Om ett par dagar är det exakt ett år sedan jag träffade honom för första gången. En person som kom att förändra mitt liv radikalt, framförallt under förra hösten men även nu i efterhand. Vad jag inte visste då jag tog hans händer för första gången, var att jag nästan skulle förlora min bästa vän och även mig själv på grund av något så löjligt som honom. Vet inte riktigt om jag vill kalla det löjligt egentligen, men det är väl vad det är när man tänker efter. Jag har under det här året som gått upplevt mer än vad jag någonsin skulle vågat drömma om i höstas, men trots det skulle jag ge nästan vad som helst för att få den tiden tillbaka. Jag minns förra hösten som en kaotisk tid - full med tårar, ångest och drama, men varje liten stund då han fanns i min närhet påmindes jag om varför det var värt det.