Reading Festival 2011 / Dag 4.

Söndagen var sista heldagen på Reading och även den dag jag sett fram emot mest efter fredagen. Detta på grund av att Enter Shikari och Panic! At The Disco skulle spela. Två av mina absoluta favoritband. P!ATD har jag velat se sedan 2006, så att äntligen få chansen att se dem kändes sjukt underbart.
Under dagen chillade vi, precis som tidigare dagar. Såg We Are The Ocean och Taking Back Sunday.
WATO spelade allra först på Main Stage men körde på för fullt ändå. Härligt liveband.

Enter Shikari skulle ha signering på dagen och vi stod i den långa kön ett tag. Bestämde oss dock för att lämna den en stund senare. Egentligen vet jag inte varför, men vi kände väl inte riktigt behovet just då av att komma fram och få autografer och liknande. Tycker att signeringar är rätt pinsamma och vi såg dem ju på i stort sätt samma avstånd ändå genom att bara stå i kön/bredvid. Klockan 16.15 klev de på scen också - äntligen! Jag visste att de har en stor publik i England, men jag blev riktigt chockad över trycket i publiken, stämningen och kaoset. Riktigt jävla underbart. Vi var dock tvungna att dra därifrån en stund innan de slutade spela då vi ville se till att få en plats långt fram vid en annan scen där Panic! At The Disco skulle spela en stund senare. Vi trängde oss fram och slutade där på andra raden, precis bakom två småbarn.




När Panic! At The Disco klev på scenen kunde jag inte sluta le. Där stod jag - längst fram i ett publikhav i England - framför ett av de banden som betytt allra mest för mig under så sjukt många år. Det skriker glädje och lycka om deras musik och de var så otroligt mycket bättre live än vad jag hade trott och förväntat mig. Brendon Urie visste exakt hur han skulle ta publiken och gjorde spelningen så sjukligt jävla grym.
När jag för första gången upptäckte P!ATD var det i stort sätt ingen som visste vilka de var, åtminstone inte här i Sverige, så det blev en chock att se hur många som faktiskt stod där och sjöng/skrek med i låtarna och trängdes om att få stå så långt fram som möjligt. Folk svimmade och bars över staketet konstant under hela spelningen och när bandet klivit av scenen kom jag därifrån dränkt i vatten och svett och med blod rinnande längst ena benet. Så ska det vara. Åh, vad jag saknar. Skulle ge vad som helst för att få uppleva det igen.














Nästa band/artist som stod på listan (dock x antal timmar senare) var Muse och Pete Doherty. Muse skulle headlina på Main Stage och hade en riktigt stor spelning på gång och Pete skulle köra akustiskt på en liten mindre scen. Jag har aldrig varit ett fan av Muse men desto större fan av Pete, så vad jag skulle välja att se av dem två alternativen var glasklart. Dessvärre ville Rach hellre se Muse, så vi hade inget annat val än att dela upp oss. Det hela började dock med att vi tappade bort varandra. Jag skulle gå på toaletten och hittade inte tillbaka till Rach i folkvimlet och mörkret, så jag virrade runt där i panik. Med alkohol i kroppen kändes det dessutom lite värre, men vi klarade oss galant. Stod och tittade på Pete i min ensamhet som hade en mysig spelning som avslutades med att han brutalt slog sönder gitarren och slängde ut den i publiken.

Efter mycket om och men hittade jag och Rach varandra igen då båda slutat spela och fyverkerierna på himlen tynat bort. Vi fortsatte kvällen på bästa sätt, men avslutade den ett par timmar senare på ett lite sämre då min kropp ballade ur fullständigt på grund av kombinationen alkohol + ingen mat på ett par dagar.



Postat av: Linda

Härligt :)

2011-12-10 @ 21:05:13
URL: http://thepainoflove.devote.se

Anonyma frågor besvaras till 90% i en kommentar till samma inlägg som frågan ställts.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0