Okej. Ungefär tre år försent kommer här en fortsättning på uppdateringen om Milano. Det var nu över fyra månader sedan vi var där och både mitt och Johanna's minne har börjat svika lite grann, men för våran egen skull bestämde vi oss för att skriva om det iallafall. Jag vet hur mycket man uppskattar det i framtiden, när man glömt bort ännu mer. Under dagen vi skrivit om nu hände dock alldeles för mycket för att publicera allt i ett inlägg, så vi delar upp dagen i två olika delar. För Johanna's version och lite annorlunda bilder kan ni klicka HÄR och för att läsa min är det bara att scrolla ned. Enjoy!

Jag är medveten om att jag och Johanna låter helt dumma i huvudet när man läser om det såhär, men det är sådana vi blir tillsammans. Dumma i huvudet och allmänt pantade. Men det är härligt det också!

---

Då vi blivit väckta av vakterna på flygplatsen var det ännu en liten stund kvar tills våran buss in till stan skulle gå. Vi bestämde oss därför för att köpa någonting litet till frukost, trots att klockan inte var mer än ungefär fyra på morgonen/natten. Det fick bli en varm macka att dela på. Vi slog oss ned för att äta och jag minns hur uppspelt jag var över att jag faktiskt var där. Det var så otroligt mysigt att befinna sig på en flygplats mitt i natten, utan någon egentlig koll på vad som komma skulle. Jag älskar det.

När bussen sedan kom var det bara jag och Johanna plus en person till som skulle med. Ganska förståeligt iochförsig med tanke på hur lite klockan var. Vi slog oss ned längst fram i bussen och satt och försökte sjunga med till de italienska sångerna som spelades på radion. Upptäckte en liten stund senare att chauffören satt och skrattade åt oss, där vi satt och improviserade fram ord som vi tyckte lät som italienska. När det gått ungefär en timma och vi trodde att vi skulle vara framme började vi skrämma upp varandra. Vi tyckte inte att vi kände igen vägen som bussen åkte och trodde därför att de skulle kidnappa oss eller liknande. Haha, ganska typiskt mig och Johanna.

När vi kom fram till centralstationen började åter igen problemet med att ta sig till arenan. Vi virrade runt där inne ett bra tag (det är svårt att föreställa sig hur sjukt stor stationen var!) och försökte även den här gången få hjälp genom att fråga förbipasserande. Ingen förstod. Inte ens ett par poliser vi försökte prata med. Till slut gick vi in på något tåg/informationställe, där ett par gubbar talade om för oss var tunnelbanan låg. Ett steg på vägen! Till en början förstod vi inte hur man kom ned till spåren, men när vi klurat ut det hade vi en stund att slå ihjäl, då tunnelbanan inte öppnade förrän lite senare. Vi gick ut och fotade för att fördriva tid. Det var ljummet ute och vi var påväg till en arena där vi dagen efter skulle se Tokio Hotel = Jag var lycklig! När vi kände oss klara på den punkten gick vi in i centralen igen där vi satte oss på en bänk och käkade chokladboll och beundrade den enorma byggnaden, tills tunnelbanan öppnade.



När tunnelbanan öppnat förstod vi inte hur man betalade till en början, så vi funderade på att planka i och med att det inte fanns några personer att fråga som kunde engelska. Dock ångrade vi oss då vi såg ett par snubbar som tog sig förbi spärrarna utan att betala, som sedan blev jagade av någon biljettkontrollant. Man köpte biljetter ur någon konstig automat, och till slut insåg vi att man kunde ändra språk till engelska och förstod därför hur vi skulle skaffa biljetter. För att komma till arenan skulle vi ta tunnelbanan till Famagosta, där vi sedan skulle byta till buss. Och allting gick relativt enkelt från och med att vi kommit på tunnelbanan. Jag var orolig att vi skulle missa att hoppa av, men det gick galant och bussen gick nästan direkt då vi kommit av. Svettiga och anfådda kom vi på bussen, där vi fick hjälp av några snubbar så att vi hoppade av på rätt hållplats, då de inte ropade upp någonting i högtalarna.

