligen?

Hur gärna vi än önskar att det var så, så handlar inte varenda sekund av deras liv om Tokio Hotel. Varje beslut och varje steg de tar i sin vardag kan inte kretsa kring bandet. Det vore helt orimligt, och hur ont det än gör att inse kommer vi aldrig att ha någonting att göra med vad de gör i sitt privatliv och inte.

 

 

Ihr werdet für mich immer Heilig sein. Grattis till 21 år och kvällens Rockbjörnar.

På vägen tillbaka till arenan från hotellet gick det lite bättre att hitta, med tanke på att vi gjort det en gång tidigare. När vi satt på tunnelbanan klev ett gäng med snubbar på och ställde sig och spelade musik på hög volym. (Spelade med instrumet, inte med högtalare.) Vi visste inte riktigt hur vi skulle reagera, medans italienarna som var vana inte rörde en min. Förutom det hände ingenting intressant på tillbakavägen.

När vi kom tillbaka till arenan tittade vi om vi hade missat någonting, vilket vi inte hade. Vi träffade även vi på Liviana och Stephanie och satte oss en stund och snackade med dem. Trevligt! I och med att det var sol och hyfsat varmt ute kände jag och Johanna för att lägga oss ute på gräsmattan i solen och lyssna på musik, vilket vi även gjorde. Vi tog vårat pick och pack, plockade fram våra Sverigeflaggor och lade oss till rätta i gräset. Så sjukt, underbart mysigt. Det var lagom varmt, vårsolen värmde ansiktet och vi låg och lyssnade på musik och slumrade. Detta är ett plus med ett kösystem bestående av upprop - man kan spendera tiden emellan på sitt eget sätt och verkligen njuta av att vara där på ett annat sätt.

Vi låg och halvsov enda tills det var dags för det andra uppropet, som skulle hållas vid en stor trappa på sidan av arenan. Alla som hade könummer samlades och de som höll i systemet ropade upp namnen en efter en. Med tanke på att det var flera hundra i kön vid den här tiden tog det hela ett bra tag, men på något sätt var det ganska mysigt. Italienare är så otroligt trevliga och annorlunda mot varandra gentemot svenskar. Alla skrattade tillsammans och det var sjukt komiskt att höra hur de uttalade namnen på dem som inte kom från Italien. Under uppropet fick vi även besked om hur kvällen skulle gå till, vilket hade varit ganska ovisst tidigare. Det skulle spelas en fotbollsmatch i arenan under kvällen, och för att undvika bråk och liknande, ville polisen inte att vi skulle vara på plats då. Därför bestämdes en tid då alla skulle vara tillbaka, då vi skulle bli indelade i grupper efter nummer och därefter placerade i den riktiga kön utanför ingångarna.

Då allting var klart begav jag och Johanna oss tillbaka till våran mysiga plats på gräsmattan. Eftersom vi hade ett par timmar fria funderade vi ett tag på att dra in till staden och äta på någon typisk Italiensk resturang eller liknande, men efter en stunds velande bestämde vi oss för att skita i det. Varför minns jag inte, men vi tyckte väl att det var smidigast att stanna på plats ifall det skulle bli några ändringar eller så. Vi lade oss tillrätta i gräset igen och fick även sällskap av Liviana, Stephanie, Hanna och Rebecka. Tiden efter det spenderade vi genom att lyssna på musik, prata och passa väskor åt dem andra.



Både jag och Johanna var så otroligt glada och peppade inför morgondagen, och att befinna sig i ett ljummet Italien i väntan på Tokio Hotel symboliserar så mycket lycka. Någon gång under alla de timmar vi spenderade på gräsmattan bestämde vi oss för att ta en runda med kameran och utforska området lite mer. Det var solnedgång och helt äckligt vackert. Av en slump hamnade vi vid en trappa, där vi, bland annat, gjorde ett försök till att ta hoppbilder. Vi failade ganska rejält, men inte deppade vi för det. Istället gick vi iväg ytterligare en bit och fastnade vid en annan trappa som låg lite mer avskilt. Vi tog tillfället i akt och lockade fram våran "barnsliga" sida, samtidigt som vi försökte fånga den vackra solnedgången och våran lycka på bild. Det gick lite sisådär, men av någon anledning tycker jag om kommande bilder otroligt mycket. Mest för att jag vet hur jag kände mig då dem togs. En av de finaste och mest minnesvärda stunderna på hela resan.







