Femte mars och exakt ett år sedan jag såg världens finaste Tokio Hotel live för tredje gången samma vecka. Det är skrämmande, det är läskigt och jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Jag saknar känslan att vara avskärmad från omvärlden under två veckors tid och jag saknar dem. Så otroligt mycket mer än vad jag velat erkänna för mig själv. Det känns som att sprickan blir större ju mer tiden går och jag behöver dem nu.
Med risk för stort sammanbrott funderar jag på att, dagen till ära, ta mina live-dvder och lägga mig under täcket och bara känna. Egentligen vågar jag inte, men det var så länge sedan. Finaste jävla Tokio Hotel.