Det har gått för lång tid sedan förra gången. Alldeles för lång tid. Jag känner att jag är i stort behov av det där ruset. Det där uppvaknandet som min själ går igenom varenda gång jag bevittnar en arena släckas ned och fyllas av skrik. Den där livsgnistan som tänds någonstans inom mig så fort jag hör den första tonen och känner hjärtat börja slå. Känslan av att höra hemma någonstans. Det känns som att det inte finns någonting annat i hela världen som jag behöver mer just nu än att stå framför personerna som ger mig orken att andas. Jag behöver påminnas om varför jag finns till. Väcka min insida. Behöver känslan av att känna mig levande.

“Making music is definitely an escape. Performing music, listening to music, being at a show, watching a band; these are all definitely ways that we use to get out of ourselves. It’s human. We’re always searching and pushing forward and trying to find something outside of ourselves.” - Jared Leto.

Ligger här och försöker bota min hockeyabstinens genom att lyssna på Johan Palm och blicka tillbaka på gamla tider. Det är så otroligt många minnen som blommar upp när jag lyssnar på de här låtarna och utan att överdriva kan jag konstatera att jag och Zara hade the time of our lives år 2009. Allt ifrån att resa landet runt, gråta, skratta och sova i trappuppgångar till att spendera hela dagar framför olika scener i både gassande sol, spöregn och fallande snö. Det var det bästa vi visste och allting blev ett underbart tidsfördriv under tiden som Tokio Hotel var ute ur rampljuset. Ibland kan jag sakna den tiden så oerhört mycket. Alla resor, allt planerande, allt fult vi gjorde och självklart Johan himself. Skulle han få för sig att dra ut på någon turné snart igen skulle jag självklart dra på några spelningar för musiken och gamla tiders skull, men som det var förr kommer det förmodligen aldrig att bli igen. Hur gärna jag än skulle vilja. Underbara 2008/2009.

Jag tycker att videon är vacker. Den visar innebörden av kärleken till ett band på ett så otroligt starkt sätt. Jag kan verkligen känna deras smärta och vågar inte ens föreställa mig den ångest och panik som skulle funnits inom mig ifall det istället var jag som stod med kravallstaketet tryckt mot revbenen och såg mina hjältar kliva av scenen för allra sista gången. Hur skulle man överleva och ta sig ur någonting sådant?

När vi kom till Trädgårn hade de redan börjat släppa in, men det var förvånansvärt få som stod framme vid scen. Stod många under 18 - som inte fick stå nere på golvet - uppe på balkongen och många i baren. Så vi haffade en plats där framme, chill. Tek-One, The Devil Wears Prada och Architects spelade innan Bring Me The Horizon, men delar av BMTH stod vid sidan av scen i stort sett hela tiden.

När BMTH sedan klev på började öset. Jag blev jävligt chockad över hur äckligt bra de var live. Hade höga förväntningar, men de blev överskridna med stor marginal. Att publiken var störd gjorde bara saken ännu bättre. Fick mig en High Five med Oli när han var på scen och blev lite halvt inmosad i honom då han kom ut i publiken under Diamons Aren't Forever. Fint. Gillade setlisten och jag älskar verkligen små spelningar som dessa. Allting blir så mycket mer intensivt, hetsigt och personligt.

Oli nämnde att de kommer tillbaka till Götet för Metaltown i sommar och det lockar väldigt mycket att dra dit. Svider lite dock att behöva betala 1500 spänn för att se bara ett band, men får väl se vad som sker.
Lite halvt mörbultade och dränkta i svett tänkte vi stanna och hänga lite innan vi drog hem, men bestämde oss sedan för att dissa det. Istället lyckades jag pruta till oss två tröjor för 100:- , vilket kändes jävligt värt.

Träffade som sagt fina Bring Me The Horizon i måndags. Var av någon anledning extremt nervös innan, men det hade jag inte behövt. Otroligt fina och söta människor. Fick mig dessutom en kram av Oli och Jona. Charmigt! Deras dialekter slays me, för övrigt. Skulle kunna stå i timmar och bara lyssna när de snackar.
Well, efter signeringen blev det stress för att hinna käka innan spelningen på Trädgår'n. Fint.

(Kändes nödvändig att ta bort ljudet från videon. Mitt snack när jag är nervös = inte okej.
Bortse gärna från den hemska kvaliteten som uppstod i samband med att jag lade till låten.)

 

Nu är det dags för årets återkommande höjdpunkt - EMA - och precis som förra året skulle jag egentligen befunnit mig på plats. Struntade dock i de planerna då jag inte kände något större behov av att dra dit och chansa på att få biljett, när Tokio Hotel förmodligen inte kommer att befinna sig i Madrid. Det blir tv-tittande här hemma tillsammans med Rach istället.

30STM kommer när som helst och jag har kind of hjärtattack. Jag hatar att titta på livegalor. Man får panik hela tiden. Vi har iallafall laddat upp med chips och cola och nu är det bara att hålla tummarna för att både Tokio Hotel och 30STM kammar hem sina priser.



EDIT: 30 Seconds To Mars är för fina.

30 Seconds To Mars - Message In A Bottle
30 Seconds To Mars - Capricorn
Olly Murs - Please Don't Let Me Go
Good Charlotte - Alive
Panic! At The Disco - Camisado

Klicka på låtarna för att lyssna på dem.

Good Charlotte har varit ett av mina absoluta favoritband så länge jag kan minnas. Deras affisher var de första som täckte mina väggar och dem är även det band jag lyssnat längst på. Igår släppte dem sitt femte album och precis som jag förutspått var det helt outstanding. Annorlunda och en aning gladare än tidigare.

Tänkte att jag skulle nämna några av de låtar som går på repeat i min ipod just nu, men det är alldeles för svårt att välja någon favorit. Hela skivan är epic och jag skulle ge nästan vad som helst för att få se dem live igen - precis just NU!  "Now let's just make the most of every breath we take."