Efter att dem här bilderna togs blev minneskortet på min systemkamera fullt, dumt nog. Därför togs nästan inga fler bilder den här dagen. Tog några få med min digitalkamera, men med tanke på att jag skulle ha den på konserten dagen efter ville jag inte fylla det minneskortet också. Vi drog tillbaka till våra väskor efter det här och lämnade kameran samt hämtade min ipod istället, som vi tänkte filma runt lite med. Vi gick på en liten upptäcktsfärd runt arenan och upptäckte bland annat vart "Ticket Office" och ingångarna låg. Därefter gick vi lite längre bort från arenan och fann en äng där vi slog oss ned. Det var, som sagt, solnedgång och ljummet ute så vi satt där ett tag och pratade och hade det mysigt. Vi fick även någon slags glädjeflipp och sprang runt samtidigt om vi filmade. (Kommer en video med klipp längre ned.)

På vägen tillbaka till arenan träffade vi på några gubbar som blev exalterade över att vi var från Sverige. Gött! I och med att solen hade gått ned hade det börjat bli lite kyligt i luften, så det dröjde inte länge förrän vi gick in i "Gallerian" istället för att sitta där ute. Vi satte oss på golvet (varenda liten sittplats var upptagen) och halvsov, tills vi var tvungna att gå ut igen för att organisera kön. Trodde vi. När vi kom ut var i stort sätt alla som köade redan på plats och vi fick besked om att ingen visste hur lång tid det skulle ta innan kön kunde fixas i ordning. Vi trodde att det skulle gå hyfsat fort, och blev förvånade när timmarna bara flöt på. För att fördriva tid stod jag, Johanna, Stephanie och Liviana bland annat och pratade med ett par fulla italienska föräldrar som tyckte vi var "häftiga" som åkt enda från Sverige för konserten. Vi stod även och trallade och sjöng på fula svenska barnlåtar. Allt för att få tiden att gå.

Efter ett tag blev det otroligt kallt att stå ute i kylan och bara vänta, så vi upptäckte att det fanns en dörr som var öppen, där vi gick in och satte oss. ("Gallerian" hade stängt vid den här tiden.) Det var stora spegeldörrar ut, så vi kunde fortfarande hålla koll på vad som skedde utanför. Både hos mig och Johanna började hungern göra sig påmind, så vi sprang iväg och köpte Pizza och Pommesfrites. Väldigt gott faktiskt, med tanke på att vi inte hade ätit på hela dagen. Trots att vi satt inomhus började kylan tränga sig in och man började frysa igen. Vi lade oss ned under våra flaggor och den lilla filten vi hade med oss, för att försöka slumra lite och behålla värmen. Det gick sådär. Fler och fler fans såg att vi satt inomhus och kom, även dem, in genom dörren. Till slut fick vi inte vara kvar där inne heller. Då var det bara att ge sig ut i kylan igen.

Det var både fans som låg och sov på marken och fans som stod/satt och pratade. Jag och Johanna var båda sjukt trötta, men vi vågade inte somna ifall det skulle bli dags att förflytta och organisera kön. Trots detta lade vi oss i gräset, tätt ihop under våra flaggor, en stund senare. Med tanke på våran trötthet låg vi och pratade om och diskuterade saker man kanske inte hade gjort annars. Sjukt kul nu i efterhand. Om någon hört det vi låg och pratade om skulle vi förmodligen bli inspärrade på psykhem eller liknande.

Vi låg på marken tills det, äntligen, var dags för att organisera kön på riktigt. Alla (vilket var en jävla massa!) samlades utanför "Ticket Office" där man skulle ropas upp en efter en och placeras i små grupper, som sedan skulle bli förflyttade till kön. Det hade satts upp kravallstaket och allting var faktiskt förvånansvärt väl organiserat. I och med att jag och Johanna hade såpass "höga" nummer tog det ett tag tills vi blev uppropade. Under den här tiden fick vi även reda på att en hel del fans som varit på konserten i Rom hade tänkt att komma med stora bussar på natten och förstöra vårat kösystem. Detta gjorde att många blev väldigt upprörda och arga.