När vi klev av bussen och såg arenan ett par hundra meter framför oss kände vi ingenting annat än lättnad. Vi lyckades ta oss dit, trots problem med vägbeskrivning, biljetter och beslutsångest. Vi frågade ett par tjejer vi stötte på om de visste vart kön till konserten var, och de hänvisade oss till en gräsmatta en bit därifrån. Där satt ett par fans och då vi kom trodde de att vi var tyskar, av någon anledning. Vi började iallafall att prata med ett par av dem och de var faktiskt väldigt trevliga. En stund senare begav vi oss ned till själva arenan där vi skaffade oss könummer. Nummer 263 och 264 fick vi, vilket är sjukt mycket högre än vad jag haft på tidigare konserter, men det visade sig inte spela någon större roll i slutändan. 



Arenan satt ihop med en mindre "galleria", innehållande några få matställen, en liten butik och toaletter. Det var väldigt bekvämt, då de flesta som köade befann sig där inne mellan alla köupprop. Någonstans kort efter att vi fått våra nummer öppnade gallerian och vi gick in och satte oss vid ett bord, där jag slumrade med huvudet mot bordet ett tag. Den här dagen hade vi bokat hotell (dumt nog?) och behövde därför åka ifrån kön en snabbis för att kunna checka in. Vi pratade med en av tjejerna som höll i kösystemet och blev rådda att åka iväg så snart vi kunde. De hjälpte oss även med vägbeskrivning (vilket slutade med att helt bord satt och diskuterade hej vilt om vilka linjer vi skulle åka och hur vi skulle ta oss fram), och det visade sig att det var väldigt krångligt att ta sig till hotellet från arenan. Vi behövde åka buss, byta till tunnelbana och därefter byta till tåg. Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån igen. Resan gick förvånansvärt bra, efter lite hjälp från en otroligt hjälpsam och trevlig kvinna. Vi förstod inte hur man skulle betala på tåget (Jag vet, vi låter som efterblivna idioter som inte fattar någonting när man läser det här. Ha överseende!) så vi såg ingen annan lösning än att planka.



Efter att vi kommit fram till området där hotellet skulle ligga velade vi självklart runt ett tag där också, innan vi insåg att det låg precis vid trappan där vi kommit upp från början. Smart! Det var för tidigt för att checka in, så vi bestämde oss för att strosa runt ett tag i solen. Hotellet låg i ett typiskt italienskt område. Fina, gamla lägenheter täckta av växter och smala gator. Så otroligt mysigt! Vi försökte hitta ett internetcafé utan framgång, och bestämde oss därefter för att försöka hitta en mataffär, vilket var lättare sagt än gjort. Vi såg ingen affär så långt ögat kunde nå, och enligt personer vi frågade så var inte mataffärerna öppet på helgerna. Dock visade det sig att de hade fel, för till slut hittade vi en affär och glädjen var på topp.



Besöket i affären började med att Johanna gjorde bort sig genom att lite kaxigt visa att hon visst förstod hur man skulle använda italienska kundvagnar/korgar och sedan bli utskrattad av en man då hon failade. Lite komiskt sådär! Vi tänkte köpa någonting att äta till middag samt frukost till dagen därpå, eftersom vi skulle sova utanför arenan. Det visade sig bli lite svårare än vi tänkt från början. Affären innehöll nog inte ett gram av någonting nyttigt. Det fanns onyttigt bröd och söta saker så långt ögat kunde nå. Till slut mådde man illa av att titta sig omkring. Det slutade med att vi kom därifrån med vatten, Nutella och bröd. På vägen från affären tillbaka till hotellet slog vi oss ned i en park och satt och åt goda baugetter med Nutella i solen. Den stunden skulle jag ge mycket för att få tillbaka! Det var vindstilla, lagom varmt och vi njöt av att bara vara där samt över vad morgondagen skulle föra med sig.