Så fort jag och Johanna hamnat på plats i kön försökte vi lägga oss till rätta så bra och skönt vi kunde. Allt för att få så mycket värme under natten som möjligt. Vi hade bara en sovsäck med oss, som vi båda skulle försöka trycka ned oss i. Detta visade sig gå lite halvt åt helvete, så vad vi inte visste då vi låg och försökte somna var att natten skulle bli outhärdlig..

Fortsättning i nästa inlägg.

Okej. Ungefär tre år försent kommer här en fortsättning på uppdateringen om Milano. Det var nu över fyra månader sedan vi var där och både mitt och Johanna's minne har börjat svika lite grann, men för våran egen skull bestämde vi oss för att skriva om det iallafall. Jag vet hur mycket man uppskattar det i framtiden, när man glömt bort ännu mer. Under dagen vi skrivit om nu hände dock alldeles för mycket för att publicera allt i ett inlägg, så vi delar upp dagen i två olika delar. För Johanna's version och lite annorlunda bilder kan ni klicka HÄR och för att läsa min är det bara att scrolla ned. Enjoy!

Jag är medveten om att jag och Johanna låter helt dumma i huvudet när man läser om det såhär, men det är sådana vi blir tillsammans. Dumma i huvudet och allmänt pantade. Men det är härligt det också!

---

Då vi blivit väckta av vakterna på flygplatsen var det ännu en liten stund kvar tills våran buss in till stan skulle gå. Vi bestämde oss därför för att köpa någonting litet till frukost, trots att klockan inte var mer än ungefär fyra på morgonen/natten. Det fick bli en varm macka att dela på. Vi slog oss ned för att äta och jag minns hur uppspelt jag var över att jag faktiskt var där. Det var så otroligt mysigt att befinna sig på en flygplats mitt i natten, utan någon egentlig koll på vad som komma skulle. Jag älskar det.

När bussen sedan kom var det bara jag och Johanna plus en person till som skulle med. Ganska förståeligt iochförsig med tanke på hur lite klockan var. Vi slog oss ned längst fram i bussen och satt och försökte sjunga med till de italienska sångerna som spelades på radion. Upptäckte en liten stund senare att chauffören satt och skrattade åt oss, där vi satt och improviserade fram ord som vi tyckte lät som italienska. När det gått ungefär en timma och vi trodde att vi skulle vara framme började vi skrämma upp varandra. Vi tyckte inte att vi kände igen vägen som bussen åkte och trodde därför att de skulle kidnappa oss eller liknande. Haha, ganska typiskt mig och Johanna.

När vi kom fram till centralstationen började åter igen problemet med att ta sig till arenan. Vi virrade runt där inne ett bra tag (det är svårt att föreställa sig hur sjukt stor stationen var!) och försökte även den här gången få hjälp genom att fråga förbipasserande. Ingen förstod. Inte ens ett par poliser vi försökte prata med. Till slut gick vi in på något tåg/informationställe, där ett par gubbar talade om för oss var tunnelbanan låg. Ett steg på vägen! Till en början förstod vi inte hur man kom ned till spåren, men när vi klurat ut det hade vi en stund att slå ihjäl, då tunnelbanan inte öppnade förrän lite senare. Vi gick ut och fotade för att fördriva tid. Det var ljummet ute och vi var påväg till en arena där vi dagen efter skulle se Tokio Hotel = Jag var lycklig! När vi kände oss klara på den punkten gick vi in i centralen igen där vi satte oss på en bänk och käkade chokladboll och beundrade den enorma byggnaden, tills tunnelbanan öppnade.



När tunnelbanan öppnat förstod vi inte hur man betalade till en början, så vi funderade på att planka i och med att det inte fanns några personer att fråga som kunde engelska. Dock ångrade vi oss då vi såg ett par snubbar som tog sig förbi spärrarna utan att betala, som sedan blev jagade av någon biljettkontrollant. Man köpte biljetter ur någon konstig automat, och till slut insåg vi att man kunde ändra språk till engelska och förstod därför hur vi skulle skaffa biljetter. För att komma till arenan skulle vi ta tunnelbanan till Famagosta, där vi sedan skulle byta till buss. Och allting gick relativt enkelt från och med att vi kommit på tunnelbanan. Jag var orolig att vi skulle missa att hoppa av, men det gick galant och bussen gick nästan direkt då vi kommit av. Svettiga och anfådda kom vi på bussen, där vi fick hjälp av några snubbar så att vi hoppade av på rätt hållplats, då de inte ropade upp någonting i högtalarna.

När vi klev av bussen och såg arenan ett par hundra meter framför oss kände vi ingenting annat än lättnad. Vi lyckades ta oss dit, trots problem med vägbeskrivning, biljetter och beslutsångest. Vi frågade ett par tjejer vi stötte på om de visste vart kön till konserten var, och de hänvisade oss till en gräsmatta en bit därifrån. Där satt ett par fans och då vi kom trodde de att vi var tyskar, av någon anledning. Vi började iallafall att prata med ett par av dem och de var faktiskt väldigt trevliga. En stund senare begav vi oss ned till själva arenan där vi skaffade oss könummer. Nummer 263 och 264 fick vi, vilket är sjukt mycket högre än vad jag haft på tidigare konserter, men det visade sig inte spela någon större roll i slutändan. 



Arenan satt ihop med en mindre "galleria", innehållande några få matställen, en liten butik och toaletter. Det var väldigt bekvämt, då de flesta som köade befann sig där inne mellan alla köupprop. Någonstans kort efter att vi fått våra nummer öppnade gallerian och vi gick in och satte oss vid ett bord, där jag slumrade med huvudet mot bordet ett tag. Den här dagen hade vi bokat hotell (dumt nog?) och behövde därför åka ifrån kön en snabbis för att kunna checka in. Vi pratade med en av tjejerna som höll i kösystemet och blev rådda att åka iväg så snart vi kunde. De hjälpte oss även med vägbeskrivning (vilket slutade med att helt bord satt och diskuterade hej vilt om vilka linjer vi skulle åka och hur vi skulle ta oss fram), och det visade sig att det var väldigt krångligt att ta sig till hotellet från arenan. Vi behövde åka buss, byta till tunnelbana och därefter byta till tåg. Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån igen. Resan gick förvånansvärt bra, efter lite hjälp från en otroligt hjälpsam och trevlig kvinna. Vi förstod inte hur man skulle betala på tåget (Jag vet, vi låter som efterblivna idioter som inte fattar någonting när man läser det här. Ha överseende!) så vi såg ingen annan lösning än att planka.



Efter att vi kommit fram till området där hotellet skulle ligga velade vi självklart runt ett tag där också, innan vi insåg att det låg precis vid trappan där vi kommit upp från början. Smart! Det var för tidigt för att checka in, så vi bestämde oss för att strosa runt ett tag i solen. Hotellet låg i ett typiskt italienskt område. Fina, gamla lägenheter täckta av växter och smala gator. Så otroligt mysigt! Vi försökte hitta ett internetcafé utan framgång, och bestämde oss därefter för att försöka hitta en mataffär, vilket var lättare sagt än gjort. Vi såg ingen affär så långt ögat kunde nå, och enligt personer vi frågade så var inte mataffärerna öppet på helgerna. Dock visade det sig att de hade fel, för till slut hittade vi en affär och glädjen var på topp.



Besöket i affären började med att Johanna gjorde bort sig genom att lite kaxigt visa att hon visst förstod hur man skulle använda italienska kundvagnar/korgar och sedan bli utskrattad av en man då hon failade. Lite komiskt sådär! Vi tänkte köpa någonting att äta till middag samt frukost till dagen därpå, eftersom vi skulle sova utanför arenan. Det visade sig bli lite svårare än vi tänkt från början. Affären innehöll nog inte ett gram av någonting nyttigt. Det fanns onyttigt bröd och söta saker så långt ögat kunde nå. Till slut mådde man illa av att titta sig omkring. Det slutade med att vi kom därifrån med vatten, Nutella och bröd. På vägen från affären tillbaka till hotellet slog vi oss ned i en park och satt och åt goda baugetter med Nutella i solen. Den stunden skulle jag ge mycket för att få tillbaka! Det var vindstilla, lagom varmt och vi njöt av att bara vara där samt över vad morgondagen skulle föra med sig.